Radar · Nyhet

En presidentkandidat med många sidor

Hillary Clinton är Demokraternas presidentkandidat. Bedriften är historisk, aldrig tidigare har något av de dominerande partierna, Republikanerna och Demokraterna, valt en kvinna till sin presidentkandidat. Clintons CV är redan stort, men kritiker glömmer inte hennes agerande under statskuppen i Honduras.

Hillary Clintons största kamp under 1990-talet ägde rum inom sjukvårdssektorn. Planerna med en allmän och nationell sjukvårdsreform föddes under 1992, då Bill Clinton gjorde det till en av sina kärnfrågor inför presidentvalet samma höst. Redan här stod det klart att den amerikanska sjukvårdsindustrin – bestående av försäkringsbolag, läkarlobbyer och storföretag – var en mäktig politisk aktör och skoningslös motståndare. Och när makarna Clintons allmänna sjukvårdsförslag till slut röstades ner stod det klart att framför allt Hillarys rykte var naggat i kanten.

I mellanårsvalet 1994 handlade mycket försnack om paret Clintons ”storstatsvurm”, något som gav effekt på valdagen då Demokraterna led stora nederlag och för första gången sedan 1950-talet lämnade såväl senaten som representanthuset under republikansk majoritet. Men frågan är om president Barack Obamas sjukvårdsreform – ”Obamacare” – hade lyft ifall inte Hillary Clinton hade gått i bräschen och utmanat den amerikanska hälsoindustrin på 1990-talet.

Det nära bandet till storkapitalet, ”etablissemanget”, har plågat Hillary Clinton under hela primärvalet. Hennes motståndare Bernie Sanders har gjort stor sak av hennes dyra talararvoden, bland annat 225 000 dollar för investmentbanken Goldman Sachs som hon talade för några veckor efter att ha lämnat posten som USAs utrikesminister 2013.

Det talet etablerade bilden av Clinton som ”vän till Wall Street”, något hon varit tvungen att slå ifrån sig under valdebatter genom att avisera sin vision om en stark medelklass och god tillgång till välfärd för alla amerikaner. Men Clintons ovilja att offentliggöra tal som hållits inför ekonomiska tungviktare har blivit politisk ammunition hos Sanders-lägret som ofta talat om känslan att under primärvalet ha kämpat mot fler motståndare än bara Clinton och hennes stab. Clinton har tryggt lagt beslag på merparten av partiets inflytelserika ”superdelegater”, men till ett pris: många ifrågasätter den demokratiska legitimiteten i Demokraternas valsystem.

Desto mindre har det talats om Clintons tid som utrikesminister. Hennes e-posthantering av hemliga dokument har uppbringat stor uppmärksamhet och kritik, men hennes – och den amerikanska regeringens – agerande i samband med statskuppen i Honduras 2009 har inte avhandlats ordentligt, anser kritiker. Det blev särskilt tydligt efter den honduranska människorättsaktivisten Berta Cáceres död tidigare i år. Ett dödsfall som sätter fingret på det politiska våld som kopplat ett järngrepp om Honduras.

När den demokratiskt valde presidenten Manuel Zelaya avsattes i en kupp 2009 möttes det av globala protester. USA, med Clinton i spetsen, var enligt läckta Wikileaks-dokument på det klara med att det rörde sig om en militärkupp, ändå hördes inga fördömanden om Zelayas avsättning.

– Hillary Clinton var antagligen den viktigaste aktören i stöd för kuppen, säger Adrienne Pine, professor i antropologi som arbetat i Honduras och författare till ”Working Hard, Drinking Hard”, till Huffington Post.

De mänskliga rättigheterna har kraftigt försämrats sedan kuppen 2009 och Honduras är i dag ett av  världens farligaste länder för journalister och MR-arbetare. Men Clinton försvarar sitt agerande, bland annat i en intervju med Democracy Now:

– När jag ser tillbaka så tycker jag att vi hanterade en väldigt svår situation utan blodsspill, utan inbördeskrig, och som ledde till nyval, sa Clinton.

I sin biografi ”Hard Choices” medger Hillary Clinton att hon delade kuppmakarnas åsikt om den avsatte Zelaya, som snabbt blev ett hot mot amerikanska intressen genom prat om nationaliseringar av industrier.

”Ordning skulle återinföras i Honduras genom säkra och fria val, vilket skulle göra frågan om Zelayas ställning obetydlig”, skriver hon.

Valet bojkottades av oppositionen och stora delar av befolkningen, och ansågs mest rättfärdiga kuppen. Få latinamerikanska länder erkände den nya regeringen. Karen Attiah, krönikör för Washington Post, anser att frågan om Clintons agerande i samband med kuppen i Honduras inte får falla i glömska, särskilt inte nu när Hillary Clinton blir Demokraternas presidentkandidat:

– Hennes tvivelaktiga svar kring sin roll i Honduras bör ljuda som varningsklockor för alla om oroar sig för mänskliga rättigheter och stabilitet i Honduras, Centralamerika och runtom i världen, menar Attiah.