Glöd · Under ytan

Ska vi hurra när USA kollapsar?

Arga Michigan-bor med vapen protesterar mot guvernör Gretchen Whitmers uppmaning att stanna hemma och hålla social distans.

I ett grönt perspektiv vore en värld som inte domineras av några supermakter bäst. Men om nu USA faller samman och lämnar Kina som ensam herre på täppan, är det verkligen något att glädjas åt? funderar Per Gahrton på veckans Under ytan.

I skuggan av coronakrisen drabbas världen nu av ett allt tydligare maktspel mellan supermakterna USA och Kina. Båda gör anspråk på att ha klarat pandemikrisen bäst och legitimerat sig som framtida världsledare. Vi som förlorade förtroendet för USA redan med Vietnamkriget och helst inte vill ledas av någon supermakt alls får det allt svårare att orientera oss. Ska vi hurra om USA kollapsar? Men om Kina då tar över?

Höll tummarna

När den norske sociologen och fredsforskaren Johan Galtung för ett drygt årtionde sedan spådde USA-imperiets snara sammanbrott var vi många som höll tummarna. Galtung var varken ensam eller först med sin spådom. Snarare ägnar sig en hel gren inom samhällsforskningen åt sannolikheten för och konsekvenserna av ett sammanbrott för världens sedan (minst) trettio år enda supermakt. 
Numera behandlas ämnet inte enbart av analytiker med hjärtat till vänster. Ett exempel är den tyske finansanalytikern Max Ottes Weltsystem CRASH, Krisen, Unruhen und die Geburt einer neunen Weltordning (2020). Att USA befinner sig i en utförsbacke visar Otte med mängder av statistik om ekonomi, kriminalitet, drogmissbruk med mera. 

Beundran och hat

Nu har vi fått ett svenskt exempel på borgerligliberal utskåpning av USA. Få skribenter i Sverige har så envist som Sydsvenskans Per T Ohlsson hyllat USA. Det är förvånande att det inte väckte mer uppmärksamhet när han i sin söndagskrönika häromveckan pläderade för ”Ett farväl till Amerika” (12/4). Förvisso har det gnisslat mellan Per T och USA sedan Donald Trump valdes till president 2016. Men det har mest handlat om presidentens ”ovärdiga” uppträdande. I farväl-krönikan radas mängder av grundläggande brister i den amerikanska modellen upp, vilka överlag har betydligt längre historia och djupare rötter än Trumps ingrepp i USA:s lagar, regler och politiska traditioner. Det är faktiskt den amerikanska samhällsmodellen som döms ut av Per T. 

Ganska rörande berättar Per T om sin ungdomskärlek till USA, från kvällarna på Village Vanguard till cykelfärder i Central park. Många lär känna igen sig. Vem har inte någon gång handlöst förälskat sig i USA, med alla dess skiftande miljöer, fantastiska prestationer inom allt från idrott till vetenskap och dess enorma kulturutbud, från radio och film till tv och internet? Under Koreakriget 1950–1953, då jag var 7–10 år, höll jag på USA, men Vietnamkriget blev för mycket. Dock hade jag ännu inte besökt landet och i mitten av 70-talet kände jag att jag höll på att utveckla ett primitivt USA-hat, baserat enbart på massmedia. Jag ville se och höra själv. Eftersom jag råkade sitta i riksdagen (för Folkpartiet 1976–1979), kunde jag påkalla viss service från svenska USA-diplomater, vilket öppnade fängelser, ålderdomshem och andra sociala inrättningar, så att jag kunde få inblick i vardags-USA och fick träffa en rad politiska höjdare.

Redan genom det första USA-besöket 1977 fick jag en mer nyanserad bild. Jag har fått mängder av amerikanska vänner, inte minst inom US Greens, som kunde varit ett stort partiom USA haft ett rejält demokratiskt valsystem. Men tonårens blinda USA-beundran har aldrig återkommit.

