I Man must dance bjuds dansare från andra länder in till en samisk koreografi. Genom digitala lösningar förenas de på scenen i Vilhelmina i veckan trots att de finns på olika platser i världen.
När Kompani Nomads föreställning Man must dance har premiär den 8 oktober kommer dansare att medverka både live och genom material som filmats tidigare. Allt kommer att klippas ihop direkt på plats under föreställningen. Tanken är att föreställningen också ska sändas live på webben så att vem som helst kan se den på sin dator.
– Det blir en fusion mellan ny teknik och den gamla samiska dansen, säger Birgitta Stålnert.
Hon är ”creative director” för Man must dance och står för idé och koncept tillsammans med koreografen och dansaren Ola Stinnerbom. Han är ”artistic director” i Kompani Nomad som är ett av världens få professionella samiska danskompanier. Birgitta Stålnert berättar att ursprunget till föreställningen var svårigheten att hitta unga samiska dansare. Istället väcktes idén att leta dansare bland andra urfolk runt om i världen och ta in dem i föreställningen via länk. Tanken är att förena människor över kulturella och etniska gränser genom dansen.
En annan utgångspunkt för Man must dance är hur den samiska kulturen har förtryckts och förnekats. Den ansågs hednisk och farlig av både kyrkan och myndigheterna och det har varit dödsstraff på att till exempel jojka. Den sista personen som brändes på bål i Sverige straffades för att ha jojkat, år 1693. Förföljelsen och förbuden har gjort att mycket kunskap har gått förlorad.
– Ola Stinnerbom var den första som återupptäckte den samiska dansen. Jojk, trumma och dans har varit stommen i shamanistiska ritualer och vi försöker att återupprätta alla beståndsdelarna. Men man kan inte återskapa en dans som ingen vet hur den ser ut. Den rituella dansen var en extas och inte en koreografi, säger Birgitta Stålnert.
Ola Stinnerbom har dock inspirerats mycket av en av de få samiska ritualerna som finns beskrivna, nämligen björnritualen. Bland annat sprang deltagarna i flera dagar, ofta i cirklar, precis som renarna. Genom att upprepa rörelser och ibland låta dem gå i ultrarapid kan koreografin återskapa en transliknande stämning.
I övrigt har Ola Stinnerbom en speciell koreografisk stil som återkommer i hans verk. Influenserna kommer ifrån allt från breakdance till nycirkus till den västskandinaviska folkdansen halling och mycket improviseras.
– Han har en signaturkoreografi som han kallar ”under röken-dans”. Han dansar gärna väldigt lågt, på knä. Han ser kåtan som en symbol för det samiska och i den kan man inte stå upp och dansa, för då skyms man av röken från elden.
Musiken till Man must dance är skriven av både Ola Stinnerbom, som bland annat jojkar live, och Freddy Olofsson. En del är vemodigt men främst skapar den en optimistisk, framåtblickande stämning. I fonden visas också bilder från hela Sápmi från öst till väst, särskilt på samiska kultplatser.
Sedan det första fröet såddes till föreställningen har två unga samiska dansare knutits till kompaniet, Minna Mannelqvist och Simon Viklund. De kommer att medverka i Man must dance tillsammans med koreografen samt den rutinerade samiska dansaren Helene Karabuda.
Men de flesta av de medverkande dansarna är inte med på scen, utan via film eller länk. Det är allt från skolelever till danskompanier från Norge, Danmark, Finland, Grönland, Polen, Portugal och Nordamerika. Ola Stinnerbom har satt ihop en dansskola på nätet till dem där han visar sina rörelser och så har de fått tolka dem och leverera sin version. Många kommer att delta i realtid på distans medan andra har lämnat in filmer. Detta kommer att mixas ihop live under föreställningen.
Projektet pågår under ett helt år. Tanken är att fler ska ta del av dansskolan och klippas in i föreställningen, inte minst skolor runt om i landet. Kanske kommer föreställningen också att kunna turnera till de andra medverkande länderna. Dessutom kommer plattformen Dans på distans att utvecklas, som bland annat problematiserar kring vad kompaniet kallar ”De andras dans”.
– Dans är förenande. Det finns många levande danstraditioner i världen, inte bara bland urfolk, säger Birgitta Stålnert.
Under Vilhelmina samiska kulturdagar den 4–10 oktober visas även utställningen Samisk slöjd och konsthantverk i förnyelse. Den består av skulpturer av Per Isak Juuso med titeln Ve-mod samt shamantrummor av Ola Stinnerbom.
– De flesta bevarade samiska trummor finns på muséer. De lämnades in eftersom det var dödsstraff på att ha en trumma, någon avrättades till och med. Därför vet man inte hur de användes.
Det anses att de gamla samiska trummorna användes för att spå framtiden. De är täckta med olika symboler, och en ring studsade runt ovanpå trumman mellan dessa bilder.
– Man vet inte, men det vore märkligt om de inte också användes som instrument, säger Birgitta Stålnert.
Tanken med Ola Stinnerboms nya trummor är att de ska kunna användas och spelas på. Under de närmaste åren kommer utställningen bland annat att visas på Svenskt fjäll- och samemuseum Àjtte i Jokkmokk och Sandgrund i Karlstad.