I folkomröstningen om EU 1994 var det rimligt att rösta nej – men nu finns det all anledning att stanna och ta kampen om en gemensam framtid, skriver Per Gahrton på veckans Under ytan.
Är EU på väg att braka ihop? Är brexit bara första steget i en unionsupplösning? I majnumret av Le Monde Diplomatique varnar en tysk sociolog för att så är fallet (Wolfgang Streeck: Un empire européen en voie d’éclatement). Men vi som bekämpade EU-inträdet 1994 ska kanske inte oroa oss utan snarare vädra morgonluft och satsa på svexit?
Faktum är att den svenska opinionen från att ha varit en av de mest EU-negativa inom unionen har svängt till att vara en av de mest EU-positiva. Och de båda partier som ledde EU-motståndet på 90-talet och därefter kampanjade för utträde, accepterar i dag EU-medlemskapet, MP sedan 2008, V sedan nyligen. Varför denna omsvängning? Varför inte istället hoppa av i ett läge när EU visar krackeleringstendenser? Varför inte lämna en konstruktion som till sin grundstruktur varken är ekologisk eller solidarisk utan snarare nyliberal, och som dessutom tycks riskera att bli kidnappad av antidemokratiska högernationalister som vill förverkliga mardrömmen om EU som ”Fästning Europa”?
Kampen om framtiden
Tja, om EU verkligen skulle övertas av Le Pen, Salvini, Orban, Åkesson & co skulle naturligtvis de flesta demokrater seriöst ifrågasätta fortsatt medlemskap. Men där är vi inte än. Därför finns anledning för rödgröna krafter att med full kraft delta i kampen om EU-framtiden. En argumentering för en sådan konstruktiv strategi framfördes tidigare i år av den förre grekiske finansministern Yanis Varoufakis (Vers un printemps electoral, Le Monde Diplomatique, mars 2019) som hävdar att redan utan förändring av EU:s grundlag mycket mer i rödgrön riktning skulle kunna göras. Bland annat skulle Europeiska centralbanken kunna utställa obligationer för att få fram de 2 000 miljarder euro som borde investeras i grön teknologi under åren 2019–2023.
Men skulle inte en sådan politik innebära oerhörd ökning av EU:s centrala maktposition? Jo, men inte för att göra EU till en militär supermakt, som gammaldags EU-federalister önskar, utan för att göra EU till en rödgrön stormakt. Att det finns chans att EU utvecklas åt det håller är förstås orsaken till att före detta ”jubeleuropeer” som tidigare hämningslöst förordade ökad EU-makt – i storfinansens tjänst – nu drar öronen åt sig och börjar tala om ”lagom-EU”.
Också en del röda och gröna röster tycks frestas av lagom-ideologins skenbara koppling till decentralisering och gräsrotsdemokrati. Skatterättsprofessor Åsa Gunnarsson i Umeå har föreslagit mer av gemensam kapitalbeskattning inom EU för att undvika den nuvarande konkurrensen neråt, som ju gjort Sverige till snudd på finansiellt skatteparadis. I en enkät i ETC avvisar L-ledamoten Cecilia Wikström harmoniserad kapitalskatt just med hänvisning till att ”ett race to the bottom om att sätta de lägsta kapitalskatterna vore gynnsamt för våra europeiska företag” – en förväntad ståndpunkt av en liberal (och det var inte därför hon blev petad!). Något överraskande är det däremot att V-ledamoten Malin Björk intar i princip samma ståndpunkt, ”annars riskerar ytterligare makt att flyttas från nationella parlament till byråkrater i Bryssel” (ETC 25/2 -19). Men i verkligheten har ju nationella parlament inom ramen för en fri marknad ingen nämndvärd reell makt på ett område som styrs av marknadskrafter och finanskapital. En liknande problematik handlar om den så kallade sociala pelaren, en lista på ett tjugotal trygghetsregler som lanserades vid ett socialt toppmöte i Göteborg i november 2017. De rödgröna står bakom listan, men bara i form av rekommendationer, inte lagstiftning, eftersom det skulle strida mot den berömda ”svenska modellen” som betyder att arbetsmarknaden regleras via avtal, inte lagar. Detta anser M och KD är för mycket och hänvisar – skamlöst – till just den svenska modellen. Vad de önskar är förstås fritt fram för social dumpning. Men om man seriöst vill undvika detta inom en fri marknad lär det inte i längden räcka med rekommendationer, det kommer att krävas tvingande regler (Kampen om den svenska modellen, Sydsvenskan 12/5-19).
I ännu högre grad gäller detta miljö- och klimatpolitik, och migration. Om reglerna inte är tvingande kommer vissa länder att smita undan (vilket åtskilliga redan gör, inte minst när det gäller migration). De enorma åtaganden som en seriös klimatpolitik kräver kommer EU aldrig att göra om inte alla länder litar på att alla delar på bördan. Vilket kräver bindande regler i långt högre utsträckning än hittills.
