Glöd · Debatt

Låglönesamhälle med få vinnare men många förlorare

Debatt I snart två decennier har jag valsat runt i den dystra sysselsättningskarusellen. En bister åktur som visserligen har varvats med kortare anställningar, studier och en del långväga och äventyrliga resor som fått mig att leva upp för ett litet tag.

Den tröstlösa tomhet jag känner inombords när jag än en gång sitter av tid på ett innehållslöst vuxendagis-projekt är förödande för mitt välbefinnande. Mitt brott är att jag saknar anställning. Det straff som utdömts till följd av mitt brott har medfört en lång räcka år som passerat revy i ett tillstånd av återkommande maktlöshet över mitt eget liv. Den oro jag allt för ofta känner för att ekonomin ska krascha, som den med förödande konsekvenser gjort för både närstående och andra jag stött på i livet, lägger sig som en våt filt över mina möjligheter att känna trygghet i tillvaron och blir en bestående följeslagare till mitt dagliga liv.

I detta till själ och hjärta bottenlösa källarhål ser jag mina livschanser tyna bort. Förutom den ekonomiska oron erfar jag dessutom att det ekonomiska avbräck som långvarig och ofrivillig anställningslöshet förorsakat medfört drastiskt minskande möjligheter att uppleva glädje i det jag verkligen mår bra av. Att resa utomlands eller gå ut och roa mig på lokal blir en dröm som aldrig riktigt går att nå. Inte under någon längre tid eller speciellt ofta i alla fall.

Få är medvetna om hur lätt det är att trilla dit, när ersättningen oväntat uteblir och en inte har tillräckligt med pengar på banken för ett oväntat inkomstbortfall, och sen aldrig klara av att resa sig igen. Att bli sjuk i Sverige i dag har blivit ett godtyckligt lotteri där den insjuknade aldrig kan vara säker på om tjänstemän på Försäkringskassan (som ursäktar sig med att de bara lyder regelverk och order) kommer godkänna läkarutlåtandet eller inte. Att uppbära arbetslöshetsersättning eller försörjningsstöd kan innebära att din handläggare på arbetsförmedlingen eller socialförvaltningen beslutar sig för att du inte gör tillräckligt för att bli anställningsbar, och därmed drar in din ersättning närhelst de i sin enväldighet så behagar.

Jag förstår så väl varför arbetslösa måste straffas för sin anställningslöshet. Om vi inte bestraffas så mår vi för bra för vårt eget och samhällets bästa, eller så är det i alla fall uttänkt av politikerna att det bör vara. Med inflationsbekämpning som övergripande politiskt mål och jämviktsarbetslöshet som metod (där en viss procentuell arbetslöshetsnivå eftersträvas för att hålla nere löner och inflation) ska arbetskraftskonkurrenter tuktas till lydnad av rådande samhällsordning.

För att bibehålla nuvarande ekonomiska modell krävs att arbetslöshet upplevs som skräckinjagande och något som till varje pris ska undvikas. Medgörliga arbetslösa, med vetskapen om att en anställning med kass lön och osäkra arbetsvillkor ändå alltid slår att helt sakna en anställning, och som därför är beredda att hoppa på vilket skitjobb som helst, tämjs genom kontroll, tvångsåtgärder och hot om ekonomisk bestraffning. Och så bygga de som äger makt och rikedom ett låglönesamhälle med få vinnare, men desto fler förlorare.