Allt fler barn bor på gatan i Stockholm. Precis som gatubarn i andra delar av världen lever de i extrem utsatthet och många dras in i kriminalitet och missbruk. Samhället har vänt dem ryggen men som politiker i Stockholms stad har vi ett ansvar. Nu satsar den rödgrönrosa majoriteten sex miljoner kronor om året för att öka stödet till barn i gatumiljö.
Sedan ett par år tillbaka vet vi att det finns barn som lever på gatorna i Stockholm. De allra flesta är barn som kommit ensamma till Sverige. En del har avvikit från placeringar på boenden, andra har aldrig haft kontakt med samhället överhuvudtaget. Det är svårt att säga exakt hur många det rör sig om, men Polisen och Socialtjänsten talar om runt 200 barn och ungdomar. Barnen är mycket utsatta och löper stor risk att utsättas för brott. Polisen misstänker att många utsätts för människohandel, sexuella övergrepp och misshandel.
Sverige har länge stått handfallna inför problemet med barn som lever i gatumiljö. Trots att det är en växande grupp har väldigt lite resurser satts in. Från regeringens sida har det istället gjorts flera försök att få hemländerna att ta emot dem. Men barnen finns oftast inte registrerade och utan id-handlingar kan de inte återvända. Nu senast kunde vi läsa att Sveriges och Tysklands gemensamma satsning på barnhem i Marocko har havererat. Det blir alltmer tydligt att regeringen inte åstadkommer det de åtagit sig vilket de utsatta barnen får betala priset för.
Jag kan inte ändra svensk migrationspolitik men som politiker i Stockholms stad tänker jag ta mitt ansvar. Barn är barn oavsett var de kommer ifrån och vuxenvärlden måste ta ansvar för att inget barn far illa. En trygg uppväxt fri från våld, kriminalitet och exploatering är barnets mänskliga rättighet oavsett legal status.
Därför inleder Stockholms stad ett samarbete med Svenska Röda korset, Barnrättsbyrån, Rädda barnen och Stockholms stadsmission. Syftet är bland annat att förhindra att ensamkommande barn och unga avviker från sina boenden, men också att länka tillbaka till hjälp för dem som lever utan kontakt med samhället. Dessa frivilligorganisationer har länge arbetat med unga i gatumiljö och har en väl fungerande upparbetad verksamhet som barnen har förtroende för.
Samarbetet ska omfatta en mängd insatser så som att erbjuda trygga mötesplatser och hjälp i kontakt med myndigheter. Juridisk och social rådgivning och information kopplat till familjeåterförening och återvändande, men också sjukvård och mat i magen.
Som politiker måste vi ha förmåga att skilja på migrationspolitiken och kommunpolitikens ansvar. Jag kan inte titta åt ett annat håll och säga att barnen är någon annans ansvar. Det gör mig djupt bekymrad att det finns partier som i dag menar att det skulle vara meningslöst att hjälpa barn som inte kommer få stanna i Sverige. En politiker som säger sig respektera barnkonventionen måste försvara att alla barn som vistas i Sverige har rättigheter. Inte bara i ord, utan också i handling.
