Minns du Lottas berättelse i Syre i slutet på förra året om den ensamkommande flyktingpojken som kom till henne och hennes man? I början var det svårt, men så började han sakta finna sig tillrätta. Här fortsätter Lotta att berätta.
För alltid kommer jag att minnas den regntunga novemberdagen 2015 då gossen kom till oss. Så kallar jag honom ofta för mig själv, som Markurells i Vadköping gör i Hjalmar Bergmans pjäs, för att markera den dyrkade sonens plats i deras tillvaro.
Skillnaden är att denne son är afghan och flykting och dök upp här i Sverige ett helt århundrade senare.
Gåva från Gud
Gossen och jag blev lika glada när vi i somras fick veta att hans namn betydde ”gåva från Gud”. Under elva augustidagar reste vi runt hos vänner och släktingar och tittade på Sverige. Såg hur olika man kan bo, vilka skilda naturtyper och familjeförhållanden det finns även här. Hur en simtur utanför Gävles kust känns mot huden, jämfört med ett litet kallt dopp i en Jämtlandssjö. Hur glassen smakar på Skansen jämfört med på Karlsborgs fästning och annat oviktigt. Han tyckte att det var onödigt mycket skog och definitivt för lite folk där uppe i norr.
Det roligaste var att få köra fyrhjuling. Men han ställde upp, vänlig, artig och smidig mot alla. Stod ut med alla frågor om hans bakgrund och hur han trivdes i Sverige. Någonstans lyckades en vän leta fram betydelsen av hans namn och då han sken han verkligen upp.
Då, Nu och Sen
Men den pedagogiska effekten av resan dröjer nog ett tag, för är man bara 13 år, så är man. Eller är han det? Jag tror att han är äldre, men knappast över 15. Smart och med skäggfjun, integritetsmedveten och med blick för söta tjejer. Hur som helst, tonåringar världen över vill ha kul och leva i nuet, inte tänka på jobbiga saker som varit eller känna ovisshet inför framtiden. Den här unge mannen har definitivt brottats med båda delarna under det år som gått. Hans liv kretsar kring dessa tre poler: Då. Nu. Sen. På natten kommer hans tankar på Då. Hemmet i flyktinglägret i Pakistan och småsyskonen. Den sjuka, oroliga mamman. Flykten hit. På senare tid har framtiden, Sen, också blivit allt tydligare.
Bara i mitten finns glädjen. Att ha roligt nu, kunna utvecklas, upptäcka, uppleva sådant som berg-och-dal-banan på Gröna Lund. Leka kuddkrig med mig och mina barnbarn. Åka skridskor och pulka. Ramla mjukt och skratta! Inser att det finns ett oerhört viktigt tilläggskrav till barnkonventionen: varje barns oavvisliga rätt att få skratta fritt och utan förbehåll.
Från krasch till hunger
Den där novemberdagen för ett år sedan var han vilsen, och när allt kom ikapp honom kraschade han. Vår största utmaning var att balansera trygghet mot frihet, att förstå hur mycket han behövde vara i fred och hur mycket vi skulle truga med honom i vår gemenskap. Han visste att han var önskad och välkommen, men efter intensiva dagar i skolan och på fotbollsplanen gick han tidigt i säng och vi satt själva kvar i soffan på kvällskvisten. Vågade man ge honom en kram? Var han så pass religiös att han låg och bad däruppe på rummet ibland? Frågor och trevande från bådas håll.
Men vi gick igenom krisen tillsammans och i januari, i takt med att vårsolen kom, skolan började, fotbollsträningen tog fart och språket lossnade, sken gossen upp alltmer. Han var hungrig på att lära sig språket och vi tragglade med glosor och uttryck och försökte läsa svenska barnböcker.
