Energi

Xpan-projektet – avsnitt 165

Tidsresenerärerna är tillbaka på 2020-talet för att trots allt försöka få in världen på mer hållbara vägar. Ida sitter hemma på balkongen i Rågsved och skriver om ett kärnvapenkrig som kommer att börja inom några få år. 

Förödelsen hade drabbat stora delar av Västsverige, många hade flytt österut innan dess och i vissa städer hade man till slut satt upp vägspärrar med vakter som avvisade alla som inte kunde visa papper på att de hörde hemma där. I andra hade man slagit upp tält med sjukvård och sovplatser. Stockholm var en av de städerna.

Ida mådde illa. Hon hade börjat skriva samma dag, och texten utgick från ett meningsutbyte i sociala medier, där ett par män i yngre medelåldern tävlade i att bagatellisera kärnvapen. De fick henne att tänka på de unga killarna som sprang omkring med vapen i förorterna och sköt varandra. De här figurerna var lika förtjusta i makten i att kunna ta andras liv.

Det var ganska lätt att skriva början. Orden rann ur fingrarna, det var länge sedan hon hade lagt ner arbete på en egen text istället för att bara hålla på med andras. Men så måste hon ju komma fram till det som ännu inte hade hänt. Hon hade kommit på sig med att skygga för Max historiebok, men hon skulle inte komma runt det.

Hon läste sin egen text från början, ändrade småsaker, tog bort en upprepning. Sen var det dags att gå vidare. ”För ett halvår sedan”, skrev hon, ”var allt det här ändå abstrakt. Sedan hamnade jag själv i en framtid där det redan hade hänt, för ett par hundra år sedan. Det var bara en spillra kvar av mänskligheten. En del av den upprättade en diktatur som sträckte sig över …”

Över Europa? Över världen? Xpan-projektet omfattade hela världen, eller hade i alla fall gjort det. I alla fall de delar där människor fortfarande kunde leva. Men var hela Xpan-projektet en diktatur? Kanske flera? Eller fanns det fler fria Xpan-städer, som Kio? Ida gjorde ett nytt textdokument och skrev ner sina frågor. Allt kanske inte skulle behövas, men det var i så fall bättre att skala av detaljer efteråt.

Det viktigaste var ändå att få med hur händelserna hade börjat rusa iväg. Sätta fingret på punkter där det skulle vara möjligt att påverka.

Balkongdörren ovanför öppnades, och grannen kom ut mitt i ett telefonsamtal på något khoisanspråk – hon förstod inte ett ord men fascinerades av klickljuden. Sen började grannen vattna sina blomlådor. Vattnet strilade ner som i ett pärldraperi från hans balkonggolv ner på hennes räcke, och hon gick in för att det inte skulle stänka ner droppar i datorn.

Nej, hon skulle inte skriva mer i kväll. Eller läsa. Hon skulle ta cykeln in till stan och äta på Freddys thaikiosk. Kanske, kanske skulle hon sen gå och sätta sig med fötterna i en bra sjö och fundera på en simtur.

Lite mer än en timme senare parkerade Ida sin cykel vid ett träd längs Götgatan på Södermalm, bara några meter från thaikiosken. Det var fortfarande ljust ute, men skuggorna började bli långa. Den blå klotklockan på Åhléns tak visade 20.43. Hon satte ryggsäcken på en träbänk vid ett bord och kikade in genom luckan.

– Ida! sa Freddy.

– Ja, här är jag. Har suttit och skrivit hela dan, men nu har jag fastnat. Jag skriver om kärnvapenanfallen mot Norden i slutet på 2020-talet, du vet. Nu har jag gett bakgrunden och ska …

– Mmm. Vänta, jag ska göra i ordning lite här. Ska du beställa något?

Jo, det skulle hon ju. Hon var ordentligt hungrig. En korianderwok och ett glas vatten. Kroppen sög upp vattnet som om hon hade varit frystorkad – rör om och vänta fem minuter! Korianderwoken var som vanligt ett litet underverk av umami, vitlök och syrlighet. Freddy stödde armbågarna på disken och stod och såg på när hon åt. Och log.

– Glor du alltid på gästerna när de äter? sa Ida.

– Förlåt! Nej, så klart inte. Men det är najs att se att det är gott.

– Jag vet. Om jag inte hade vetat hade det varit lite småkusligt. Men har du tid att sätta dig en stund?

Freddy hade några hämtlådor med mat att fylla till folk som hade beställt, men trodde att hon skulle kunna komma iväg tidigare. Hon frågade sin kollega och det gick tydligen bra. Så när Ida var mätt var Freddy klar att gå. Ida ledde cykeln och Freddy gick bredvid. De gick över Ringvägen vid bron och ner förbi simhallen till Årstaviken. Det fanns ett fik vid stranden som Ida hoppades hade öppet fortfarande.

– Jag skriver en sak om kärnvapen, sa hon. Om kriget som startar, startade …

– Nisse sa det. Står inte allting i Max bok, då? Jag är ju …

– … ingen historiker, nej. Det är mer bakgrundsfakta jag skulle behöva. Till exempel diktaturen i Himmelska friden. Var hela Xpan-projektet lika totalitärt? Eller fanns det fler ställen som Kio, där det fanns mer frihet?

– Inom Xpan? Inte som jag vet. Det var ju inte mycket utanför heller. Folk kunde inte leva i större grupper eftersom Himmelska fridens drönare upptäckte dem. Men kamikazestäderna fanns ju. Vet du vad det är?

– Städer någonstans långt borta, där de skiter i allt och bara kör på, va?

– Mmm. Jag vet inte vad som är sant, men det sägs så. Alla har bensinbilar och en del har egna flygplan.

– Bensinbilar, varför då? Det måste ju finnas elbilar och …

– Jag vet inte, kamikazestäderna kanske inte ens finns kvar. Antagligen inte. Det är bara vuxna som bor där och det föds inga barn. Eller nästan inga. Tror jag. Det var inte som att vi hade internet över hela världen. Varför frågar du mig?

– För att alternativet antagligen är att göra en liten tidsresa och höra med Max. Jag vill koncentrera mig på att skriva nu, det blir alltid en massa förvecklingar när man byter tid.

De kom ner till promenadvägen till stranden, där sommarklädda människor gick i små grupper. Det var mycket folk ute och rörde sig, tänkte Ida. Nästan som en fredag eller lördag. Freddy berättade om dagarna i thaikiosken, knasiga kunder och sådana som hon tyckte om. Solen glittrade snett i vattnet och silades genom pilträdens blad. I kolonistugornas trädgårdar lyste blåklint och pioner.

Fiket vid stranden var stängt, så de saktade ner stegen.

– Det är så vackert så att det gör ont, sa Freddy. Vi måste rädda den här världen. Nisse och jag har sagt att vi ger det två år. Om vi inte ser att det hjälper att varna och säga till, då drar vi till Kio. Men just nu vill jag stanna här.

– Jag med, sa Ida. Det ligger ett bad här. Ska vi simma en bit?

Malin Bergendal