Det var vår 2015, hettan låg som ett lock över Burundis huvudstad Bujumbura. President Pierre Nkurunziza meddelade att han tänkte ställa upp till omval för en tredje mandatperiod, trots att grundlagen bara tillåter två, och huvudstaden fullkomligt kokade. Stora delar av civilsamhället, studenterna och katolska kyrkan gick ut på gatorna. Bujumburas yttre kvarter fylldes av demonstrationer som möttes med tårgas och kulor. Flera dog.

Efter ett misslyckat kuppförsök från fraktioner inom militären den 13 maj 2015 fick protesterna ett abrupt slut. Regimen hade plötsligt en förevändning att slå ut oppositionen – alla som hade uttryckt sitt missnöje med regeringen pekades ut som kuppmakare. Landets fria radiokanaler stängdes, journalister och aktivister hotades, misshandlades, mördades eller flydde. Presidenten tog hem segern i ett val som oppositionen bojkottade och omvärlden vägrade godkänna.

Sedan dess har över 300 000 människor flytt det lilla tiomiljonerslandet, omvärlden har infört sanktioner och ett flertal rebellgrupper har bildats. Så gott som all opposition lever i exil.

Ända sedan konfliktens början har regelbundna varningar kommit från människorättsorganisationer i och utanför landet, om att ett nytt inbördeskrig kan stå för dörren. Så sent som i september slog en omfattande FN-rapport fast att det finns risk för ett nytt folkmord i Burundi.

Men än så länge är det tystnaden som karaktäriserar det lilla landet mellan Afrikas stora sjöar. Människor hukar, viskar och gör sig så grå som möjligt.

Det är regimen som har initiativet.