I maj återkommer ett jubileum som väcker sorgsna minnen till liv hos palestinierna. Då raderades Palestina formellt från världskartan. Det har gått många dagar sedan dess som också väcker dystra minnen till liv hos det palestinska folket, men de har alla uppstått som en del av den kedjereaktion som utlösts av händelserna i maj 1948, skriver veckans debattör Abdel-Qader Yassine.
I denna nationalstaternas tidsålder dehumaniseras ett folk vars nation förnekas. Det blir fredlöst i en värld det inte längre passar in i. Dess blotta existens blir ett problem. Det blir ett problem för palestinierna också. De blir främlingar överallt, nästan som utomjordiska varelser. Deras hemortsrätt, rätten till utbildning, sjukvård, anställning, att resa och att få en födelseattest till sina barn blir en fråga om ren välgörenhet från andra samhällen. Hela livet blir till en fråga om lidande, inte om rättigheter.
Det blir också ett problem för hela världen. En fördriven nation kan inte bli integrerbar i den värld där varje centimeter landyta inmutats som andra nationers domän. En fördriven individ kan finna ett nytt hem, men en fördriven nation kan inte hitta ett nytt hemland.
Palestinierna saknar inte, i motsats till vad som är en vitt spridd missuppfattning, ett hemland. De har ett hemland från vilket de avhysts med vapenmakt. Detta är själva kärnan i den konflikt som hemsökt Mellanöstern de senaste 65 åren. Alla andra frågor (flyktingar, bosättare, gränser, Jerusalem, etcetera…) är biprodukter och sekundära följder.
Det innebär inte att de skulle vara oväsentliga. Det innebär bara att de inte ska behandlas som fristående konflikter som kan lösas oberoende av det grundproblem som gett upphov till dem: Palestinafrågan.
Det första steget på rätt väg till fred i Mellanöstern är att vara på det klara med vad som utlöst den palestinsk-israeliska konflikten. Hur folk tar itu med att lösa en konflikt styrs mer än något annat av deras förståelse av vad problemet egentligen består av. Enligt min åsikt har den viktigaste orsaken till att den palestinsk-israeliska konflikten hittills visat sig olöslig varit det faktum att de som handhaft den (vilket i huvudsak innebär en följd av amerikanska regeringar från Harry Truman till Barack Obama) inriktat sig på följderna, snarare än på vad som orsakat konflikten. Det finns ingen annan rationell förklaring till amerikanernas ansträngningar att avkräva eftergifter från offren i fåfängt hopp att kunna blidka deras plågoandar, istället för att göra tvärtom.
Det Palestina som utplånades måste återinsättas. Hederligt folk må ha olika åsikter om hur och under vilka förhållanden en sådan rekonstituering ska äga rum. Vad som i princip är oförlåtligt och i praktiken farligt är att låtsas som om det inte begåtts något misstag, som måste rättas till. Nu är det nog med den bakvända rättvisa som bara når förföljelsemanier och bortser från den orättvisa som begåtts, som hindrar alla ansträngningar att nå en lösning, och krossar alla förhoppningar.
I en tid som denna, när palestinierna utsätts för outhärdliga påtryckningar för att få dem att ge upp sin sak, måste vi göra detta till ett sorgens jubileum, som tillägnas det faktum att det mål palestinierna arbetar för är legitimt och att kampen förs för en rättvis sak. Vad gäller alla de runt om i världen som kämpar mot orättvisa och längtar efter fred (båda sakerna är ju oskiljaktliga) så kommer de att inges nytt mod när palestiniernas 65:e år av lidande slutförts, mod att med förnyad beslutsamhet stödja palestinierna och deras legitima förhoppningar.
Det borde stå klart för premiärminister Benjamin Netanyahu, och alla israeler, att fred i Mellanöstern inte kan uppnås genom att ge palestinierna ett begränsat självstyre, utan endast genom att den grundläggande filosofin bakom Israels politik granskas tillsammans med dem som hårdast drabbats av den – palestinierna.
Det är min fasta övertygelse att rättvisan är odelbar, och att vad som är rättvist för judarna också är rättvist för palestinierna. Vi palestinier har aldrig riktigt litat på den sionistiska staten. För oss blir saken inte bättre när Israel dels fördröjer Osloavtalets genomförande, dels inte tar itu med sina egna religiösa fundamentalister, som bevisligen under de senaste 45 åren mördat och bedrivit terror mot palestinier.
I sin utmärkta bok Trial and error säger doktor Chaim Weizmann, Israels första president, att ”världen kommer att döma Israel efter dess uppträdande mot palestinierna.” 20 år efter Osloavtalet fortsätter Israel att bygga ut och förstärka sina bosättningar på de ockuperade områdena, något som självfallet strider mot andan i fredsavtalet, och att uppmana nya bosättare att flytta dit. Israel kommer förmodligen att sätta fortsatta käppar i hjulet för förhandlingarna.
Jag såg Benjamin Netanyahu säga på tv att Israel känner en ”hunger efter fred”. Jag tror att palestinierna kan stilla Israels ”hunger efter fred” om Netanyahu bara överger sin aptit på vårt land.
Fred i Mellanöstern förblir en omöjlig dröm, om det inte råder fred mellan israeler och palestinier. För första gången sedan det bildades (i maj 1948) har Israel nu chansen att upprätta en rättvis och varaktig fred och stabilitet. Det är ett empiriskt faktum att regeringsinnehavet mildrar sinnet på de mest oförsonliga ledare, och fick palestinierna till slut den stat de med rätta kräver, så skulle de ha föga motiv att fortsätta den våldsspiral som krävt så många oskyldiga liv och lett till att så många hem splittras.
