Ett stående skämt mellan mig och min mormor är att jag vägrar äta semlor innan fettisdagen, och allra helst bara äter en semla per år. Denna min semmelkonservatism har de senaste åren blivit orsak till mycken uppsluppenhet, när mormor över Facebook skickar mig bilder på höstsemlor som lanseras redan i september, halloweensemlor i oktober och lussekattsemlor lagom till jul. Semmelinflationen har gått för långt morrar jag och hytter med min virtuella näve och så skrockar vi tillsammans.
Men förutom att vara lite underhållande så är semlans utspridning över året faktiskt något som bekymrar mig, på ett mer samhälleligt plan. Den utgör ett slags symbol för vår gemensamma mentalitet att vi måste, kanske till och med förtjänar, att ha tillgång till allt, alltid. Importindustrin från andra sidan jorden ser till att affärerna alltid dignar av färska matvaror som inte är i säsong här, och det är faktiskt väldigt synd. Inte bara på grund av den negativa miljöpåverkan som importen innebär, men också för att vi på många sätt går miste om något speciellt; känslan av att äntligen är det dags! Alla vet hur årets första nypotatis smakar bättre än alla andra potatisar på hela året – varför vill vi inte ha mer av den upplevelsen?
Fram för mer säsongsbetonad mat, för miljön, och för vår egen skull. Och ja, årets semla var väldigt god, och jag längtar redan till nästa februari.
