Att ta varandra i hand är inte det enda sättet att hälsa. I striden om handskakningen krockar problem som den intersektionella och postkoloniala feminismen har brottats med i årtionden, skriver Anna-Klara Bratt på Under ytan.
Sedan en dryg vecka rasar debatten om rätten eller skyldigheten att ta någon i hand på officiella uppdrag – i Miljöpartiet. Diskussionen har relevans för alla partier och handlar ytterst om makt – och vem som har den.
Många i Sverige uppfattar att det handlar om män som inte vill hälsa på kvinnor genom att ta i hand. I verkligheten gäller det för både män och kvinnor. I Europa finns flera rättsfall som rör kvinnors vägran att handhälsa på män. I Sverige har domstolar slagit fast att den svenska normen att handhälsa på alla, oavsett kön, inte har företräde över andra religiösa eller kulturella praktiker. Det är helt rimligt – ur ett feministiskt perspektiv.
Många sätt att hälsa
Religionsfriheten tillhör våra grundläggande fri- och rättigheter och omfattar även kvinnor. Rätten att slippa ta i hand korresponderar också med frågan om samtycke och rätt till kroppslig integritet. Rätten att säga nej, om en så vill – en verkligt viktig rättighet som just nu processas i en annan del av rättsväsendet. Generellt är det också en bra princip att hålla fast i de grundläggande fri- och rättigheterna.
En rättighet, två diskrimineringsgrunder och den kroppsliga integriteten krockar här – problem som den intersektionella och postkoloniala feminismen har brottats med i årtionden: Vems makt – och på vems bekostnad? Lägg därtill olika tolkningar av religion, feminism och – ja, ytterst även lagen. Det är fel att hävda att det här är en enkel fråga även om många tycks tvärsäkra på svaret.
Det finns många olika sätt att hälsa på varandra i världen. Långt ifrån alla tar i hand – och inte nödvändigtvis av religiösa skäl. Långt ifrån alla gör skillnad utifrån kön. Det är svårt, och skulle vara dumt, att som enskilt land i en global värld att slå fast vilket sätt som är det rätta. Det händer, och det är inte att föredra. Lika dumt som det kan tyckas att vägra ta en person i hand utifrån kön.
Ytliga kunskaper rättigheter
Statsminister Stefan Löfvens förhastade i utspel i riksdagen, där han slog fast hur vi hälsar på varandra i Sverige, vittnar om mycket ytliga och svaga kunskaper på området fri- och rättigheter och är på många vis en stor skandal som hade kunnat anta internationella proportioner.
Att ett parti skulle slå fast på vilket sätt alla ska hälsa i partiet är heller inte att rekommendera. Därför var det olyckligt när språkröret Gustav Fridolin i direktsändning (Aktuellt) plötsligt ändrade kurs för Miljöpartiet med hänvisning till att det hittills varit okänt(!) att kvinnor kan känna sig kränkta av att män med förtroendeuppdrag hälsar på kvinnor och män på olika vis. Ur ett genusperspektiv är analysen endast halvfärdig; kvinnor kan också känna sig kränkta av att behöva ta män i handen – och det har varit känt länge.
Därtill fjärmade sig Fridolin plötsligt från partiets principer att alla ska ha lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, etnicitet, religion, funktionsnedsättning, sexuell läggning, könsidentitet, könsuttryck eller ålder. Möjligtvis utgör partistyrelsens hållning i frågan om vem som kan representera Miljöpartiet till och med religiös diskriminering i juridisk mening.
Att få slippa oönskad beröring
I potten ligger synen på huruvida religion är en privat eller en politisk angelägenhet, val av politisk feministisk inriktning, medlemsdemokrati och ja, det så omtalade förtroendet. Det kan tyckas handla om en handskakning, men det handlar om en gradering av diskrimineringsgrunder som inte låter sig göras med enkelhet – och som utesluter.
Skillnadsgörandet utifrån kön är problematiskt på många vis, nästan alla. Till exempel när kvinnor nekas rätten att själva välja religion, arbete, utbildning, bransch, kläder, att köra bil eller rösta. Det finns många rättigheter att prioritera framför rätten att ta en person som inte så önskar i hand på bekostnad av grundläggande fri- och rättigheter. Inte minst rätten att slippa oönskad kroppslig beröring.
”Den enskildes rätt att utöva sin religion inbegriper inte rätten att bestämma om och hur någon annan ska utöva religion. Likaså är rätten till kroppslig integritet personlig.”
Det är inte heller muslimska sedvänjor som prövas här egentligen – även om många tycks vilja tala om islam nu för tiden. Troende och sekulära muslimer hälsar lika olika som alla andra och bruket att inte hälsa på kvinnor förekommer i en rad miljöer och situationer som sedvänja utan övrig koppling till religion. Det kan exempelvis förekomma som en härskarteknik. Är det problematiskt? Ja, det är det. Inom samtliga demokratiska partier förekommer vittnesmål om härskartekniker kopplade till kön. Det bör beivras aggressivt och högljutt. Att välja att inte ta i hand kan vara en härskarteknik, en dominansövning, och då bör det beivras – oavsett religion.
Engagemanget förpliktigar
Det plötsliga engagemanget för kvinnors och mäns lika värde förvånar och förpliktigar. Det ska bli mycket spännande att följa den – närmast när vi läser av avtalsrörelsen eller när vi vässar den feministiska utrikespolitiken.
Rätten att uttrycka avsky och ogilla en religiös sedvänja är fullt möjlig inom ramen för yttrandefriheten, likaså bör rätten att utöva sin tolkning av religion vara. Gränsen går genast – vid den näste. Den enskildes rätt att utöva sin religion inbegriper inte rätten att bestämma om och hur någon annan ska utöva religion. Likaså är rätten till kroppslig integritet personlig.
Det finns många religiösa eller traditionella sedvänjor som är djupt problematiska – oavsett vilken religion som åberopas. De allra flesta gör skillnad utifrån kön. I Polen är rätten till abort uppe till diskussion just nu. Det är ett bra exempel på när religiösa principer projiceras på andra på ett sådant sätt att det överskrider den kroppsliga integriteten. Rätten till den egna kroppen är en princip att slå vakt om. Därför bör ingen behöva röra någon den inte har lust med – av feministiska skäl.
Viktigt vägval
Vilken feministisk väg Miljöpartiet väljer här är viktigt – viktigt för partiet, för vem som kan vara med i partiet och för svensk och internationell politik. Diskussionen är inte enkel och vinner på att få tid, i alla fall mer tid än den tycks ha fått hittills. Ett enkelt rättesnöre är att rättigheter generellt vinner på att byggas ut – och att diskriminering bör beivras – inte motas med mer diskriminering. Det kan också vara viktigt att känna till att den vanligaste anmälan till Diskrimineringsombudsmannen avser rasism – och är gjord av en kvinna.
Det vore ytterst märkligt om just Miljöpartiet skulle vara det enda parti som i detalj slagit fast vilken religiös sedvänja som inte är förenlig med uppdrag i partiet. I stället måste det vara diskussionen och den fastslagna politiken som utgör handslaget i ett parti. Just nu hänger frågan i luften.
