Tova Maria Rud skrev i sin krönika i Syre #100 om att be om hjälp. Hon funderar över vem på kommunen man ska vända sig till om man till exempel är orolig för en psykiskt sjuk granne. Vart vänder du dig om du är orolig för någon?
En bra vän, helst gemensam med personen jag oroar mig för, som jag kan föra ett djupare samtal med.
Felix Larsvik, 19 år, studerande, Stockholm
På landsbygden där jag bor finns flera med svårigheter. I första hand pratar jag med personen själv, sen med andra grannar om vad vi kan göra. Med kommunen däremot har jag motsatta erfarenheter. ”Välmenande” grannar där jag bodde förr tyckte att mitt ibland udda beteende som aspergare var något som man skulle låta kommunen utreda – och jag hade fullt upp med att bli av med misstankar från kommunens sida igen. Alltså en varning: Var försiktig och gå inte bakom ryggen på människan ifråga och dennas nätverk!
Annette Chapligin, 40 år, aktiv i RSMH, Aspergerrörelsen och Miljöpartiet, norra Småland
I andra hand skulle jag ringa upp individ- och familje-
omsorgen eller omsorgsförvaltningen, beroende på vad det gällde. Jag säger andra hand, eftersom alternativet att engagera sig personligen i någon eller göra sig besväret att leta efter nära anhöriga också finns. Jag oroar mig för vilket kallt samhälle vi skapar om vi i första hand förväntar oss att någon myndighet ska göra jobbet i alla lägen.Rejn Karlgren, 40 år, kommunalråd för MP, Sandviken
