Den en gång så trånga politiska mitten börjar bli en enslig plats. I Storbritannien, men kanske även i Sverige, tycks de socialdemokratiska partierna inte längre sträva efter att befinna sig i mitten. Medan Labour har satt tydlig kurs åt vänster tycks Socialdemokraterna fundera på att ta en annan väg.
Europeisk socialdemokrati ser ut att befinna sig i mer eller mindre konstant kris. Det var längesedan den i Europa en gång så tongivande rörelsen seglade på någon slags framgångsvåg. Närmare bestämt runt 20 år sedan, när Tony Blair satte ”New” framför Labour och moderniserade partiet från grunden.
För att vinna val måste man lägga beslag på mitten, menade Blair. Sagt och gjort, partiet övergav sin hårda linje gentemot privatiseringar, omfamnade marknadsekonomi och började röra sig från vänster mot mitten. På så vis lyckades partiet utöka sitt väljarunderlag avsevärt.
Framgångsreceptet kopierades av socialdemokratiska partier i andra europeiska länder, ibland även av borgerliga partier. Man kan undra om 2018 års upplaga av Labour skulle kunna ha samma vägledande effekt.
I nuläget tycks nämligen partiets strategi skilja sig radikalt från många av de europeiska systerpartierna, däribland de svenska Socialdemokraterna.
Två decennier efter Blairs seger har Labour strukit ”New” och tågar under Jeremy Corbyns ledning bort från mitten, mot vänster. Strategin verkar vara lyckad – Labour kan skryta med att de sett till medlemsantal har vuxit till att bli det största partiet i Västeuropa.
Men som bland andra Bridget Phillipson skrev i The New statesman i höstas, ”att döma av Labours höga svansföring skulle man kunna tro att de vann valet 2017”. Vilket de ju inte gjorde.
Däremot tycks Labour, enligt Blairs devis, ha nosat reda på mitten. Och mitten i det brittiska politiska landskapet ser ut att ha glidit vänsterut jämfört med var Blair fann den för 20 år sedan.
Det här är den bild som Corbyn och den vänsterinriktade ledningen i partiet vill förmedla, att stödet för en mer vänsterorienterad politik i landet har ökat. Och det finns en del som talar för det.
Exempelvis publicerade marknadsundersökningsföretaget Populus en uppmärksammad undersökning i vilken 77 procent av de tillfrågade britterna ville se ett återförstatligande av el- och gasföretagen och 42 procent valde ordet girighet som ett av tre ord de främst associerade med kapitalism.
Undersökningen sökte inte förklaringen till varför den allmänna opinionen tyckte så. Men enligt bland andra The Guardian behöver anledningarna till det inte vara så svåra att lista ut. Nästan ett årtionde efter finanskrisen står den genomsnittliga reallönen i Storbritannien fortfarande och stampar, tilliten till storbankerna och de multinationella företagen har nått bottennivåer och privatiseringen av järnvägen och el- och gasföretagen har inte lett till de utlovade minskade kostnaderna för gemene man. Den av Corbyn initierade vänstersvängen har, kan man tycka, varit väldigt vältajmad.
Någon svensk motsvarighet till Corbyn finns inte. Tvärtom försöker Socialdemokraterna under valåret 2018 locka väljare med en omprioritering av sina klassiska frågor. Jämlikhetsreformer får stå tillbaka till förmån för ett större fokus på lag och ordning, en hårdare linje gentemot EU – i synnerhet i budgetfrågor – och signaler om en fortsatt restriktiv migrationspolitik.
Sanna Rayman, debattchef på Dagens samhälle, menade i ett debattinlägg nyligen att Socialdemokraterna och Moderaterna vänder sig till exakt samma grupp väljare och driver samma frågor. Tillsammans, skrev Rayman, driver de två partierna politikens centrum från mitten åt höger.
Det italienska valet i mars var ännu ett exempel på en europeisk väljaropinion som söker sig bort från socialdemokratin och mitten, mot partier av varierande seriositetsgrad på vardera kanten. För tio år sedan varnades det för att det började bli väl trångt i mitten i Sverige, Storbritannien och i andra europeiska länder. Men i dag ser mitten alltmer ut som en ödslig plats.
