Delar av den koldioxid vi släpper ut i dag stannar i atmosfären i tusentals år. Men det går faktiskt att suga upp gasen från utsläppen och begrava den under marken igen. Tekniken ses av både EU och FN:s klimatpanel som nödvändig för att klara klimatmålen. Så vad väntar vi på?
Det finns en rad tekniker för att fånga in växthusgasen koldioxid, CO2. Grundprincipen är att CO2 avskiljs från rökgaserna från en fabrik eller ett kraftverk, med hjälp av kemiska reaktioner med andra ämnen. När gasen avskilts komprimeras den under högt tryck, för att kunna transporteras till en lagringsplats.
2019 fanns omkring 20 större anläggningar för CCS (carbon capture and storage) i drift i världen, och därutöver testas teknikerna just nu på flera håll. Preems raffinaderi i Lysekil har i år börjat testa avskiljning av CO2 av fossilt ursprung, och cementtillverkaren Cementa planerar att ha en anläggning i drift 2024. CCS-tekniken kan i bästa fall neutralisera utsläppen, eftersom de har sitt ursprung i fossila kolkällor.
Men det går även att skapa ”negativa utsläpp” med koldioxidavskiljning. Det bygger på att råvaran är biomassa, som bundit CO2 under sin livstid. Tekniken kallas bio-CCS eller BECCS, och testas just nu av Stockholm Exergi i Värtahamnen. Där avskiljs CO2 från rökgaserna från ett biokraftvärmeverk i en mindre pilotanläggning.
Ett alternativ är att fånga CO2 direkt från luften, något som testas på en anläggning i Schweiz. Luft innehåller dock bara 0,04 procent CO2, betydligt mindre än vid till exempel skorstenen vid ett kraftverk, som är närmre 20 procent. Anläggningen fångar in 1500 ton CO2 om året, motsvarande utsläppen från 300 bilar.
Var ska koldioxiden begravas?
Ännu är lösningen för gasens slutförvar inte färdig. På Island testar man just nu en lagringsmetod, där vatten kolsyrat med koldioxid pumpas ner i basaltrik berggrund, och binds till fast form (kalciumkarbonat). Just nu undersöks förutsättningarna för den typen av lagring även i Sverige.
Men den mest etablerade planen för Sveriges och norra Europas infångade CO2 är dock att lagra den i berggrunden i gamla oljefält i Nordsjön, i porös sandsten på 3000 meters djup.
Miljöorganisationer har rest farhågor kring risken för läckage, medan Equinor som driver det norska slutförvarsprojektet menar att tekniken är beprövad och säker. Den har använts i Nordsjön sedan 1990-talet, om än inte den skala som nu ska byggas. År 2024 ska anläggningen kunna ta emot 1,5 miljoner ton om året, för att därefter skalas upp än mer.
Når vi klimatmålen med CCS?
För att har en chans att nå Parisavtalets mål om att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader behöver vi halvera våra utsläpp till 2030. För att halvera Sveriges CO2-utsläpp skulle vi behöva införa storskalig koldioxidavskiljning på 27 svenska industrianläggningar, enligt en rapport från Chalmers tekniska högskola 2019. Forskarna understryker dock att det bara är en av många åtgärder som krävs för att ha en chans att nå målen.
När klimatforskaren Isak Stoddard fick frågan om teknikens potential i Syre tidigare i år svarade han: ”Problemet är den uppskalning som de flesta scenarierna räknar med, och tidsperspektivet.”
Internationella energirådet (ett OECD-organ med målet att minska samhällets beroende på olja) har uppskattat hur stor utbyggnad av tekniken som skulle krävas för att nå de globala klimatmålen. De kom fram till att utbyggnaden måste ske mer än dubbelt så snabbt som oljeindustrins infrastruktur har byggts under det senaste århundradet.
Varför skalar vi inte upp det här på stört?
En rad europeiska CCS-projekt har körts i gång men har lagts ner sedan 2000-talets början. Något som Chalmersforskarna i tidigare nämnda rapport menar beror på att tekniken är väldigt dyr. Ett annat sätt att se på saken är att det är i dag väldigt billigt att släppa ut växthusgaser. Att köpa utsläppsrätter för ett ton CO2 har under senaste året kostat mellan 250 och 300 kronor. Priset för att neutralisera samma mängd med bio-CCS uppskattas till 1000 kronor.
I Sverige finns förslag på att skjuta till mer statliga medel för bio-CCS. I den så kallade nollutsläppsutredningen som kom i januari 2020 föreslogs att 1,8 miljoner ton koldioxid ska urskiljas och lagras årligen till år 2030. Några konkreta planer på finansiering av storskalig bio-CCS har dock inte presenterats.
Förutom prislappen och bristen på tid brukar kritiker lyfta att tekniken kräver mycket energi, och att eldning av biomassa ibland kräver stora markytor, där naturliga miljöer eller matproduktion riskerar att trängas bort.
Vad gäller avskiljning och lagring av fossil kol finns risken att hoppet om att tekniken tar bort framtidens utsläpp kan fungera som en ursäkt för att fortsätta bränna fossila bränslen, alltså minska viljan att ställa om till förnyelsebart.
Läs även
Svenskt vulkanberg kan bli slutförvar för koldioxid (artikel från januari 2020)
Stockholm fångar in koldioxid på prov (artikel från december 2019)
Koldioxidinfångning testas i Lysekil (artikel från maj 2020)
Infångning av koldioxid funkade dåligt – lägger ner (artikel från augusti 2020)