Ideologiska skillnader
En översikt i Svenska Dagbladet visar att det finns ganska stora ideologiska skillnader i synen på vad EU ska bestämma om. L ställer upp på mer EU-makt när det gäller det mesta, från EU-armé, EU-FBI, euro och EU-co2skatt – dock inte kapitalskatter och svenska löner för alla jobb i Sverige. MP säger nej till EU-makt typ supermakts-EU – EU-armé, EUFBI, euro och avtal med Nordafrika för att hålla flyktingar ute, men ja till koldioxidskatt, sanktioner mot demokratibrytare (typ Ungern), gemensam asylpolitik. V tycker överlag som MP, dock nej till gemensam asylpolitik. Också S tycker ofta som MP, dock med större tvekan när det gäller tvingande sociala regler som anses kunna hota den svenska modellen. Förenklat kan man säga: L stödjer utveckling mot liberalkapitalistisk militär superstat, M, KD och framför allt SD är mot ökad EU-makt över det mesta, utom åtgärder för att hålla flyktingar borta, som de vill skärpa. MP och i viss mån V och S, är motståndare till renodlade supermaktsbefogenheter, men för ett starkare ekologiskt och socialt EU.
Vart är det då på väg? Den gröna EU-parlamentarikern Jakop Dalunde tycker sig se viss ”förgröning” av EU, till exempel en 450-procentig ökning av priset på utsläpp av klimatförstörande gaser, klimatlagen, aktivare tågpolitik (ETC 31/1-19). Under hösten 2018 beslöt EU-parlamentet bland annat om åtgärder mot antibiotikaspridning, vapenembargo mot Saudiarabien, sanktioner mot Ungern, förbud mot engångsplaster. (På grund av maktdelningen mellan parlament och råd är det dock inte säkert att allt detta genomförs).
Visserligen spås framgång för högernationalisterna i EU-valet. Men också de gröna i många länder har rekordhöga opinionssiffror, till exempel Tyskland, Belgien, Nederländerna. Till och med det krisplågade Miljöpartiet har nått över 10 procent i mätningar inför EU-valet. Dessutom kanske det går bra för Varoufakis breda grupp av EU-positiva rödgröna partier, typ Alternativet (DK), där franska La France insoumise och tyska Aufstehen inte är välkomna eftersom de flirtat med främlingsfientlighet.
Vi lever i en tid då globaliserad ekonomi i brist på global beslutsstruktur skapar en farsot av social dumpning, en aldrig sinande rapportflod påvisar att mänskligheten håller på att avveckla sin egen existensgrund genom klimatkris och miljöförstörelse och allt fler människor vägrar betrakta nationsgränser som legitima hinder för sin strävan att undfly förtryck och hitta bättre levnadsmöjligheter. Såväl klassiska röda som nyväckta gröna ideologier har bättre än andra tankemodeller förstått den mänskliga existensens globala karaktär. Trotskij hade rätt i att socialismen inte långsiktigt kan etableras bara i ett land. De gröna har rätt i att mänsklighetens framtid bara kan tryggas genom global omställning. Hur högt man än älskar gräsrots- och direktdemokrati – det är inte rimligt att vissa regimer med nationellt eller lokalt självstyre som täckmantel får plåga sin befolkning och förstöra livsförutsättningar som berör hela mänskligheten.
Verktyg för omställning
EU startades varken med röda eller gröna mål. Därför var det rätt av de röda och gröna rörelserna att försöka skapa internationella alternativ och motsätta sig EU-projektet. När svenska socialdemokrater plötsligt i slutet av 1980-talet efter trettio års välgrundat ideologiskt motstånd tvärvände och förordade svenskt EU-medlemskap var EU bara en liten västeuropeisk gruppering med tolv av Europas nästan femtio länder som medlemmar. Då var det rätt att säga nej och satsa på att bygga ett rödgrönt alternativ, kanske med Efta eller Europarådet som utgångspunkt. Men ett folkomröstningsresultat måste respekteras (även om ingen är tvingad att ändra sin åsikt efter ett majoritetsbeslut). Det blev en demokratisk plikt även för EU-motståndare att göra det bästa möjliga av EU-medlemskapet. Och när det visade sig att de ”frigivna” central- och östeuropeiska staterna inte var intresserade av alternativ utan ville in i EU, som därför 2004 växte till 25 stater (och sedan 28), och när i dag alla europeiska ickemedlemmar utom Norge och Schweiz står i kö för medlemskap, finns inget alternativ till EU. Inte för demokratiska internationalister. Därför är det en rödgrön huvuduppgift att utnyttja EU som verktyg för den gröna omställningen.
