DEBATT. I årets valrörelse har vi sett något nytt och obehagligt ta form i den extremt jämna kampen mellan blocken. I en tävlan om de sista avgörande rösterna blir utspelen grövre och mer oförankrade i en grundläggande humanistisk människosyn.

De mest flagranta övertrampen står i stunden Moderaterna och Liberalerna för. Partier som historiskt faktiskt värnat mänskliga och medborgerliga rättigheter i Sverige.

Moderaterna vill kunna testa alla femåringar i så kallade socioekonomiskt utsatta områden för att upptäcka adhd. Syftet med förslaget är enligt partiets företrädare att fler ska medicineras och färre därmed  hamna i gängkriminalitet.

Men den ensidiga kopplingen till kriminalitet riskerar göra att adhd i allmänhetens ögon ensidigt kopplas till ett brottsligt beteende, vilket givetvis inte alls är typiskt.

Det kan i förlängningen också föra med sig att föräldrar blir tveksamma till att söka utredning och hjälp för sina barn. En sådan utveckling vore förödande.

Liberalerna vill införa obligatorisk språkbedömning för alla barn i tvåårsåldern som inte är inskrivna i förskolan. Även det ett förslag som främst riktar sig mot familjer i socioekonomiskt utsatta områden.

Om svenskkunskaperna är bristfälliga ska föräldrarna uppmanas att skriva in sitt barn i förskolan och om detta inte sker ska samhället kunna omhänderta barnet – ett hot som givetvis oroar och skrämmer invandrarfamiljer.

Och det måste påpekas att Liberalerna här ser helt bortom det faktum rätt många helsvenska tvååringar också skulle ha svårt att passera ett språktest. 

Både Moderaternas och Liberalernas utspel här är i första hand populistiska, stigmatiserande och xenofobiska och inte på ett förtroendeingivande sätt kopplat till ett övergripande perspektiv eller för den delen en plan för effektiva insatser i relation till det reella problemet.

Även om interna kritiska röster höjts i bägge partierna så går man ut med dessa utspel i en överhettad valrörelse. Något av partierna själva givet utrymme att faktiskt erkänna feltänk eller tokformulering av problem/lösning veckorna före valet lär vi inte kunna förvänta oss. 

Ännu ett lågvattenmärke i svensk politik och något som vi i Riksförbundet för social och mental hälsa, RSMH, tar starkt avstånd ifrån.

År 2015 kom många unga ensamkommande till Sverige, i snitt 16 år gamla, främst från Afghanistan, men många av dem var uppvuxna som flyktingar i Iran. Mottagningssystemen var överbelastade i Sverige och de hamnade längst bak i kön för att få sina asylansökningar prövade. Det såg på alla sätt mörkt ut för dessa ungdomar som hade trasiga förhållanden och flykt bakom sig, inte hade kontakter i Sverige och inte hade någon utbildning att tala om. Hur skulle de få stanna? Hur skulle de kunna integrera sig? Hur skulle de klara skolan och få bra liv? Men historien tar många vändningar efter det. I dag har åtta av tio av de som kom som ensamkommande 2015 och bor kvar fått ett jobb. Det betyder alltså att fler ensamkommande än män födda i Sverige i samma ålder är sysselsatta, vilket är en världsunik integrationsframgång mot alla odds.

För först blev det om möjligt ännu sämre för gruppen ensamkommande. Eftersom de hamnade längst bak i kön efter alla syrier och fick vänta alldeles för länge på beslut hann de antingen fylla 18 år eller var så nära 18-årsgränsen att det inte kunde bevisas att de var under (det går ju inte att avgöra om någon är 17 eller 19 år om du inte har passhandlingar). Det gjorde att de efter flera års väntan i Sverige, flera års studier och flera år av vänskapsrelationer helt plötsligt fick avslag och även förlorade rätt att bo på sina boenden. För många tusen ungdomar innebar detta en fullständig katastrof. Människor protesterade och öppnade sina hem. Många hemlösa tonåringar fick hjälp av frivilliga familjehem som hade ett rum extra och förstod att deras liv skulle braka samman fullständigt om de hamnade på gatan eller på boende för vuxna och var tvungna att byta skola och sammanhang. 

