Den absoluta yttrandefrihetens kritiker talar om yttrandefrihetsextremister och påpekar att yttrandefriheten inte får användas till att kränka människor. Yttrandefriheten har gränser. Man får inte säga vad som helst. Jag tror att det är ganska få människor som tycker att folk ska få vräka ur sig vad som helst i alla situationer.

Den som påstår saker om verklighetens beskaffenhet som inte går att bevisa, och framför allt använder dessa påståenden för att kritisera andra människors livsstil, får vara beredd på motstånd. Den som säger att det finns en gud och att denna gud anser homosexualitet vara en dödssynd får stå ut med att vi med en annan syn käftar emot.

Vem blir mest kränkt? Den religiösa människan som smutskastar bögar och flator? Bögarna och flatorna? De sistnämnda har inte ens valt sin läggning. Religioner är idésystem. Om ett idésystem inte fungerar i sin samtid får man lov att byta.

Jag förstår att det svider att se sin profet avbildad som en hund. Jag förstår att det är jobbigt att behöva se Jesus hångla med en annan karl, men själva föreställningen om att muslimen äger Muhammed och den kristna Jesus är skev. Bara för att jag säger mig tillhöra en viss religion innebär det inte att jag har rätt att bestämma hur alla andra ska tolka och använda skrifterna.

Nu har många religiösa rörelser blivit mer pluralistiska, men till sin natur är världsreligionerna ofta uteslutande. De kanske tolererar andra religioner, men vägen till gud och ett eventuellt paradis går via den egna religionen. Det är också en idé som kan upplevas kränkande. Ofta är den andra religionens anhängare så uppfyllda av sin egen föreställning om att vara utvalda att det inte blir ett problem, men det är ett principiellt problem som gör att den religiösa människan får lov att hacka i sig ett visst motstånd.

Rena provokationer, då? Att folk jävlas bara för att jävlas? Är det rimligt att troende människor ska få se sina symboler dras i smutsen bara för att någon tycker att det är kul?

Jag vet inte. Det är ett problem i sig att människor identifierar sig så mycket med arbiträra trossystem att de blir personligen kränkta, att människor kan skada andra människor, till och med gå ut i krig för att försvara ett idésystem som oftast inte har mycket mer historisk förankring än de egna skrifterna. Vi bär alla på sådana idéer, moraliska, andliga – ateismen är ju också ett trossystem, idéer om människans natur. Vi har alla föreställningar om världen som inte direkt är vetenskapliga. Själv har jag direkt flummiga tankar, men jag vet att de per definition inte går att bedöma vetenskapligt och jag tror inte för en sekund att jag utifrån dessa idéer har rätt att bedöma en annan människas moraliska vandel, eller etter värre har rätt att slå någon på käften med argumentet att denna tror fel.

Å andra sidan får man väl vara lite mänsklig. Vi lever i ett pluralistiskt samhälle, om än med många brister. Om samhället ska fungera får alla maka på sig. Kanske lägga band på den värsta lusten att driva med folk och deras idéer.