Energi · Recension

Den ovärderliga Tolvskillingsoperan

Tolvskillingsoperan på Folkoperan – i mitten står Jenny, spelad av Rickard Hamrin.

Från John Gays karnivalistiska Tiggarens opera (1728) till Kurt Weills och Bertolt Brechts Tolvskillingsoperan – ett namn avsett att betona biljettprisernas överkomlighet – till att det känns en smula utmanande att uppmana er alla att betala en tusenlapp för att se misär och moralförfall de luxe skildras när Folkoperan i samarbete med Kulturhuset Stadsteatern samt en drös burleskartister sätter upp en bångstyrig hybrid av opera, kabaré och sådant som porr- och våldsfilter nog skulle stoppa. Så här ska opera låta!

I Mellika Melouani Melanis regi blir Brechts antikapitalistiska opera grov, gränslös, aktuell och förfrämligande extatisk: blåsorkestern väller ut i alla utrymmen likt Tinderfrälsta elefanter och i baren studsar burleskartisterna ut och lyfter på benen. Antalet stripteaser tappar jag snabbt räkningen på, liken likaså.

Scenen hävdar sin integritet när den gyllene ridån ej helt försvinner utan stannar strax ovan brutaliteterna, milt vajande över smygbröllopet mellan tiggarkungens dotter Polly Peachum och Mackie Kniven, under vilket Mackie får svartsjukefnatt och försöker döda sin kumpan men distraheras av sin fru till att idka samlag på en snurrstol istället medan resten slåss.

Grymheten dominerar, även i kontakten med publiken. De varken kittlar eller gullar med våra förväntningar – de spelar bowling med dem.

”Det blir en sittande paus på fyra minuter, ni ska inte gå upp och kissa utan ni ska sitta kvar och dricka. Var så där underbara som jag vet att bara ni kan vara”, ropar tiggarkungen (Sven Ahlström). Vilset pekar jag på en förbipasserande vagn. ”En sån där tack”, mumlar jag och sträcker mig mot en pytteliten flaska rödvin med en hundring i näven. ”Tack, tar bara tolvskillingar tyvärr”, ropar försäljaren och min blick drar vidare.

Där sitter Jenny (Richard Hamrin) på scenkanten och blickar någonstans. Jag beundrar den filosofiska profilen, allvaret som blänker i den svartglittrande rocken, den utsökt laddade diktionen som ännu klingar i sinnet. Ett litet sken lyser upp själens fönster; en smartphone grundade visst stil(l)heten. Banal och blaséartad antiklimax med igenkänning.

Brecht menade att själva inlevelsen leder till att publiken passivt tillägnar sig innehållet utan att fundera över det. Istället ville han provocera fram aktiv reflektion genom att medvetet förfrämliga publiken från vad som händer på scen. Gud förbjude att det ska kännas verkligt!

En typisk brechtiansk ursäkt för en skådespelare som glömmer sina repliker och missar att skrika till när en cigarrett fimpas mot pannan är alltså ”jag ville ju bara förfrämliga publiken så att de fattar att de inte är på riktigt”, och ska helst riktas direkt till publiken för att sätta dödsstöten i deras inlevelse.

”Människan måste glömma bort att hon är människa” är villkoret för att kunna leva när livets gränser går vid rännstenskanten. Huvudbudskapet i berättelsen kretsar kring hur yttre fördärv tvingar fram ett inre fördärv – ”Först kommer käket, sedan moralen, det är kärnan”, som Lennart Jähkel uttrycker det i en intervju i SvD.

Låt gå för att man kanske drivs till att stjäla, misshandla, mörda,  etcetera av egensinnig nöd. Men allt motivlöst, lustfyllt våld förklaras väl inte av misären? Oh, som det värker i hjärtat när de hoppar sönder en fiol på scenen, hela salongen verkar dystra till när de skjuter den darrande flöjtisten. Och vad ville Brecht i sin ballad om mannens sexmissbruk, mannen med snaran runt halsen vars sista tankar kretsar kring knull?

”Var lidelsen alltså skuld till allt” sjunger Jenny i slutet. Kanske är nöjet ett mänskligt behov … får man inte utlopp för det på laglig väg tar det avvägar, därav det latenta, lustfyllda våldet i människan. Men se, där punkteras slutscenen när dörrarna mot baren öppnas, ljuset i tunneln bryter fram för Kungens ridande bud att störta in på för att återge den nästan färdighängda Mackie livet, ett slott med massa pengar och ett lyckligt slut.

Vad kan vi säga, vi på dyrköpta stolar som dömer försöken att förlusta sig på låg budget?

"Antalet stripteaser tappar jag snabbt räkningen på, liken likaså" skriver Veronika Gustafson
"Antalet stripteaser tappar jag snabbt räkningen på, liken likaså" skriver Veronika Gustafson. | Foto: Mats Bäcker

Tolvskillingsoperan

Manus: Bertolt Brecht
Musik: Kurt Weill
Översättning: Magnus Lindman
Regi: Mellika Melouani Melani
Musikalisk ledning: Jonas Nysensjö
Dirigenter: Jonas Nydensjö/Marit Strindlund
Medverkande: Fredrik Lycke (Mackie Kniven), Karolina Blixt (Fru Peachum), Sven Ahlström (Herr Peachum), Lennart Jähkel (Tiger Brown), Maja Rung (Polly Peachum), Richard Hamrin (Jenny), Sanna Gibbs (Lucy Brown) m.fl.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV