Vissa kallar det normkritisk stadsplanering, andra för inkluderande eller jämställd. Begreppen har börjat få fäste bland arkitekter och stadsplanerare som skapar offentliga rum. Syre Stockholm har pratat med Rebecca Rubin, arkitekt och stadsplanerare, som reder ut hur det går till.
På en fotbollsplan i en förort i Stockholm är ett tiotal tonårskillar uppdelade i två lag. De springer runt högljutt och sparkar på bollen. Lite längre bort sitter två tjejer och tittar ner i sina mobiler.
Den beskrivningen passar in på hur offentliga platser i Stockholm används av unga tjejer och killar. Stockholms stads rapport Spontanidrott för vilka? visar att killar i åldrarna 7–19 år nyttjar 80 procent av de offentliga ytorna för spontanidrott utomhus.
– Trots att den här statistiken fanns redan för tre år sedan reagerade inte branschen på den. Vi vill göra något åt det, säger Rebecca Rubin, arkitekt och stadsplanerare på White Arkitekter.
Under senaste åren har hon och hennes kolleger varit involverade i en rad projekt för att främja inkluderande stadsplanering. Hon ser ett stort värde i att uppmuntra så kallad ”normkreativ stadsplanering”, en process för att fler ska kunna ta plats och få sina behov tillgodosedda i våra offentliga rum.
– Vi har normer och det behöver vi för att samhället ska fungera. Alla normer är inte bra. Första steget är att identifiera exkluderande, ojämställda strukturer, då utövar man någon form av normkritik. För att inte stanna i det normkritiska tänket och nöja sig med att ha identifierat felen, har man ett normkreativt angreppssätt för att komma vidare och göra något åt problemen.
Vem företräder barnen?
Rebecca Rubin ger förskolegårdar som exempel. Ambitionerna är höga, det är givet att man vill ge barnen gott om plats att röra sig på. Forskning visar att det är viktigt för barnens utveckling.
– I slutändan blir det ändå inte så, ytorna minskar till förmån för andra saker som en halv parkeringsplats eller högre exploatering. Det är lurigt. Eller hur? säger Rebecca och fortsätter:
– Trots att det går emot sunt förnuft och finns massa stöd inom forskningen. När man sitter där runt bordet är representationen snedfördelad. Det är ingen som företräder barnen.
Fotbollsplanen och tonåringarna har lite samma mekanism. De som sitter i planeringsrummet håller själva på med bollsport och värderar det högt. Men har kanske inte alls lika lätt att vara öppna för och värdera exempelvis målning och musiktillgång i det offentliga rummet. Konsekvensen blir att platsen blir en frizon för män, menar Rebecca Rubin.
– Det är inte meningen att det bara ska vara män där. Men det är verkligheten. Det är svårt att ta plats om man inte tillhör normen och inte är en del av sporten. Vi behöver skapa olika platser med utrymme för flera sätt att vara. Det är det man vill åt med normkreativitet, säger Rebecca Rubin.
Uterum för tjejer
Mellan 2015 och 2016 arbetade White arkitekter och Horn Uggla tillsammans med Haninge kommun med projektet ”Orten i rörelse: jämställdhet och cykling”. Ett projekt där unga tjejers perspektiv integrerades från ax till limpa i processen. Bland annat utvecklades ett uterum i samråd med tjejerna. En plats där man hänger, trixar upp och ner i ramper. Problemet med att många inte hade egna cyklar löstes genom man startade en cykelpool där cyklar kan lånas på bibliotekskortet.
– På något sätt kände ändå tjejerna att platsen inte var deras. Då gjorde vi ytterligare en workshop där de fick måla graffiti. Det fick dem att känna att det är deras. Det visade att cykla kan vara en kul aktivitet, säger Rebecka.
I ett annat projekt, som är under uppstart tillsammans med Riksidrottsförbundet, jobbar Rebecca Rubin och hennes kolleger med att ta fram ett underlag för mer inkluderande skejtramper kopplat till skejtparkernas utformning. I dag kan många tycka att det är otäckt att åka nerför ramperna om de aldrig har stått på en skateboard tidigare.
– Det gäller att fånga känslan av hur det känns att stå i ramperna utifrån flera olika perspektiv. Det är lätt att komma ifrån det när man planerar och istället reproducera lösningar vi gjort tidigare.
Från Eslöv till Umeå
Normkritisk stadsplanering finns också på andra platser runtom i landet. I augusti 2016 invigdes lekparken ”jämlika barn leka bäst” i Eslöv. Ambitionen var att skapa en jämställd lekplats tillgänglig för barn med funktionsvariationer. Med gungor för rullstolsburna och förbättrad belysning.
I projektet samarbetade bland annat Eslövs kommun med Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar. Projektet har gjort stor skillnad, och barnen i Eslöv har fått tillgång till en rolig, normbrytande och spännande aktivitetsyta, säger Eslöv kommuns utvecklingsstrateg Peter Juterot till Fastighetstidningen.
I Umeå utvecklade arkitektbyrån Tyréns lek- och uteplatsen Frizon i parkområdet Årstiderna längst Umeälven. Man ville med platsen bjuda till samling och främja trygghet och jämställdhet. Fokus låg på unga tjejers behov att ta plats i det offentliga rummet. Frizon togs fram i nära dialog med tjejer i högstadie- och gymnasieåldern.
Försiktigt positiv
Rebecca Rubin är försiktigt optimistisk när hon ser på utvecklingen. För tre år sedan jobbade hon med normkritik enbart i forskningsprojekt och med att överhuvudtaget få med frågan på förhandlingsbordet.
– Nu har det faktiskt kommit på tapeten, men det är fortfarande undantaget och inte strukturen. Det kommer vara så ett tag till. Det gäller att hitta luckor. Ideologiskt sett är många kommuner positiva till normkreativa initiativ. Det är en jättekraft. Men det är en hel del arbete kvar innan det blir en del av en standardprocess, menar Rebecca Rubin.
