De har en del gemensamt, påve Franciskus och ärkebiskop Antje Jackelén. Båda har mött kritik, främst från konservativt håll, för att vara alltför politiska. Båda har de också deltagit med hetta i klimatdebatten. Antje Jackelén berömmer sin katolska kollega för hans så kallade encyklika om klimatet där han uppmanar de rika länderna att acceptera lägre tillväxt för att rädda jorden.

– Påven var om möjligt ännu skarpare än vad Svenska kyrkan varit när han slog fast att klimatet är en rättvisefråga, säger Antje Jackelén.

En känsla av mening

Skälet till påvens besök den sista oktober är att 500 år gått sedan den lutherska reformationen. En händelse som lutherska och katolska företrädare på högsta nivå aldrig tidigare uppmärksammat tillsammans. Efter en gemensam Gudstjänst i Lund åker de till Malmö arena för ett program där klimat och migration dominerar.

– Det kretsar kring en gemensam vilja att vittna om det kristna hoppet i tjänst för världen.

Just hopp är centralt för att möta klimathotet, menar Antje Jackelén. Och det är ett av skälen till att hon tycker det är så viktigt att kyrkan bidrar med sina perspektiv.

– Man kan inte bära hur mycket som helst och det ska man inte heller göra för då förlamar det. Om du har en Gudsrelation innebär det att du slipper bära hela ditt livs mening själv som en tung ryggsäck. I bästa fall blir du också friare att handla.

Teknik och politik räcker inte för att göra den omställning som krävs, menar ärkebiskopen.

– De flesta är överens om att det behövs förändringar i vår livsstil, då krävs det också en inre drivkraft. Vi måste visa att ett klimatsmart liv är ett rikt liv, inte grått och tråkigt. Det kan tvärtom öka vår känsla av mening. På så sätt hör det vetenskapliga och krasst ekonomiska ihop med det andliga.

Kanske har ett sekulariserat samhälle därmed sämre förutsättningar att lösa klimatfrågan, funderar hon.

– Utifrån ett kristet perspektiv är hela kosmos föremål för Guds omsorg och allt är en gåva. Och har man tagit emot en gåva växer också viljan att vårda den.

Klimat och migration

En organisation med tillgångar på över 70 miljarder har ögonen på sig. Svenska kyrkans fondplaceringar har flera gånger ifrågasatts. För att sopa framför egen dörr har man divesterat. Det vill säga gjort sig av med tillgångar i fossil industri. Något ekonomiskt offer har det inte inneburit, enligt Antje Jackelén.

– Vi har kunnat visa att det inte blir mindre lönsamt, säger hon och plockar fram årsredovisningen.

Med sin långa tradition och en tidshorisont som sträcker sig in i evigheten har kyrkan förutsättningar att tänka på klimatfrågan på ett annat sätt än politiker som vill få nytt mandat om fyra år, menar ärkebiskopen.

– Som kyrka måste vi hålla reflektionen över skapelsen igång, hela året om. När medierapporteringen avtar tänker vi annars lätt att ”de säger inget längre, det är nog inte så farligt”.

Frågan som nu dominerar mediers och politikers agenda, migration, hänger samman med klimatfrågan, poängterar Antje Jackelén.

– 60 miljoner människor är på flykt, fler än vid andra världskrigets slut. Även om det blir fred i Syrien kommer klimatförändringarna troligtvis fortsätta spä på migrationen.

"Var är kyrkan?"

Så förs också vårt samtal in på migration. Politikområdet som förefaller oundvikligt för alla som verkar i offentligheten 2016. Antje Jackelén framför ofta protester mot den åtstramade migrationspolitiken. Men dessutom upplever hon hur hon ofrivilligt dras in diskussioner som kopplas till migration. Inte sällan av krafter som är kritiska till islam.

Ett färskt exempel är enligt Antje Jackelén den kritik hon fick efter att en fransk präst mördats av gärningsmän som sa sig tillhöra IS. Röster både inom och utanför kyrkan ansåg att hon och Svenska kyrkan var för tysta. Ett uttalande kom några timmar efter dådet, men inte av ärkebiskopen som hade semester utan av en tjänsteman.

Att Antje Jackelén uttryckte sitt deltagande på Twitter dagen efter hjälpte inte. I såväl tweets som debattartiklar beskylldes hon för passivitet inför angrepp mot kristna. Hon ser det inte som en slump att kritiken kom just efter ett dåd med kopplingar till islam. Mönstret känns igen.

– Förra året när en kristen familj trakasserades av muslimer på ett asylboende ropades ”Var är kyrkan? Varför gör de ingenting?”, trots att församlingen redan var på plats och gjorde en massa saker. Ungefär samtidigt var det ett brandattentat mot romer i Göteborg, troligen kristna. Då var det inte en kotte som frågade vad kyrkan gjorde.

Ökande polarisering

Antje Jackelén är beklämd över hur det offentliga samtalet blivit allt hätskare. Hon ser nyanserna försvinna och extrema ståndpunkter ta över. Under hashtags och i facebooktrådar gräver människor ner sig i skyttegravar. I synnerhet i frågor som anknyter till migration.

– För något år sedan skrev jag att marginalerna marginaliserar mitten. Det besannas nu på ett oroväckande sätt. Vi ser en tilltagande polarisering, delvis påhejad av sociala medier. Det är det svartvita som framträder, medan källkritiken hamnar i bakgrunden. Den polariserade debatten verkar i sig själv polariserande, det blir en ond cirkel.

En post-sekulär tid

Hon har själv varit en ivrig twittrare, men meddelade nyligen att hon kommer hålla sig mer till envägskommunikation framöver. Dialog är svårt i ett forum som blivit en domstol och avrättningsplats, som hon beskrev det i Svenska Dagbladet.

Antje Jackelén menar att vi också är dåligt rustade för att föra sansade samtal som har med religion att göra. Vi har tagit en tilltagande sekularisering för given och trott att vi inte behöver kunskap om trosfrågor, menar hon.

– Vi lever i en post-sekulär tid där religionen blir mer synlig och diskuteras allt mer. Efter att vi i åratal fått höra att religion är något privat som man inte pratar om har vi tappat språket vi behöver för att kunna föra en vettig diskussion.

Handskakningsdebatten som uppstod när det framkom att miljöpartisten Yasri Khan inte tog kvinnor i hand var ett slående exempel, tycker ärkebiskopen. Då stod statsministern i riksdagen och slog fast hur man hälsar i Sverige.

– Det sas att ”här i Sverige tar vi i hand, punkt”, vilket ju inte är sant. Ibland kindpussas vi, ibland kramas vi. Problemet i Sverige är väl snarare att vi ibland inte hälsar alls. Det är klart att det blir laddat när det riktas mot ett kön, men det löser vi knappast genom att påstå att vi alltid skakar hand.

Tron får konsekvenser

Ett klimat som skenar och en samhällsdebatt på glid. Den samtid Antje Jackelén betraktar med sådant allvar vill hon fortsätta påverka.

Trots kritik då och då om att Svenska kyrkan politiserats. Tron får konsekvenser för hur man uttrycker sig i det offentliga rummet, är hennes svar.

Hon är övertygad om behovet av kristna röster som kan tillföra debatten värderingar. Det behövs, inte minst för att tackla klimatfrågan, tror ärkebiskopen.

– Vi måste offra en bit av vår egoism och på allvar ta in att vi sitter i samma båt.