Samhället har inte gett det stöd som de skulle behöva – de nästan 2000 yazidiska barn som hållits fångna av IS och sedan återförenats med sina familjer. Det beskriver en rapport som Amnesty publicerade igår. Dessa barn bär på många trauman och står inför en fysisk och psykisk hälsokris, menar Amnesty.
Mellan 2014 och 2017 begick IS krigsbrott, brott mot mänskligheten och även vad FN beskriver som folkmord mot yazidiska samhällen i Irak. Både barn och vuxna fick utstå tortyr, våldtäkter och andra övergrepp, och när nu närmare 2000 av dessa barn återförenats med sina familjer behöver de mycket stöd, menar Amnesty.
– Efter att ha fått utstå krigets fasor vid en extremt ung ålder behöver de nu akut stöd från myndigheterna i Irak och det internationella samfundet för att kunna bygga en framtid. Barnens fysiska och psykiska hälsa måste prioriteras under de kommande åren om de ska kunna integreras i sina familjer och i samhället, säger Matt Wells, direktör för Amnesty internationals Crisis response (krishantering).
I dag har många av de barn som återvänt från fångenskapen långvariga skador, sjukdomar eller fysiska funktionsnedsättningar, beskriver rapporten. De vanligaste psykiska skadorna är posttraumatisk stress, ångest och depression. Vanliga symptom är till exempel flashbacks, mardrömmar, tillbakadraget beteende och svåra humörsvängningar.
Amnesty lyfter speciellt två grupper som behöver extra stöd: barnsoldater och unga flickor som utsatts för sexuellt våld. Men mer än hälften av de före detta barnsoldater som Amnesty intervjuat uppgav att de inte fått någon form av stöd. Detta trots att dessa pojkar många gånger blivit utsatta för intensiv propaganda, indoktrinering och militär utbildning för att medvetet utplåna deras identitet, språk och namn.
De flickor som utsatts för våldtäkter och sexuellt våld lider i dag av en rad hälsoproblem, däribland fistlar, ärrbildning och svårigheter att bli gravida eller föda barn. Men de har till stor del blivit försummade av den befintliga vården.
– De här barnen har systematiskt utsatts för den skräck det innebar att att leva hos IS. Nu har de lämnats åt sitt eget öde. Myndigheterna måste ge dem det stöd de så desperat behöver för att kunna återuppbygga sina liv som en del av den yazidiska kulturens framtid, säger Matt Wells.
De som fött barn till följd av det sexuella slaveri de utsatts för möter nu ytterligare svårigheter. Många av de här barnen har till stor del nekats en plats i det yazidiska samhället. Flera av de kvinnor som Amnesty intervjuat säger att de känt sig pressade, tvingade eller lurade av myndigheter och familj att lämna ifrån sig sina barn. Och de som separerats från sina barn har inte haft någon kontakt eller möjlighet att träffa dem igen. Janan, en 22-årig kvinna som egentligen heter något annat säger:
”Jag vill säga till mitt samhälle och till hela världen: snälla, acceptera oss, acceptera våra barn. Jag ville inte bli med barn genom IS, jag tvingades. Jag skulle aldrig kräva att bli återförenad med min sons far, men jag måste få återförenas med min son.”
Därför uppmanar Amnesty internationella organisationer att i samarbete med myndigheterna i Irak och med andra regeringar runtom i världen verka för att dessa kvinnor och barn kan vidarebosättas.
– De här kvinnorna var förslavade. De blev utsatta för tortyr och sexuellt våld. De borde inte straffas ytterligare. De måste få återförenas med sina barn, samtidigt som man måste förebygga att fler fall av separationer sker. Med tanke på de enorma riskerna de står inför i Irak måste de här kvinnorna erbjudas möjligheten till vidarebosättning tillsammans med sina barn, säger Matt Wells.
Även skolgång har blivit ett problem för många av barnen. Efter att ha berövats skolgång under sina år i fångenskap har många också gått miste om program för att komma ikapp med skolan. Vissa har inte informerats om möjligheten och andra har avskräckts av en krånglig byråkrati. Men experter som Amnesty intervjuat är eniga om att skolgång är grundläggande för att de här barnen ska kunna övervinna sina traumatiska erfarenheter.
En 16-årig flicka berättar i rapporten: ”När jag återvände till skolan blev allt mer normalt och jag kände mig bättre. Man behöver skolan för att få en framtid.”
