– Jag vill ha en ordning där det klart framgår att den som förnekar att Förintelsen ägt rum, och driver propaganda i den riktningen ska kunna åtalas för hets mot folkgrupp, sa justitieminister Morgan Johansson häromdagen till SR.
Många har reagerat dramatiskt. Självklart. Regeringen vill kunna förbjuda förintelseförnekelse, eller hur? De förmenta yttrandefrihetsriddarna går bara och väntar på en sån chans. Det skriks på Twitter från högerhåll med andra ord. Regeringen vill inskränka yttrandefriheten. Väl?
Jag är i en situation där gränserna för yttrandefriheten inte direkt drabbar mig. Jag kan skriva vad jag vill, nästan, kan som journalist ta i lite mer än andra i skydd av pressfriheten. Jag är också en medelålders vit heterosexuell man. Det är väldigt lätt för mig att teoretisera om yttrandefriheten. Väldigt lätt att slentrianmässigt hävda att den inte ska ha några gränser. Vilket jag på ett principiellt plan tycker.
Men sen säger en SD-politiker att svarta människor är som bajs. Eller att förintelsen inte ägt rum. Vilket onekligen händer med jämna mellanrum. Och så tänker jag att det där är en situation där en massa andra människor blir kränkta för att en individ ska ha rätten att säga vad tok som helst. Och det är oftast på tok. Det är sällan någon har något som öppnar ögonen på oss andra eller utmanar invanda tankesätt. Det är kroppsutsöndringar och våld. Typ.
På allvar. Om någon verkligen vill ifrågasätta det bestående, utmana det politiskt korrekta går det alldeles utmärkt. Folk gör det hela tiden. På universitet, i medierna, i böcker och på kaféer och arbetsplatser. Det är inte det diskussionen handlar om. Den handlar inte om huruvida vi ska ha gränser för vad folk får säga, utan om var gränser går för vad som är acceptabelt på torget, i den gemensamma offentligheten. Vad folk sysslar med nån annanstans är inte det gemensammas problem. Själva det faktum att vi diskuterar detta är ett bevis i sig. Det är inte för att folk inte får sprida dynga som diskussionen är igång, det är för att folk får sprida dynga, för att vi vill se över var vi har satt ner staketet. För ett staket finns där och det har funnits så länge som vi har bott i samhällen.
Ingen har egentligen inte några gränser alls, det är en omöjlighet. Och den som påstår sig stå för någon sorts skum total yttrandefrihet står i praktiken för väldigt tydliga gränser och regler. För vem som får tala och hur. Det är ingen slump att dessa grupper hyllar råstyrkan och att de stinker av toxisk manlighet – vilken på många sätt fascismen förutsätter. Bakom retoriken ligger ofta ett helt annan budskap än att man vill ge alla människor rätten att vara de de är. Snarare handlar det om rätten att obehindrat sprida sitt budskap.
Den som inte vill sätta upp gränser för hur vi människor bör behandla varandra gör det inte för att de respekterar andra människor. Tvärtom. Men det kan de ju inte säga. Så de får rulla in det i många lager presentpapper. Resultatet blir en charad. En spökdans runt insikten om att det inte finns två likvärdiga sidor här. Det finns en hygglosida och en dumsida.
Ärligt. Det handlar inte om två konkurrerande modeller för ett gott samhälle. Vi hygglon vill ge så många som möjligt så mycket trygghet och frihet som möjligt, hur det ska gå till är vi dock oftast oense om. De på dumsidan skiter i vilket. De är inte i politiken för att göra livet bättre för folk. De är där för att de tror att det finns principer som är viktigare än människor. För oss är det självklart att man inte sårar andra människor i onödan och försöker hjälpa andra så gott man kan. För oss är det precis det som samhället går ut på.
Vi är en massa människor som tvingas leva ihop oavsett om vi gillar varandra eller inte. Reglerna på den gemensamma spelplanen är till för att vi ska slippa hålla på med sånt, men ändå känna oss både trygga och goda.
Ett någorlunda gott samhälle kostar. Pengar. Engagemang. Men det svider också lite i skinnet. Jag blir fråntagen lite av det jag egentligen tycker borde vara självklart att jag ska få hålla på med för att andra människor ska få utrymme. I vissa situationer tvingas jag hyckla till och med, för att hålla borgfreden. Men det fina i kråksången är ju att vi på så sätt förhoppningsvis befriar varandra. Inte bara materiellt utan också själsligt.
I grunden handlar det om människosyn. Om att jag tror att också den mest förhärdade fascist har ett värde som individ. En dag vill jag att den människan ska ändra sig, omfamna en demokratisk ideologi istället, joina oss på hygglosidan. Om jag fullständigt dömer ut hen har jag givit upp hoppet om en bättre framtid. Då är det som det är. Så för att förändra måste vi förändras. För att sluta förtrycka måste vi sluta göra det som förtrycker. Om jag får sluta använda några ord, hålla inne med en och annan tankefigur, är det ett rätt litet pris, jämfört med att döma ut hela grupper av människor.
Med det sagt tycker jag inte att det ska vara förbjudet att påstå att förintelsen inte har inträffat. Samtidigt håller jag med om att det kan finnas lägen då den lögnen blir hets mot folkgrupp. Med andra ord håller jag fullständigt med justitieministern. Det är bra att ta en titt på det. För det är så vi gör. Staketet har stått där i årtusenden, men vi lever i en tid då vi åtminstone försöker hålla det i gott skick. Jag ser ärligt talat fram emot den diskussionen. Den kan, helt oironiskt, bli riktigt intressant.
Palsternacka går ju att äta.
Ogratis kollektivtrafik.
