Askimsbon Ulrika Wilhelmsson visste att hon förmodligen skulle bli väldigt påverkad när hon bänkade sig framför en dokumentär om klimatförändringarna för omkring åtta år sedan. Ända sedan barnsben har intresset för naturen och miljön funnits där. Men larmen om klimatförändringarna hade hon inte riktigt orkat ta till sig. Tills hon bestämde sig för att slå sig ner framför teven.

– Det var en chock! Även om jag trodde att det var illa hade jag inte trott att det var så illa, säger hon.

Ångesten kom som ett brev på posten och hon kände att hon var tvungen att göra något. Hon skrev till den kände tv-meteorologen och klimatföreläsaren Pär Holmgren för att få råd. Svaret blev: lär dig mer och gå med i en grupp som arbetar med frågorna. Sagt och gjort. Hon började läsa på om de senaste forskningsrönen och gick med i Naturskyddsföreningens klimatgrupp i Göteborg. Hon blev en av dem som arrangerade klimatmarschen i november 2015 och numera har hon ett annat projekt på gång: att arrangera klimatriksdagen som ska hållas 4–6 maj nästa år inför riksdagsvalet.

Vill nå ut till allmänheten

– Det blir den andra klimatriksdagen som hålls. Första gången var i Norrköping år 2014, men då lyckades de inte nå utanför miljörörelsen. Nu hoppas vi få en rikstäckande mediebevakning och att intresset väcks även utanför kretsarna, säger hon.

Därför har de valt Stockholms universitet som plats och det kommer också att hållas en mässa där allmänheten kan få tips om hur man kan leva mer klimatsmart.

– Det kan vara allt från tips på elleverantörer och hur man kan turista till vilket smink och vilken mat man köper. Det ska bli lättare att göra rätt helt enkelt, säger hon.

Ulrika har själv gjort så mycket hon kan för att ändra sin egen livsstil. Familjen kör sedan några år tillbaka en elbil och hon har gjort valet att inte flyga mer. Även maten har blivit annorlunda och konsumtionen har minskat. Ändå har hon hamnat i diskussioner om att hon inte är trovärdig, hon som till exempel bor i ett stort hus som behöver värmas upp.

– Jag kan tycka att det läggs ett ganska stort ansvar på privatpersonen och det är inte okej. Ska jag som privatperson göra vissa val när inte ens makthavarna gör det?

Strategier mot ångest

Liknande kommentarer och människors ovilja att ta till sig forskningsrönen gör henne snarare förbannad än ångestfylld. Liksom hur klimatfrågorna hanteras i media.

– Jag följer ett antal forskare och ser hur deras ton blir mer och mer desperat. Men på tv ser man istället inlägg som avslutas med något i stil med att ”men hoppet finns” eller något käckt om att ”fönstren är inte stängda”. Jag tänker att det hoppet är relaterat till extremt många ”om”. Vi behöver en annan berättelse än svältande isbjörnar, något som folk lättare kan relatera till.

Enligt forskningen faller Ulrika in i den kategori av personer som hanterar sin ångest genom att bli aktiva och jobba för förändring.

Maria Ojala, docent i psykologi vid Örebro universitet, har gjort ett antal studier kring vad hon kallar klimatoro. Hon menar att det finns tre övergripande sätt att hantera dessa känslor. En första kategori är de negativa reaktionerna, där man på olika sätt gör sig av med känslorna genom att distansera sig från sin oro.

– Det kan man ju göra på jättemånga sätt. Man stänger av teven, tänker på något annat eller gör något kul istället. Och till viss del är det nödvändigt att göra det ibland. Man kan inte bara gå och tänka på detta, säger Maria Ojala.

Reaktionerna i denna kategori hänger ofta samman med känslan av att inte kunna påverka händelseförloppet, och det finns även en mindre vanlig underkategori, där personen i fråga distanserar sig inte bara från känslorna, utan från problemet i sig. ”Det ligger i framtiden, så varför ska jag bry mig”, ”media överdriver, det är inte så farligt” eller ”det är något som kommer att drabba andra länder”. Dessa resonemang hänger ofta ihop med känslor av maktlöshet och att inte känna tilltro till systemet.

En sorg över något förlorat

En mellankategori är ”problemfokuserad coping”. Istället för att fokusera på de negativa känslorna fokuserar dessa personer på vad de själva kan göra.

– Det är ofta små saker i vardagslivet, som att äta vegetariskt, köra mindre bil eller undvika att flyga. På ett personligt plan kan oron minska genom detta. En tredje kategori av strategier är ”meningsfokuserad coping” och här hittar man personer som liksom Ulrika har engagerat sig. Dessa personer kan känna en hög nivå av hopp samtidigt som de är väldigt oroade. Många har förmågan att vända på perspektiven och även se positiva trender i samhället, vilket kan leda till just mer hopp.

– Många känner också en tilltro till andra: till politiker, till vuxenvärlden eller till tekniska lösningar. Detta är vanligt bland dem som engagerar sig. Och dessa personer har ytterligare en aspekt som påverkar positivt – att det känns väldigt positivt att jobba tillsammans och göra något konkret, säger Maria Ojala.

För Ulrika Wilhelmsson stämmer den beskrivningen väl in. Ångesten finns där och är som störst när hon läser forskning och framtidsscenarier.

