”I förra veckan såg vi alltså en amerikansk presidentkandidat skryta om att sextrakassera kvinnor, skryta om att begå sexuella övergrepp på kvinnor.”
Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på Michelle Obamas tal om Donald Trump och grundläggande mänsklig värdighet från i förra veckan. Tio kanske? Möjligen fler. Hon är så personligt upprörd, så skakad. ”De skamliga kommentarerna om våra kroppar. Respektlösheten inför våra intellektuella strävanden. Trosvissheten att man kan göra vad man vill med en kvinna.”

”Det gör ont,” säger hon, denna magnifika kvinna. Och jag tror att det är det som fångar mig så. Att hon erkänner att det gör ont. I hela mitt liv som kvinna har jag emellanåt tvingats le och vifta undan sexistiska skämt och förminskanden, jag har i mer än 25 år återkommande konfronterats med män som inte förstår eller accepterar ett nej, jag blockar hela tiden folk som kommer med sexistiska eller rent ut kvinnohatiska kommentarer på sociala medier. Jag är van. Inte minst är jag van vid att aldrig erkänna att det gör ont.

Och plötsligt kommer någon som inte accepterar att vänja sig och jag skäms faktiskt. Så mycket tid har jag ägnat åt att försöka förstå mekanismerna bakom sexism, åt att bena ut vad i vår kultur och natur som gör att vi tenderar att se kvinnor som lite mindre värda. Det är ingenting fel på det, jag tror att den förståelsen behövs. Men det finns något så vackert civilisatoriskt uppfordrande i att bara säga som Michelle Obama, enough is enough. De flesta män uppför sig faktiskt inte så här. De flesta män pratar inte så här om kvinnor, ens i omklädningsrummet, de flesta män tycker inte kvinnor bör behandlas som skit, som Donald Trump också sagt.

Det är inte en slump att det här händer nu, vare sig Hillary Clinton som presidentkandidat, Trumps öppet kvinnoföraktande kandidatur eller motreaktionen mot hans sextrakasserier. Vi har haft några år bakom oss med allt mer av ögonöppnare, diskussioner om alla högskolevåldtäkter i USA, om våldtäktskultur, om hämndporr och uppdelningen av kvinnor i horor och madonnor. Feminismen har blivit mainstream och finns i massor av undergenrer, nu senast också i en pappavariant. Den har kritiserats som sent påkommen, men hellre sent än aldrig.

Vi måste klarögt inse att det finns personer som känner sig hotade av detta. En del av dem röstar förmodligen på Donald Trump, andra skickar hatmeddelanden till kvinnor på internet. Det gör ont när strukturer förändras och man inte längre vet vad ens egen roll går ut på. Men att det gör ont innebär inte att man får bete sig hur som helst.

Som Michelle Obama sade: ”Det här är inte normalt. Det här är inte politics as usual.” Jag är rädd att jag kanske hade glömt bort det, och börjat se det som åtminstone ganska normalt, åtminstone ganska vanligt. Men bara för att strukturerna finns och påverkar och bärs upp av oss alla innebär inte det att de här extremversionerna, denna djupt destruktiva manlighet, ens är vanlig. Det känns så hoppingivande.