När regissören och dramatikern Liv Elf Karlén började jobba med scenkonst i sin uttalat feministiska teatergrupp Lacrimosa 1999 ifrågasatte de könsmaktsordningen på olika sätt. De ville använda konsten som politisk metod, som kraft att omskapa samhället och ställde sig kritiska till institutionernas ordning vad gäller vems berättelse som gestaltas och på vems villkor.

Det finns granskningar av arbetsmiljö, rollfördelning och annat som sker bakom kulisserna, men det pratas mindre om det som skildras på scen och vad det skapar för villkor för alla inblandade. Hur skulle det vara görligt att istället arbeta genusnyfiket i gestaltningen, vad skulle det skapa för människor? Många ställer sig främmande inför att belysa att teatern faktiskt befinner sig i en ojämlik maktstruktur, där konstnärerna måste förhålla sig till färdiga idéer kopplade till kön och etnicitet. Normkritiken har i dag nått en stor spridning men fortfarande är representationen undermålig i de flesta scenkonstsammanhang.

Liv Elf Karlén har skapat och etablerat sin metodutveckling för hur vi kan vidga ramarna och vår medvetenhet kring normer, och är en flitigt anlitad föreläsare inom scenkonsten, men även hos andra organisationer som vill få syn på förlegade strukturer i sitt företag och hur de på ett kreativt sätt kan förändra sitt berättande utåt.

De flesta av oss är omedvetna om alla dessa cementerade ryggmärgsval vi gör varje dag. Vi har en kunskapsbas som vi reproducerar om och om igen, förhåller oss till kvalitetsbegrepp och den uppsättning utgångspunkter som vi brukar. Men om vi strävar efter att skapa ett öppet nyfiket, reflekterande klimat så kommer andra berättelser, och här har konsten och offentligheten en viktig roll att bidra till förändring. Att synliggöra förhållningssätt till exempelvis rasifiering och vithet kan påverka oerhört mycket, enkla saker kan få stora positiva konsekvenser.

– Tänk om barnen fick se en julkalender med en annan sorts familjebildning än den heterosexuella till exempel! Det skulle ju vara fullständigt avgörande för människors liv! säger Liv Elf Karlén hoppfullt.

Att öka representationen i public service och populärkultur är bra exempel på hur vi kreativt kan ändra normer.

– Det finns tusentals sätt vi kan luckra upp vårt görande genom att skapa bättre konst. Att visa mer komplexa människoporträtt som i större utsträckning visar vilket samhälle vi faktiskt lever i. Vi har inte ett så vitt samhälle som scenkonsten oftast visar.

Normer fungerar så att de är en gräns för det vi anser vara normalitet. En osynlig utgångspunkt. Men om vi vänder på perspektivet kan vi få syn på nya saker. Om vi säger: ”Nu ska vi tillsätta pengar och göra en stor undersökning om huruvida heterosexuella lämpar sig som adoptivföräldrar”. Då märker vi med en gång: vad konstigt vi har funderat! Eller när vi ser en musikvideo med The Rolling Stones och säger: ”De spelar ju riktigt bra för att vara ett killband!” Eller om jag säger till min kompis: ”Ikväll ska jag gå på middag hos ett vitt heterosexuellt par.” Lysande formuleringar att använda sig av i vardagen, i görandet för att välta omkull gamla föreställningar om vad som är normalt.

Normkreativiteten och genusnyfikenheten som Liv Elf Karlén lyfter i sina föreläsningar är alltså en öppen fortsättning på normkritiken. Den analytiska positionen är bra men något passiv. Vi främmandegör saker för att få syn på det och börja göra medvetna val. Men det är lätt att fastna i de nya insikterna och stanna upp i att ha gjort något bra. Erfarenheter är rörliga och i det här läget är det viktigt att fokusera på fortsättningen och praktiken. Vi tjänar alla på att föra in normkreativitet i våra arbetsprocesser och i alla sammanhang där vi möter varandra och samarbetar. Liv Elf Karlén är tydlig:

– Vi behöver rikta om makten. Skapa nätverk där vi själva är normen. Det är svårt att ta fajten ensam. Vi gör vad vi kan och det är vackert så. Allting behöver sin process och ibland kommer förändringen från ett oväntat håll. Vi får vara nöjda med det vi kan göra, varje dag och även finna vila i oss själva. Sen kommer revolutionen!