Glöd · Debatt

Konsensuskultur banar väg för  klassamhälle och militarism

Löntagarfonderna infördes 1984 och lades ner sex år senare efter protester från företagarorganisationer.

Hur kunde det relativt jämlika Sverige låta företagsvinster gå före allt annat? frågar sig Fereshteh Ahmadi. Hennes förklaring är bland annat rädsla, bekvämlighet och konsensuskultur.

DEBATT. Assar Lindbeck beskrev hur Sverige gått från en extrem till en annan, från 70-talets strejker och löntagarfonder till ett privatiseringsexperiment som saknar motstycke i västvärlden.

Under de senaste decennierna har det skett omvälvande och omfattande politiska, sociala och ekonomiska förändringar i Sverige. En stor del av förändringarna sedan 1980-talet avseende välfärdens organisering har hamnat under benämningen new public management, NPM.

Tidigare var den svenska ekonomin uppbyggd enligt den svenska modellen, där statliga ingripanden och politik användes för att främja social välfärd. Men genom omfattande privatiseringar under 1990-talet och senare, har ekonomin förvandlats till en modell där det finns mycket begränsad reglering av marknaderna, och där många företag och aktörer agerar fritt utan hänsyn till sociala konsekvenser. Genom att man betonar aktieägares intressen framför alla andra samhällsmedborgares intressen skapas styrmodeller som fokuserar hög aktieutdelning på bekostnad av hållbarhet, innovationer och samhällsnytta. Konsekvensen blir fokus på vinst för företaget.

Neoliberalismen orsakade sociala förändringar som i sin tur ledde till ökade klasskillnader. Historiskt sett har Sverige varit känt för att ha en relativt jämn fördelning av inkomster och en stark välfärdsstat som syftar till att minska skillnaderna mellan olika socioekonomiska grupper. Men det finns tecken på att klasstrukturen förändrats och klassklyftorna har ökat avsevärt.

Förutom ökningen av klassklyftor har det migrationspolitiska och allmänna politiska klimatet orsakat en betydande förändring i det svenska samhället. Det är viktigt att notera att det har skett en normalisering av strukturell rasism och invandrarfientlighet i Sverige.

En annan betydande förändring är den snabba ökningen av militarismen i landet, efter att landet varit i fred i över 200 år. Sverige har traditionellt haft en avspänd relation till militär och försvar, och har inte varit involverat i några militära konflikter på över två sekel. Men på senare tid har det funnits en debatt om en ”militarisering” av Sverige, där det riktas större fokus på försvaret och samarbetet med Nato.

Hur kunde det bli så här? I denna artikel vill jag ta upp några viktiga faktorer som kan ha spelat roll:

• Konsensuskulturen och rädsla för konflikter

• Tillit till myndigheterna och systemet

• Fackföreningarnas roll och inflytande

• Rädsla

• Bekvämlighet

Konsensuskulturen och konflikträdslan

Dan Korn skrev ”Inget kan vara svenskare än vår urgamla konsensuskultur”. Resultatet av en sådan inställning blir att man har svårt för avvikare. Idén om ”lagom” är ett kärnvärde i det svenska majoritetssamhällets kulturella mentalitet. Den svenska traditionen att söka konsensus och samarbete kan bidra till att folk i Sverige sällan protesterar och det är vanligt att man försöker hitta gemensamma lösningar som fungerar för alla parter, snarare än att använda konfrontation eller konflikt.

Tillit

Historiskt har det funnits ett relativt högt förtroende för myndigheter och institutioner i Sverige, vilket kan leda till att vissa svenskar är mindre benägna att delta i protester eller andra former av direkta åtgärder. Detta förtroende för institutioner kan ses som en positiv aspekt av det svenska samhället, men det kan också leda till en känsla av självgodhet eller brist på brådska kring sociala och politiska frågor.

Fackföreningar

Fackföreningar har traditionellt sett spelat en positiv och betydande roll i svenska samhället. Emellertid har den svenska modellen för arbetsmarknadsrelationer, som bygger på ett system med centraliserade kollektiva förhandlingar mellan fackföreningar och arbetsgivare, bidragit till att minska frekvensen av arbetskonflikter och strejker i Sverige.

Rädslan

I politisk propaganda verkar användandet av rädsla ingå som en huvudkomponent i manipulation av folket genom att man målar upp ett hot och sen föreslår sina åtgärder mot hotet.

Rädslan för ryssar har varit en viktig faktor för att övertyga folket om nödvändigheten av militarism och Natomedlemskap och om att avsätta en stor del av budgeten för försvaret och liknade frågor. Rädslan för islam och invandrare som bygger antingen på rasism och islamofobi eller på okunnighet är också en faktor som utnyttjas av politiker.

Rädslan har bidragit till passivitet inför negativa förändringar i önskan att behålla ”gemenskap” inför ett yttre och ett inre hot.

Bekvämlighetsandan

Sist men inte minst uppmärksammar jag den så kallade ”bekvämlighetsandan” som syftar på en tendens i Sverige att prioritera bekvämlighet och effektivitet i vardagen. Trots att ”bekvämlighetsandan” kan vara en positiv aspekt av den svenska mentaliteten, eftersom den främjar en hög levnadsstandard, är det möjligt att den spelar en viss roll i att folk sällan protesterar. Att upprätthålla en hög levnadsstandard kan bidra till att människor i Sverige sällan upplever extrema orättvisor eller ojämlikheter som skulle motivera dem till att protestera.

I slutet vill jag framföra min oro över att det tysta konsensussamhället inte seriöst reagerar på ökande matpriser, och el-, gas- och bensinpriser. Inte heller protesterar det mot ökade räntor och på den vilda privatiseringen av skolor. Svenskarna kunde också lätt manipuleras till att acceptera Natomedlemskap utan någon folkomröstning. Det är vårt ansvar att förhindra denna negativa utveckling i Sverige, var och en på sitt sätt. Tillsammans är vi många och starka, och vi kan förändra vårt samhälle mot ett bättre, rättvist och jämlikt samhälle.

Do not ask for the change. Be the change.