Vi går från Vasagatan, längs Teatergatan, upp mot Arkivgatan. Så långt så bra. Men var sjuttsingen ligger Arkivgatan 9?

Det finns ju inga andra hus än ett stort kontorskomplex här, bakom den där muren, där ljusslingor tycks omringa en innergård och … ah, Pivo ligger i botten av kontorsbyggnaden.

Skyltar leder oss till entrén och vi möts av en härlig gård av tysk biergartenkaraktär. Det här lovar gott.

Jag har hört talas om Pivo många gånger sedan premiären 2015. Menyn har vi spanat in på hemsidan och dessutom mejlat för att försäkra oss om veganutbudet. Temat är östeuropeiskt, som namnet antyder, med bland annat tjeckiska och polska influenser.

Traditionellt sett står kött i fokus, men skam den som har förutfattade meningar.

Lokalen är vacker med sina stora fönster mot innergården och med en inredning som är proffsigt stylad med hög trendfaktor. Jag vet inte exakt vad jag ska förvänta mig, men magkänslan säger att maten kommer vara ambitiös, men inte nå upp till fine diningnivå. Rätterna ligger på 200–235 kronor, så jag skulle kalla det för ett avslappnat mittemellankoncept.

Vi tas emot av en servitris som tar hand om våra jackor. Jag kan inte ens minnas när det hände senast.

Vi blir visade till ett bord för två och jag har utsikt över gården, där det på somrarna spelas boule. Det hade varit fint om fler krogar kunde bjuda på andra aktiviteter än mat, alkohol och dj:s.

Den fysiska menyn är inte lika flärdfull som resten av upplägget. Den är tryckt på ett tunt papper som ska komma att bli våra bordstabletter under kvällen. Jag är nyfiken på den veganska tartaren, det vill säga råbiff fast med rödbeta.

Den presenteras som hel eller halv och jag väljer den hela, för att den ska mätta som en huvudrätt. Mitt sällskap väljer menyns andra veganrätt: saltbakad rotselleri serverad med svartkålspesto, bakad morot, picklad lök och pinjenötter. Tartaren serveras med svamp, rödbetor, timjan, kikärtsmajonnäs och rotfruktschips.

Vi får bröd och olja på bordet och jag misstänker, om jag får tillåtas vara lite fördomsfull, att brödet är en nödvändighet för att gå härifrån någorlunda mätt.

Och det visar sig också ligga en sanning i det. Till en restaurang som Pivo går man inte för att äta sig kalasmätt – åtminstone inte om man väljer veganskt.

Det ska komma att bli min främsta kritik under kvällen. Restauranger med lite finare ambitioner lider allt som oftast av vegansk proteinskräck.

Mitt sällskap får in en djup tallrik med rotsaker, pesto och pinjenötter. Jag själv får ett vackert fat med två rödbetstartarer. Det är inte mycket mat och jag skäms lite över att vara en sån där lite tölpig gäst som gnäller på portionerna.

Men min tartar är riktigt, riktigt god om än lite för salt. Smakerna är komplexa och väl sammansatta. En rödbetsreduktion och de små stänken av majonnäs höjer verkligen tartaren. Hela rätten är saftig, smakrik och resulterar i ett leende på läpparna.

Sällskapets rotsaksrätt är dessvärre inte i närheten av tartarens komplexitet. Den är enformig, inget sticker ut och hade grönsakerna varit skurna i kuber, hade jag nog betraktat rätten som en halvrolig pyttipanna. Svartkålspeston skapar nyfikenhet men den lyfter inte alls. Rätten saknar helt kontraster.

Med dessa två totala motsatser stannar betyget på 3,5. Det är en härlig restaurang och jag är övertygad om att blandkostarna älskar Pivo.

Och jag är så klart drabbad av den konstanta tacksamheten över att veganskt finns på menyn, men tyvärr motsvarar priset inte riktigt det som finns på tallriken.