Häng, skola och dans
Den glada och expansiva perioden i februari till augusti kände vi att det mesta gick vår väg. Han trivdes, trallade för sig själv, knöt kontakter åt alla håll, unga och gamla, svenskar och flyktingkompisar och tog jättekliv rent språkligt. Fysiskt aktiv, späd men muskulös. Mån om kläder, frisyr och utseende. Många afghankompisar på byn fanns att hänga med och mycket häng på fritidsgården blir det. Men också meningsfulla öppningar tack vare kommunens välsignade kulturskola och bibliotek, som erbjuder lektioner i dans, gitarr och bild samt filmkvällar, utvald lättläst litteratur, aktivitetsdagar och utflykter. Hans rörelseradie och självständighetsgrad ökar stadigt genom regionens åk-kort. Konserter inne i Malmö och egna resor hem efter att skolbussen gått är inga problem. En makalöst bra och hängiven lärare i förberedelseklassen är nog den som starkast bidragit till gossens utveckling under vårterminen. De hastigt ihopfösta eleverna från Afghanistan, Somalia och någon från Irak fullkomligt dyrkar honom. Precis lagom balans mellan krav och kärlek. Ligger någon apatisk kvar en morgon på hvb-boendet går han dit och hämtar och säger: ”Skolan är din stora chans. Kom med nu!”. Han såg till att de andra klasserna fick inblick i hur det är att ha flytt ända hit genom att låta sina elever komma dit och berätta. Killarna i förberedelseklassen känner att han gillar dem, kämpar för dem och kämpar med dem. Regler och pepp. Guldstjärna ska han ha.
Tystare och tystare
Men det ska inte Migrationsverket och regeringen. Vi väntar och väntar på besked om ifall gossen får sitt uppehållstillstånd. Under september blir han gradvis tystare och jag frågar varför.
– Äsch, vi förlorade i fotbollen i dag.
Veckan därpå måste jag fråga igen vad det är som skaver. Då håller han upp sin mobil och visar:
– Titta här, fyra dödade kvinnor på marknaden i Hazaratown.
Han tappar aptiten och jag frågar igen, denna gång på allvar: Varför är du inte glad, pojken? Då kommer det fram att det 25 pojkar starka afghan-gänget pratar om att de nog ska sändas tillbaka. Avvisas. Utvisas. Till vad?
Hans familj bor troligen kvar någonstans i Quetta, omgiven av talibaner som trakasserar, förföljer och dödar hazarer som de. Han vet inte exakt vart hans mor och småsyskon tvingats flytta och gömma sig, sedan han själv flydde hit och tappade bort sitt sim-kort. Ska han nu tvingas dit till fattigdom, förföljelse och förnedring?
Eller ska de unga flyktingarna ensamma fösas tillbaka in i krutdurken Afghanistan?
Ett land de visserligen sägs komma från, men där få av dem faktiskt vuxit upp. Hemlös tonåring i våldets Kabul – är det verkligen förenligt med barnkonventionen?
Känner oss maktlösa
Storpolitiken landar med en krasch på vårt köksbord. Den spirande, hoppfulla utveckling som vi så innerligt glatt oss åt under större delen av 2016 krymper, skakas om och förmörkas i ett slag. Varför ska man kämpa på med svenskan eller bry sig om att ta av jackan i hallen och hänga upp den, som svenskarna tydligen tycker är så viktigt? Varför gå på några danslektioner om man ändå kommer att få tigga sig fram i Kabuls utkanter om några år?
Att ta ett familjehemsansvar är en lektion i att leva med ovisshet. Vi kan bara leva bredvid gossen och följa hans toppar och dalar. Medgångar och motgångar. Ljuset och mörkret. Erbjuda det lilla vi kan: stöd, mat, husrum, lite skratt och eventuellt ge några sätt att förstå och gradvis handskas med sitt eget liv.
De stora riktningarna i hans livsbana skapar dock EU, Migrationsverket, svenska regeringen, talibanerna och planetens vapenfabrikörer. Och känner vi som vuxna oss maktlösa är det inget mot vad en 13-årig, späd, levande, nyfiken, begåvad och orolig afghangosse gör (eller är han kanske 15?).
Rätten att bli firad
Hur som helst får man ibland ta paus från sådana tankar; Till i övermorgon har jag beställt god afghan-mat, gömt en inslagen gitarr på vinden och fixat hit en liten kattunge. I bilen står en sprillans ny sportväska gömd, med fotbollslagets namn utanpå och en träningsoverall med hans namnbroderi ligger inuti. Vi ska fira hans födelsedag!
Jag är nämligen övertygad om att barnkonventionens anda innebär att alla unga har rätt att få maximal kärlek och uppmärksamhet minst en dag om året och bli firad bara för att man finns. Oavsett om det är rätt dag eller om man egentligen fyller 14 eller 15 år.
