Det mest rättvisa är om skatter från vatten- och vindkraft, gruvor och skog går till till områdena där de finns. Det är kontentan i en ny rapport som visar att liknande modeller finns i många jämförbara länder – men inte i Sverige.
Att i alla fall en del av förtjänsten från vattenkraften ska gå till kommunen där den finns är en fråga som har drivits i Sverige i ungefär 100 år. Men med den nya rapporten från organisationerna Hela Sverige ska leva, Föreningen Sveriges vattenkraftskommuner och Inlandskommunerna är förhoppningen att diskussionen ska ta ny fart.
– Jag tycker att det finns mer anledning att vara optimistisk än på 20 år. Det gäller att inte ge upp nu utan att mata på.
Det säger Staffan Bond, sekreterare för Inlandskommunerna och nyligen pensionerad verksamhetschef på Hela Sverige ska leva.
Förslagen i rapporten går ut på att skatterna på vattenkraft, vindkraft, mineralutvinning och skog förändras så att mer pengar går till berörda bygder, se faktaruta. I dag går det mesta av skatterna på naturresurser till staten.
Argumenten för den här typen av förslag är många.
– Det handlar om landsbygdsutveckling och rättvisa, att man ska få större nytta av de resurser som omger en på landsbygden, säger Staffan Bond.
Flera faktorer gör att det är rimligt att just naturresurser behandlas på det här sättet, menar han.
– Utnyttjandet av de här naturresurserna innebär en påverkan på miljön där folk bor. Det är ett slags intrång som sätter väldigt djupa spår som ofta är irreparabla. Det begränsar möjligheterna till andra former av utveckling.
Allt från jordbruk till turism kan försvåras eller stoppas av kraftverk, storskaligt skogsbruk eller gruvdrift. Visserligen kan dessa näringar samtidigt innebära arbetstillfällen lokalt. Men den effekten är inte så stor i dag som den var förr.
– Den positiva effekten är väldigt begränsad i dag och blir allt mindre i takt med automatisering. Arbetet styrs allt mer från olika centra och inte på plats.
Ett vanligt motargument mot återbäring från naturresurser till berörd bygd är att frågan redan är löst i och med det kommunala skatteutjämningssystemet. Men det systemet gäller något helt annat, påpekar Staffan Bond. I dag får kommuner ett statligt bidrag om de har höga utgifter på grund av till exempel en hög medelålder bland befolkningen eller många skolor på glesbygden. Tanken är att kommunerna ska kunna ha liknande skattesatser oavsett om de har höga eller låga kostnader för sin befolkning, och får in mycket eller lite skatt, jämfört med andra kommuner.
– Skatteutjämningen är mer individinriktad och kopplad till den befintliga befolkningen. Den handlar om välfärd i annan mening.
Han menar att det finns en myt om att glesbygdskommunerna är vinnarna och storstadskommunerna förlorarna på dagens skatteutjämningssystem, men att det inte stämmer.
– Det finns en betydande skillnad mellan skattesatsen i lands- och glesbygdskommuner och i Stockholmskommunerna. Pengarna från de rika kommunerna i Stockholms län går främst till förorterna, Göteborg och Malmö, inte till Norrland. Om fastighetsskatten på vattenkraft överförs till främst skogslänen skulle skattetrycket kunna bli mer likvärdigt och utjämnas i hela landet.
Många har också bilden av att lösningarna inte fungerar i praktiken. Men i länder som Norge, Finland och Kanada fördelas skattemedel på liknande sätt (se faktaruta).
– Det här är ingenting konstigt eller apart – snarare är det vi i Sverige som skiljer ut oss. Och det var bättre förr, det har gått åt fel håll. Vi har haft kommunal fastighetsskatt på vattenkraften och jordbruksfastigheter.
Varför får de här kraven på återbäring till bygden inte gehör?
– Vi har haft en politik i Sverige som gått i solidaritetens tecken för att fördela resurser rättvist. Men nu har de flesta partier släppt en mer traditionell fördelningspolitik och pratar mer om entreprenörskap och ”gör-det-själv”. Då måste man ge utrymme för att utnyttja de resurser som finns att tillgå, och på landsbygden är det i hög grad naturresurser.
Han menar att samtidigt som politiken har förändrats, har förutsättningarna för lands- och glesbygdskommuner att anpassa sig till den inte ändrats. Eftersom de inte själva får nytta av de resurser som omger dem förlorar de på den nya politiken.
Han tror också att det handlar om att Sverige är ett ganska centralstyrt land och att det inte finns samma allmänna känsla för och politiska intresse av att hålla territoriet befolkat som i många andra länder, exempelvis Norge.
– Vi har hyfsat starka kommuner men svagare regioner än många andra länder. Både den ekonomiska och den politiska makten koncentreras allt mer till Stockholm och företrädarna från resten av Sverige minskar i antal och inflytande. På så vis försvagas röster som tycker att det ska vara rättvist över landet.
Motionärer från nästan samtliga partier har genom åren velat införa någon form av återbäring från inte minst vattenkraften, men inte fått gehör. Men ingen av riksdagspartierna driver i dag frågan om en kommunal skatt på vattenkraft.
– Det är där de stora pengarna finns. Det är angeläget att äntligen försöka att få ett genombrott. Intressant är att kraftbolagen, främst Fortum, förespråkar en kommunalisering/regionalisering av fastighetsskatten på vattenkraft. Men inte många partier tar upp de här idéerna och driver dem på ett tungt sätt.
Staffan Bond tror dock att tiden kanske snart är mogen för en ändring.
– Det finns större intresse i dag, absolut. Kanske beror det på ett ökat engagemang för landsbygdsfrågor medialt och i politiken.
Han nämner Feministiskt initiativs nya landsbygdspolitik och Moderaternas arbetsgrupp Hela Sverige som exempel.
– Det kan vara läpparnas bekännelse, men är ändå ett tecken på att landsbygden får mer uppmärksamhet än tidigare.
Och det är på tiden, menar han.
– Framför allt små kommuner i inlandet har haft problem under lång tid. Det krävs mer strukturella politiska grepp som det här för att vända utvecklingen och ge tydliga politiska signaler om också inlandets utveckling. Det är bråttom!
Rapporten Återföring till bygden av naturresursers värden kan laddas ner från www.bildmening.se.