Grundbultar

Jag tycker orsaken är ganska uppenbar och har länge förundrat mig över att Per T och andra USA-beundrare tycks ha sållat bort det vidriga, såväl historiskt (folkmordet på urbefolkningen, bibehållet slaveri nästan ett sekel efter den världsberömda fri- och rättighetsförklaringen), som socioekonomiskt (typ den sorts fakta om skriande klyftor och orättvisor som Per T nu radar upp). Kvar har blivit en kärna av formell och legal ”demokrati” som tycks ha övertygat USA-beundrarna om att USA passar som ledare för världens ”goda”. För mig har detta framstått som ett gigantiskt hyckleri, särskilt när man betänker att dessa demokratiska rättigheter inte gällt för andra folk och länder som USA dominerat. 

Också amerikanska samhällsforskare är ofta kritiska mot sitt eget land.  Ett färskt och hyllat exempel är These truths: A history of the United states (2019), av Harvardprofessorn Jill Leopore. Titeln anspelar på de tre sanningar Thomas Jeffersson ansåg att ett anständigt, demokratiskt USA borde bygga på: politisk jämlikhet, naturliga rättigheter och folkets självbestämmande. Har USA levt upp till dessa grundbultar? Leopore ger en delvis komplicerad bild, något reservationslöst underkänt blir det inte, men heller inte klart godkänt.

Kina istället?

När den franske politikern Alain Peyrefitte 1973 gav ut När Kina vaknar kommer världen att darra (på svenska 1976) tog inte många varningen på allvar, Kina styrdes ju fortfarande av Maos ekonomiskt katastrofala dogmatiska kommunism. Nästan ett halvsekel senare tvivlar få på att Kinas socioekonomiska uppsving kommer att resultera i en ny världsordning. Blir det ett nytt maktmonopol, nu med kinesiskt ensamstyre? Eller ska EU lyckas etablera sig som en världsmakt och kunna balansera Kina? Och vart blir USA av? Så befinner vi oss i en situation där Kina för många framstår som en effektiv (om än inte demokratisk) samhällsmodell inför vår tids globala utmaningar. USA framstår som en kaotisk katastrof utan något av värde att dela med sig till andra. EU famlar och vacklar. Och ytterligare kandidater till roller som balanserande motvikter till Xi Jinpings styrmodell, typ Indien, Brasilien och Ryssland, har påtagliga brister.

Vid denna punkt i eftertanken uppkommer en tvekan: Är detta rätt tidpunkt att säga farväl till USA? Är det verkligen läge att hurra inför utsikten att USA kollapsar? 
Naturligtvis vore det välkommet om USA föll från sin maktpiedestal och det blev tydligt att framtiden måste styras globalt och multipolärt. Men om Xis Kina blir ensam herre på täppan? Trots insikter om Kinas obefintliga demokrati har jag överlag en positiv syn på landet och kulturen. Och det finns västliga forskare som hävdar att räddningen undan klimat- och miljökriser är på väg – från Kina, till exempel Barbara Finamore: Will China save the planet? (Politybook 2018).

Men Kina istället för USA? Nej tack! Trots mitt förflutna som EU-motståndare kunde jag tänka mig EU som partner i ett globalt kinesisk-europeiskt duopol. Men något sådant tycks inte stå på någon politisk dagordning.

Hellre två än en

I det läget är det svårt att känna glädje inför tanken på att USA skulle sjunka ner i socioekonomiskt kaos, bara tafatt dolt under en yta av vulgärt skryt. Kan vi dras med att mycket av framtiden kommer att beslutas av en Beijingstyrd enpartidiktatur (och det lär vi inte helt slippa undan), så kanske vi också kan stå ut med att hyckleriets och självförgudningens högborg, USA, behåller ett ord med i laget. 

Ur grön synvinkel borde det förstås inte finnas några supermakter överhuvudtaget. Många tror att ett effektiviserat och demokratiserat FN skulle vara tillräckligt. Andra teoretiserar kring ett demokratiskt valt världsparlament, för att tackla pandemier, klimatkris, miljöproblem, migrationskomplikationer, artificiell intelligens och mycket annat. Supermaktsoligarkier är ingen önskedröm. Men en multipolär värld är mindre dålig än en monopolär. Och då kanske det är för tidigt att säga farväl till USA.