”Be om hjälp”. Jag har den senaste tiden funderat ganska mycket på orden ”be om hjälp” och vad de betyder i praktiken. Om någon blir akut sjuk, då vet alla vad som ska göras och samma gäller vid brott eller brand. Då ringer vi 112 och ber om hjälp. Men det finns ju fler tillfällen där hjälp behövs, men svaret på vart vi ska vända oss inte är lika tydligt.

När jag tänker på Göteborg, tänker jag på en stad som strävar efter att skapa en god tillvaro för sina medborgare (även om det i vissa avseenden är en bra bit kvar innan de målen kan uppnås). På kommunens hemsida går det att läsa om direktiv för en inkluderande stadsplanering. Begreppet social hållbarhet dyker upp och när jag klickar mig fram till socialkontorens förstasida står där att det är dit vi ska höra av oss för råd och stöd gällande ekonomi och familjefrågor. Det är också hit vi ska vända oss om vi misstänker att barn i vår närhet far illa. Allt detta är väldigt bra, men jag kan inte låta bli att undra vad som gäller med alla andra människor. Vart ska vi höra av oss om någon vuxen i vår närhet, familj, bekant eller en granne verkar behöva stöd? Vem ska vi be om hjälp i situationer som inte är akuta, men som samtidigt inte är hållbara?

För jag tänker att om vi ska få en stad som faktiskt rör sig mot att bli en inkluderande och trygg plats för alla som bor här, så behöver vi hjälpas åt. Ansvaret ligger självklart på dem som ställt upp på att, genom demokratiska val, styra och leda staden. Och vi ska inte ha stadsanställda kontrollanter som går in och ser över människors välbefinnande i deras hem. Kampen mot ”Lortsverige” är över och skulle därtill vara ett ganska otidsenligt projekt i dag

Men då blir min undran: hur vi ser till att staden får möjlighet att hjälpa dem som behöver hjälp? Innan det går alldeles för långt.

Efter en hel del letande och många frågor har jag nu nu lärt mig att det faktiskt finns möjlighet att göra orosanmälan även för vuxna. Det går att ringa socialen och påtala att tanten i trappen inte verkar kunna tvätta sig eller laga mat ordentligt längre, hon som inte har någon levande släkt i närheten. Det går att be om hjälp för den vanligtvis relativt okejfungerande psykiskt sjuka personen i närområdet som börjat bete sig irrationellt om känslan är att hen kanske kommer att skada sig själv eller någon annan. I nuläget är det bara väldigt svårt att hitta information om var och hur en sådan oro ska påtalas till dem som bär ansvar.

Jag vet inte varför Göteborgs stad har valt att inte förmedla sådana kontaktuppgifter till sina medborgare. Men jag tycker att de borde finnas lika lättillgängliga på socialkontorets förstasida som det som redan står där. För jag vill ha ett Göteborg där människor värnar om varandra och ser det som lika viktigt att vi som medmänniskor hör av oss och ber om hjälp när vi oroar oss för att någon far illa, barn som vuxen. Och jag vill se en stad som signalerar att det är en självklarhet.