Selleri och persilja har mer gemensamt än man skulle kunna tro. Orden, alltså. En syl i vädret utforskar dem och följer dessutom ett villospår – att de skulle ha med salt att göra. Det har de inte, men ordet salt har också en intressant historia.
Det här blir en kulinarisk syl i vädret, för veckans ekologiska grönsakslåda kom, och det var selleri i den. Ljusgrön, saftig, aromatisk, lite salt stjälkselleri. Jag stack näsan i den och började tänka på ordet selleri, att det liksom låter som sellerin smakar. Sel är franska för salt, och naturligt salta grönsaker är inte så vanligt, så kan det vara därför den heter så?
Jag lämnade grönsakerna i lådan, gick till de språkhistoriska urkunderna och insåg att det inte var så. Men saltet var för intressant att lämna åt sitt öde.
Jordens salt
Salt är ett ord som många indoeuropeiska språk har gemensamt. Holländska zout, tyska salz och latinska sal är samma ord. Inte lånord utan ord som fanns i språken innan de skildes åt. Ordet finns i saliv, salsa, sylta och sallad.
Sallad fanns det också i grönsakslådan, ett stort, vackert plocksalladshuvud. Men ursprungligen syftar ordet på maträtten sallad – en rätt som är tillredd med salt.
Salt användes lika mycket för att bevara som för att smaksätta maten. Förr sa man att något låg i saltet när det var insaltat, och det finns med i många gamla metaforer. ”Länge ligger sak i salt” var ett uttryck som syftade på att det kunde gå lång tid innan något hände i en rättssak – men sen händer det.
1500-talsförfattaren Peder Andreae Svart skrev i Gustaf I:s krönika. Fragment slutande med år 1533 om en man som hade förolämpat kungen: ”Han brukade skendelige munnen på Konungen. Men han bleff therföre afflöndt så att halsbenet brast. Doch icke för än 8 åår ther effter. Man plägar seija, thet ligger lenge saak i salte.”
Strött salt i såren har man gjort sedan 1800-talet, men från början var talesättet lite utförligare, med peppar och salt i ett öppet sår. Aj. Det finns också metaforer där saltet är det som gör något meningsfullt och intressant, som livets salt eller jordens salt.
”I ären Jordennes salt, är thet så ath saltit mister sin sälto huad kan man salta ther medh?” säger Jesus till lärjungarna i bergspredikan i 1526 års bibelöversättning. I Bibel 2000 står det: ”Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen?”
Det är ju inte samma sak. Om saltet mister sin sälta, vad kan man salta därmed? Alltså, vad kan man salta med det? I Bibel 2000 frågar Jesus istället hur man kan få saltet salt igen. Jag tycker nog att frågan i 1526 års bibelöversättning är bättre. Mindre optimistisk, men mer i linje med nästa mening, som handlar om att det saltet bara duger till att slänga på marken.
Men ingen skugga över översättningen i Bibel 2000, för översättaren Gun-Britt Sundström visste med all säkerhet vad hon gjorde. Och om saltet mister sin sälta går det lika bra med selleri.
Doften i bergen
Ordet selleri kommer från franska céleri, som i sin tur kommer från ett italienskt dialektord, seleri, som i sin tur kommer från grekiska selinon, som betyder smakrik, starkt doftande, aromatisk. Ordboken föreslår att jag ska ”se persilja”.
Det är -silja i persiljan som är intressant här. Det kommer från selinon, och persiljan luktar ju också gott. På svenska har örten kallats petersilia, pädersilia, petroselia och liknande saker sedan 1500-talet. Det kommer av latinska petroselinum, som kommer från grekiska petroselinon.
På svenska finns två sätt att uttala örtens namn. Vissa betonar första stavelsen, persilja, och andra säger persilja. Ibland diskuteras vilket som är rätt och om något av uttalen är dialektalt. Men båda har funnits under ordets hela svenska historia. Det forngrekiska och latinska uttalet bör ha haft betoningen på den nästnäst sista stavelsen, antepenultima. Ante är före, ultima är den sista och pen betyder näst eller nästan. Stavelsen före den näst sista stavelsen i petersilia är -sil-.
Per-, peter- och petro- är det grekiska ordet för berg eller klippa. Klippstaden Petra, till exempel. Så persiljan är det aromatiska som växer i bergen. Den måste ha gjort intryck för att få det namnet bland allt annat doftande i bergen, som timjan och rosmarin.
Rena grekiskan
Persilja användes ursprungligen bara som medicinalväxt, bland annat mot baksmälla. Det finns sajter på nätet som hävdar att den även är bra mot fräknar, mensvärk och svullnader, förebygger diabetes och ökar styrka och libido. Det är väl bara att prova – i måttliga mängder.
Omåttliga mängder är en annan sak. På 1960-talet prövades persiljefröolja enligt Shenet.se som hallucinogen, det står inte hur det gick, men däremot varnas för kramper, leverskador, missfall och förlamning av nervsystemet.
Prata persilja är ett uttryck för att prata dumheter, men uttrycket kom inte till vid överdosering av persilja. Det kommer från att prata persika, eller persiko, som man sa på 1700-talet. Det syftade på persiska, ungefär som något obegripligt kan vara rena grekiskan. Och persilja är ju grekiska från början.
Sist vill jag bara berätta vad som hände med sellerin. Den skar jag i bitar och förvällde snabbt, hällde kokande vatten med lite salt över dem och lät det stå några minuter. Sen skar jag selleribitarna i tunna strimlor och lade den i en skål med plocksallad, ett strimlat päron, olivolja, grönpeppar, persilja, basilika, pressad citron och lite salt. Det blev en jättegod sallad.