– Men när jag gör saker och är aktiv så glömmer jag av det lite. Annars skulle jag nog grotta ner mig och bli riktigt deprimerad, säger hon.

Men att sluta engagera sig är inget alternativ för henne.

– Det är lättare att känna att jag försökte i allafall. Jag ser inget annat val för mig. Det går inte att backa det bandet, säger Ulrika.

Ångesten har hon helt enkelt lärt sig att leva med. Men ibland blir den extra stark.

– Jag ville gråta när jag läste om Stora barriärrevet och hur det mer eller mindre är bortom räddning. Det är helt fruktansvärt. Jag tog mitt dykcertifikat där för många år sedan, säger hon.

Att vi redan börjar se oåterkalleliga klimateffekter innebär att man nu kan börja tala om klimatsorg, menar Maria Ojala.

– Det blir en sorg över något som redan är förlorat. Det kan man behöva forska på framöver. Dessutom kan oron bli inriktad mer på en själv när man börjar se konsekvenser närmare inpå. Det finns några studier i England som visar att personer som bor på platser med mycket översvämningar är mer oroliga. Då blir det en mer konkret oro istället för en moralisk oro över någon annan del av världen, säger hon.

Skriver för att påverka

På en gård utanför Alingsås bor Helen Rosell, som liksom Ulrika Wilhelmsson har utvecklat ett stort miljöengagemang och nu använder sitt skrivande för att påverka fler att ta ett steg i rätt riktning och börja ifrågasätta det system vi lever i.

Hon har alltid haft ett miljöintresse, men det vaknade till liv ytterligare när hon skaffade Facebook för tio år sedan, då hennes dotter befann sig i Australien. Hon gick med i flera grupper och började intressera sig för vad som skrevs i gruppen Klimatnyheter. Där länkades flitigt till artiklar och forskning, som hon inte bara läste utan även började översätta från engelska till svenska.

– Jag tänkte att det måste finnas fler än jag som tycker att det är svårt att läsa allt det här på engelska, säger hon.

Samtidigt hade hon börjat skriva barnböcker med tillhörande musik. Texterna innehöll redan från början mycket miljötankar och allteftersom hon gjorde nya böcker lät hon sina huvudkaraktärer växa upp och miljöinnehållet bli alltmer framträdande.

– I den sista boken har de hunnit bli 25 år och det innehåller mycket miljö, berättar hon.

Därifrån ville hon ta nästa kliv: att göra en vuxenbok om klimatförändringarna. I ”Våra drömmar kan rädda jorden” blandar hon dikter och musik med fakta och analyser i ett försök att ta ett helhetsgrepp om frågorna.

Fler steg mot hållbarhet

Det ena ledde till det andra. Hon uppmärksammades i Alingsåstidningen och blev senare dessutom kontaktad för att skriva en återkommande miljökrönika för tidningen.

– Jag har bara fått positiva kommentarer, säger hon.

Att kunna påverka är mycket viktigt för henne och får henne att må bättre. För trots att hon i dag vet mer om klimatförändringarna än hon gjorde för några år sedan har hon mindre ångest.

– Jag vande mig vid tankarna och den största ångesten hade jag i början, omkring år 2007. Min ångest minskar av att jag skriver. Det är verkligen egoistiskt på sätt och vis, men den minskar och jag kan ju inte veta vart det ska leda, säger hon.

Hon har lagt om mycket i sin vardag och tagit vissa steg mot självförsörjning: grannen har hjälpt till att plöja upp en åker på 200 kvadratmeter där hon ska odla jordgubbar och potatis som täcker hela årsbehovet. Hon ska också skaffa hönor och bin och äter mer vegetariskt. Men hon gör inga förändringar för att hon känner att hon måste.

– Jag gör det som jag tycker är roligt.

Hon försöker istället att hela tiden ha med sig helhetsperspektivet och har satsat på att göra det till sin nisch.

– Som det globala samhället ser ut är det viktigare att var och en tar ansvar genom att protestera mot det samhälle vi lever i än att odla sin egen potatis. Att lägga all sin tid på exempelvis ett jordbruk gör att du inte får tid över till annat.

Många känner skuld

Hon tror att många i dag lever med skuldkänslor för att de inte lever på ett mer miljövänligt sätt.

– Många måste ta bilen för att åka och handla och för att hinna med vardagen. Ska jag åka in till Göteborg själv så lönar det sig att ta tåget, men ska vi åka hela familjen lönar det sig att ta bilen. Vi har skapat ett samhälle som tvingar oss att ha dåligt samvete, säger hon.

Hon skulle vilja se att vi istället skapar ett samhälle där vi automatiskt lever inom de ekonomiska och ekologiska ramarna. Att det blir fler som sätter press på politikerna.

– Men det finns ju tyvärr inget parti som går utanför tankarna om tillväxt, säger hon.

Att inte vänta på förändring utan att istället agera nu, så kallade ”prefigurative politics”, kan ha en hoppingivande kraft, menar Maria Ojala.

– Man ser små saker som går åt det bättre och fungerar som en förebild.

Oron i sig behöver inte vara dålig, så länge den inte blir konstant. Just oro för klimatet verkar också hänga samman med värderingar som att bry sig mer om jämlikhet, fred, djur och natur.

– Det är en moralisk oro och det är viktigt att inte sopa den under mattan. Den står ju för någonting viktigt.