Det var en gång en italiensk handelsman och upptäcktsresande som gav sig av västerut för att finna en ny väg till Indien. Tanken var att man skulle slippa segla runt hela Afrika, och det kanske hade varit en bra idé om det inte hade varit för en liten detalj som ingen i Europa kände till: en kontinent som sträckte sig från sydligaste Patagonien till nordligaste Grönland och ännu inte hette Amerika.
– Hoppsan, är vi redan i Ostindien? sa Christoffer Columbus och steg i land på en karibisk ö.
Ostindien blev Västindien
På den tiden kallades indier för indianer, så de kallade människorna de mötte i Karibien så. Eller snarare indios, eftersom de talade spanska. Än i dag är ligger de västindiska öarna inte i Indien utan i precis det som Columbus och de andra kallade Ostindien.
Det där vet vi ju. Likaså att all urbefolkning i Amerika, från Grönland till Patagonien, ända tills helt nyligen kallades indianer. Nej förresten, inte alla. Inte de som levde längst norrut, för de fick ett annat namn. Vi kommer till det.
I begreppet indianer rymdes imperiebyggare, nomader och allt däremellan, med tusentals språk och kulturer. De skulle nog aldrig ha kommit på idén själva att ha ett gemensamt ord för vilka de var. Att i dag envisas med att kalla dem indianer verkar lika dumt som att kalla svenskar för schweizare även sedan man har fått länderna utpekade som en karta. Eller fortsätta att säga valfisk fast man vet att valen är ett däggdjur.
Men vad gör man när man ska översätta en artikel där en sydamerikan från ett urfolk talar om vad ”vi indianer” tycker och gör? Jag minns inte hur vi gjorde – jag tror att sydamerikanen fick säga ”vi indianer”.
Folket med snöskorna
Längst upp i norr levde människor som var släkt med med en del av dem som kallades indianer. De kom att kallas eskimåer, och trots att det blev fel från början sitter ordet fast.
Det är mycket med ordet eskimå som inte är som man tror. Det betyder till exempel inte ”den som äter rått kött”. Troligen kommer det från ett ord som betyder ”hon snör på sig en snösko”. Och de som först kallades eskimåer var inte inuiter, de jagade mer älg än säl och de bodde i wigwams som såg ut ungefär som kåtor. Deras traditionella kläder var väldigt lika en del norska samers. Själva kallade de sig mi’kmaq, men deras grannar som tillhörde ett annat urfolk kallade dem eskimåer.
Ordet eskimå är algonkinska, och algonkinska är en grupp språk som talades och talas av olika urfolk i Québec och Ontario. Till exempel av mi’kmaq-folkets grannar och även av mi’kmaq-folket själva. Algonkinska är inte släkt med inuiternas språk, inuktitut, eller något annat av de språk som kallas eskimåisk-aleutiska.
En intressant sak med de algonkinska språken är förresten att många av dem, däribland mi’kmaq, har utvecklat skriftspråk som påminner om hieroglyfer. Men numera använder de det latinska alfabetet.
Ordet miꞌkmaq är förstås algonkinskt, men det är ingen som vet vad det betydde från början. Det kan komma från ett ord som betyder röd jord – den röda jordens folk. En etnolog har framkastat idén att det kommer från ordet megumoowesoo, som de ska ha kallat sina ”legendariska mästermagiker”. Varför nu hela folket skulle kalla sig legendariska mästermagiker.
Missförstånd
Men de folk som senare blev kända som eskimåer var inuiter, yupiker och aleuter, som levde och lever i norra Alaska och Kanada och på Grönland – eller vars förfäder har levt där.
Sannolikt berodde det på ett missförstånd att just de kom att kallas eskimåer. Européer som kom dit och hörde algonkiner berätta om några som de kallade så, men inte visste vilka de menade. I alla fall var inuiterna, yupikerna och aleuterna inte förtjusta i benämningen, och det kan man ju förstå.
Ändå fram till ganska nyligen har man fortsatt att kalla de här folken eskimåer, men numera används namnet på ett av folken som samlingsnamn på allihop: inuiter. Utom i Alaska, där det bor fler yupiker än inuiter. Yupikerna i Alaska är inte mer intresserade av att kallas inuiter än svenskar är av att kallas schweizare. Så där säger man faktiskt eskimåer, eller också bara urfolk.
Och eskimåpajen, då? Det är en glass med chokladöverdrag och den har förstås ingenting med inuiter, yupiker, aleuter eller ens mi’kmaq-folket att göra, den heller. Just därför kan den få symbolisera det här lingvistiska haveriet en stund.
