I ena hörnan den impulsstyrda populisten, rasisten och demagogen. I andra hörnan krigshetsaren som backas upp av Wall street. På tisdag är det till sist presidentval i USA, ett val som vi i Sverige fått följa som vårt eget i över ett år. Det är kanske inte konstigt med tanke på USAs makt i världen, men bevakningen av det politiska maktspelet i Ryssland, Kina, Japan, Tyskland, Indien, Indonesien, Brasilien kommer inte ens i närheten. Kanske beror det på det dokusåpaliknande upplägget, med primärval där en efter en trillar ifrån och sedan en lång dramatisk kamp mellan de två sista, där vi kan välja vem som är den onde och vem som är den gode.
I detta val är det tydligare än någonsin vem som är den onde: han som vill bygga murar, sådana som vi har och bygger runt Europa. Medan Trump pratar om att bygga en hög mur mot Mexiko har Norge, Ungern, Österrike, Grekland, Makedonien, Spanien redan satt upp dem och Estland, Lettland, Ungern, Österrike, Bulgarien, Frankrike, Slovenien, Ukraina är på god väg. Trump vore en katastrof som president, men det är svårt att förstå varför de som förordar samma politik här tycker att det är så förskräckligt där.
Med Trump som den självklara onda har Clinton fått bli den goda, som Demokraternas kandidat alltid blir i den svenska diskussionen. Att USAs president i första hand har makt över utrikes- och krigspolitiken, och att Clinton är en av USAs värsta hökar, spelar ingen roll. Vi blundar för att Clintons och hennes kollegors krigshandlingar tvingar flyktingarna mot de europeiska motsvarigheterna till Trumps mur.
Men även om det knappt märks finns många fler kandidater än Trump och Clinton. De två med störst stöd är libertarianen Gary Johnson och De grönas Jill Stein. Båda ser ut att göra ett rekordval och Johnson har legat runt 10 procent i flera mätningar. Johnsson är en stenhård kritiker av Trumps murar och bruna politik och borde vara det självklara valet för alla till höger som inte är fascister. Stein å sin sida är en hård kritiker av Clintons bindningar till Wall street och krigspolitik och borde vara ett självklart val för alla som vill se en radikal grön och solidarisk politik.
Trots att båda kandidaterna legat högre än någonsin i opinionsmätningarna stängs de ute från de flesta offentliga samtal i USA. De tre stora tv-debatterna, som ägs och styrs av de två stora partierna, har bara Trump och Clinton fått delta i. Men det största hindret är det eviga argumentet om en bortslängd röst. Eller än värre att en röst på en tredjepartikandidat skulle vara en röst på den värsta av kandidaterna. Att en röst på De grönas kandidat Jill Stein skulle vara en röst på Trump. Argumentet som håller alla nya politiska krafter tillbaka – men även om det vore ett relevant argument är det inte det i merparten av USAs delstater.
Ofta tas valet 2000 som exempel, valet som avgjordes av att George W Bush fick drygt 537 röster fler än Al Gore i Florida. Något som många skyller De grönas kandidat Ralph Naders väljare för – trots att fler demokrater röstade på Bush än på Nader.
Men de flesta staterna i USA är inte som Florida år 2000. Högst i ett tiotal ”swing states” är det oklart vem som får flest röster. I cirka 40 stater vet vi redan vem som kommer få flest röster och ta alla elektorer. Det är till exempel redan klart att Clinton tar Kalifornien och Trump Alabama, där har en röst på Clinton eller Trump ingen betydelse för vem som tar hem delstaten.
Däremot kan det göra stor långsiktig skillnad om folk röstar på Johnson eller Stein, mot tvåpartisystemet. Om någon av dem når 5 procent får deras parti 10 miljoner dollar i partistöd till nästa val. Det skulle också innebära ett genombrott som gör att deras partier kommer att tas på ett annat allvar i nästa val.
Stein är inte den ultimata presidentkandidaten, hon har varit svajig när det gäller relationen till Putinregimen, vissa konspirationsteorier och stödet för basinkomst. Men jämfört med Trump/Clinton är hon en bra kandidat. Hon skulle kunna göra den skillnad som många hoppades att Bernie Sanders skulle göra, men med en tydligare grön profil. Även Johnson är ett betydligt bättre val än Trump/Clinton, om än inte lika bra som Stein. Därför är det bara att hoppas att så få som möjligt slänger bort sin röst på ett förlegat tvåpartisystem, att så många som möjligt vänder Trump/Clinton ryggen.
Piratpartiets och de rödgrönas framgångar på Island visar att det går att bryta de politiska mönstren både till form och innehåll.
MP och S fortsätter på den bruna vägens politik och förlänger id-kraven och gränskontrollerna ytterligare tre månader.
