Havanna 1990: Tuut – vi tvärbromsar och lyckas stanna precis innan vi skulle kört in i en lastbilssida. Lastbilen svänger in på en tvärgata alldeles framför oss och tutar för att vi ska hoppa upp på trottoaren. Chauffören har nog aldrig cyklat och tror att vi har samma möjligheter som gående.

Några år senare cyklar vi som kungar längst ut i vänsterfilen, vid den gröna mittremsan. I högerfilen får bilarna snirkla sig förbi parkerade bilar – staden Cienfuegos år 2001.

Vad har hänt mellan dessa så olika upplevelser? Jo, snudd på en revolution. Kuba hade aldrig varit ett cyklande land. Före revolutionen 1959 var de fattiga ofta för fattiga för att kunna köpa cykel och de rika åkte förstås bil.

Efter revolutionen ändrades detta bara långsamt. Men så kom Sovjets sammanbrott. Handeln mellan Kuba och hela östblocket försvann. Det blev snabbt brist på mycket, bland annat olja och bensin. Transportsystemet var i kris!

Man tog snabbt itu med problemen. Det blev obligatoriskt för statliga och kommunala fordon att ta upp liftare och alla privatpersoner uppmanades att ta upp. Cyklar importerades från Kina. Man startade en egen cykelproduktion. Lagar och bestämmelser ändrades för att underlätta cyklandet.

De importerade cyklarna såldes extremt billigt. För att vara till mesta möjliga nytta gick de i första hand till folk som hade mellan två och tio kilometer till jobb eller skola. De som hade längre väg skulle nog ändå inte cykla och de som hade kortare fick gå.

Cyklandet ökade snabbt och även cykeltaxi dök upp. Kubanerna är fortfarande ett cyklande folk. Kanske inte i så hög grad i Havanna, avstånden där är stora och gatorna är ännu inte i bästa skick. Men i resten av landet, där cyklar man!

På vår första Kubaresa med cyklar 1990 var alltså cyklandet ovanligt. Den resan var vi mesta tiden i Havanna, cyklade varannan dag, gick eller åkte buss varannan dag.

Men vi hann också med en ganska lång resa, cyklade tvärs över landet till södra kusten där vi tog färja över till Isla de la Juventud. En fantastisk, grön ö. Bra att cykla på, men man kan ju även ta sig fram på andra sätt!

Nästa resa, vintern och våren 2000 stannade vi nästan hela tiden i Cienfuegos.  Läste spanska på universitetet, låg lite utanför stan så cyklarna gjorde stor nytta. Senaste resan, vintern 2011–2012, hade vi inga cyklar med oss. Vi planerade att åka till östra Kuba och var osäkra på om man kunde ta med cyklar på långfärdsbussarna. Det visade sig att man kunde, men då hade vi ju inga med oss!
Vi hyrde istället cyklar när vi behövde.

Cykeln erbjuder oanade möjligheter att komma i kontakt med kubaner och kubanskt liv. Man kommer lätt ut på landsbygden för att se och uppleva själv. Och är man intresserad av Kubas omtalade stadsodlingar så är cykel perfekt.  Cykla eller ej, glöm inte att Kuba är ett fantastiskt land att besöka: fredligt, vackert, vänligt och varmt – det gäller klimatet förstås, men även människor emellan.