Men utvisningshotet hängde fortfarande över gruppen. Protesterna ökade hos de desperata ungdomarna som riskerade att utvisas till ett av världens farligaste länder, som många redan varit på flykt från hela sina liv och där de inte kände en själ. Det fanns ett stort motstånd från så kallade invandringskritiker som särskilt riktade in sig på att hata de unga afghanska killarna, men också från olika politiska partier som ansåg att inget skulle göras, trots att killarna själva inte bar skuld till att de tvingats vänta så länge och trots att de hade fått uppehållstillstånd om de fått besked i tid.

Till slut lyckades gymnasielagen drivas igenom av Miljöpartiet med stöd av V, C och ett motvilligt S. De unga killarna skulle nu få en ny chans att stanna och samma möjlighet till permanent uppehållstillstånd som de skulle fått från början. Kraven var dock väldigt höga. De skulle gå klart gymnasiet, trots att de kommit hit i tonåren och i många fall knappt gått i skola innan de kom till Sverige. Sedan skulle de få ett fast osubventionerat jobb inom ett halvår från att de tagit studenten. Detta är krav som ytterst få ungdomar födda i Sverige skulle klara.

Men den här gruppen har visat sig kämpa oerhört hårt och klara ofantligt mycket. Nu i slutet av 2023, 8 år år efter att de kom till Sverige, har över 4600 stycken av dem lyckats med just detta. De har klarat gymnasiet, fått fast jobb och fått rätt till permanent uppehållstillstånd, vilket de skulle ha haft redan från början. Ny statistik från SCB visar att 8 av 10 som kom som ensamkommande idag är sysselsatta. Många jobbar inom vård och omsorg eller i byggbranschen. Sysselsättningsgraden är alltså till och med högre än hos samma kategori män födda i Sverige. Dessa siffror är världsunika. Gruppen som kom som ensamkommande, som var på väg att bli en världsunik tragedi, tog sig i mångt och mycket igenom det och blev en världsunik framgångssaga. 

Det finns mycket mer att skriva om Sveriges byråkrati som tvingade dem igenom detta, om alla som inte omfattades av lagen och om de som fått avslag på grund av bagatellartade misstag och hårda bedömningar. Men framförallt bör detta leda till en tankeställare hos de politiker och personer som hetsade mot ungdomarna. De som inte ville ge ungdomarna en chans. Ni borde skämmas.

I Sverige finns 12 gruvor i drift där metaller bryts. Några av gruvorna är av gammalt datum medan andra tagits i bruk rätt nyligen. Ansökningar om och planer på att öppna nya gruvor finns i Sverige och i andra länder runt om i världen. Fyndigheter av jordartsmetaller är eftertraktade eftersom sådana metaller behövs i till exempel elbilar och vindkraftverk. I bland annat Norge talas det om möjligheten att starta gruvor på havets botten.

Två saker har alla gruvor gemensamt oavsett var de är belägna: Gruvdrift är alltid miljöfarlig verksamhet och förr eller senare tar malmen i varenda en slut, som den gjorde i Falu koppargruva. Malmtillgången liksom jorden i övrigt är som bekant ändlig.

Det är dags att besinna att alla ändliga råvaror, dit malm malm hör, kommer att ta slut. Ju mer tillväxt desto snabbare blir de förbrukade. I stället för att i jakten efter nya metallfyndigheter ständigt minska utrymmet för Jordens flora och fauna genom att öppna nya gruvor, är det hög tid att byta tillväxt mot nerväxt.

Vad är svenska värderingar och traditioner? Det sprids just nu en bild i sociala medier där det står ”Slå vakt om svenska traditioner: Generell välfärd, Mångfald, Folkbildning, Kollektivavtal, Fri kultur” inramat av ett hjärta. 

Poängen är givetvis att signalera att det finns andra saker som kan ses som typiskt svenskt än det SD gärna talar om (som luciafirande, köttbullar och rätten att säga n-ordet). Samt att just det som SD och Tidölaget vill skära ner på, som folkbildningen och den fria kulturen, också kan ses som typiskt svenska, och det måste ju göra SD till ett svenskfientligt parti?

Men det är ändå något som skaver lite med den där bilden. Är verkligen ”mångfald” något typiskt svenskt? Låt gå för kollektivavtalsmodellen, men folkbildning och och fri kultur finns ju trots allt i många andra länder också. Även om man lyfter fram de delarna som är bra i Sverige så blir det som att man slår sig för bröstet på ett sätt som riskerar att i sig bidra till den nationalism som vi tyvärr ser alldeles för mycket av i dessa tider. Och det där med att skryta förresten – är inte det ganska osvenskt?