Gustav Fridolin presenterade den 29 september läget i den svenska grundskolan och huvudbudskapet var att det går rätt bra, kanske till och med lite bättre än tidigare. Bortsett från de elever som kommit till Sverige de senaste tre åren eller saknar personnummer har faktiskt alla andra grupper en högre andel med gymnasiebehörighet i år än tidigare. Vidare är personaltätheten högre, lärarna trivs något bättre och det var länge sedan så många sökte till lärarprogrammen som i dag. Men det går att måla en annan bild av svensk skolgång också. Fridolins presentation byggde till stor del på Skolverkets rapport Attityder till skolan 2015 så låt oss titta närmare på den.

Även om signifikant färre lärare funderade på att byta yrke 2015 än 2012 är det fortfarande betydligt fler än 2006 och 2009. Dessutom kommer det troligen inte vara lika ljusa siffror i nästa rapport, då lärarlönelyftet hunnit få fullt genomslag. Lärarlönelyftet som ger cirka 60 000 lärare 3 000 extra i månaden samtidigt som resten inte får något alls. Tanken att tämligen högavlönade lärare ska lockas att stanna inom yrket med än högre löner är i sig tveksam, i ett samhälle där koldioxidutsläppen minskar när tillväxten minskar (under alliansen) och ökar när tillväxten ökar (under S-MP-regeringen).

Men om man nu landat i den lösningen förefaller det ändå absurt att på varje arbetsplats peka ut några som gjort sig förtjänt av 3 000 extra i månaden och andra som inte får något, enligt en från högre ort fastställd kvot för skolan. Det är inte bara ett cyniskt system som syftar till att öka skillnaden mellan kollegor, det riskerar dessutom att kosta dyrt i förlorad arbetsmoral och arbetsglädje, inte bara hos de lärare som nu känner sig som ”sistelärare” eller ”sämstelärare”, utan också i hela arbetslag. Vidare uppger hälften av lärarna i rapporten att de oftast eller alltid känner sig stressade i skolan. Det är siffror att ta på allvar.

Men grunden i skolan måste ändå vara eleverna och där har de största förändringarna skett de senaste åren. De har fått en ny läroplan med ett helt nytt betygssystem. Ett system som gör det svårare att nå högsta betygssteget i ett ämne och samtidigt väldigt mycket lättare att tappa det. Nu har första årskursen av elever som fått betyg i sexan också lämnat grundskolan, så det börjar bli möjligt att skönja effekterna av de tidigare betygen och det omlagda betygssystemet.

Det är ingen munter läsning vi ställs inför. Sen 2012 har andelen flickor som upplever att kraven som ställs på dem är för höga nära fördubblats, från 17 till 36 procent. Samma trend syns på stressnivåerna, där över hälften av flickorna i högstadiet nu uppger att de känner sig stressade eller mycket stressade varje dag och 30 procent av dem som går i sexan känner sig stressade över sina betyg minst en gång i veckan. Tidigare i år rapporterade Dagens Medicin (7/6 16) att den psykiska ohälsan bland unga flickor aldrig varit så hög som nu, och ingen kan väl säga att den är förvånad. Vi har debatterat flickors psykiska ohälsa i åtminstone två sekel, vi har pekat ut att tidigare betyg ytterligare kommer spä på oron, vi har klagat på det brutala betygssystemet. Men ändå står vi här nu med högre krav på våra ungdomar än någonsin.

Men vi kan inte tala om betyg utan att också ta hänsyn till de problem de är till för att lösa. De ska ge en tydlig varningssignal till lärare och elever om att det behöver sättas in åtgärder. Och samma dag som Gustav Fridolin höll sin pressträff skickade Skolverket ut ett pm om slutbetygen i grundskolan våren 2016. Det visade att signalvärdet är lågt. En tredjedel av dem som i sexan fick ett F i svenska slutade också med ett F i nian och i matematik är siffrorna än värre, där har hälften av dem som fick ett F i sexan kvar sitt F när de går ut nian. Till SvD (10/10 16) säger Anna Österlund på Skolverket att det är anmärkningsvärt. Men för Björklund finns bara en lösning på betyg som inte hjälper och det är ännu tidigare betyg.

Gustav Fridolin har varit tydlig, skolan behöver lugn och ro, vi kan inte byta läroplan bara för att vi byter skolminister. Men vi behöver inte nytt betygssystem för att vi har en ny skolminister. Vi behöver nytt betygssystem för att barnen ska orka med. Vi behöver inte senare betyg för att det sitter miljöpartister och socialdemokrater på regeringskansliet, vi behöver senare betyg för att barn far illa.