I förra veckan tillkännagav regeringen att de tillsätter en utredning som ”ska ta fram nya bestämmelser om nationell fridlysning och ett ändamålsenligt regelverk för rätten till ersättning till markägare”. I korthet innebär det att regeringen tycker att artskyddet är för starkt och att det ska vara enklare för skogsägare att avverka sin skog även om det lever fridlysta arter där.
Markägares rätt att bruka sin egen skog ställs ofta mot ett bevarande av den biologiska mångfalden – vilket också kännetecknar regeringens nya förslag. De fridlysta arterna och bevarande av biologisk mångfald ses som ett hinder för markägare att göra vad de vill med sin skog. Och visst, att få hantera sin egendom på det sätt man önskar är väl inte en konstig tanke i det kapitalistiska samhället. Det konstiga är att skog, som är livsviktig för så många varelser och växter, kan ses som privat egendom överhuvudtaget.
Vi kommer dock inte ifrån att vi har det ägarsystem vi har i skogsnäringen i dag. Vi lever i en värld där det är normalt att se andra levande varelser – eller, som i fallet med skogen, stora arealer av ekosystem – som privat egendom. Men att regeringen då väljer att göra livet ännu svårare för de redan hotade arterna, de som inte har annat val än att ägas av en människa, är bakåtsträvande och ohållbart. Istället för att prata om hur vi kan bruka skogen på ett hållbart sätt skriver man bara att den ska brukas, och att det ska göra livet enklare för skogsägare. Att göra livet enklare för dem som faktiskt bor i skogen är helt upp till den som äger marken och uppenbarligen inget regeringen tycker är viktigt.
Skogen är en fantastisk tillgång i klimatomställningen – om vi allierar oss med den istället för att bokstavligen halshugga den. Det spelar roll hur vi brukar skogen, och det sätt som är absolut mest förekommande – trakthyggesbruket – är också det som är mest skadligt ur alla andra synvinklar än den kortsiktigt ekonomiska. Det klagas mycket på att EU vill lägga sig i det svenska skogsbruket i alltför stor utsträckning, och visst kan det ligga en poäng i att EU inte ska styra för mycket av den nationella politiken. Det är ju trots allt svenskar som vet mest om just den svenska skogen. Men vad EU trots allt tycks se, som vår regering och den svenska skogsbranschen inte verkar se, är att skogen är så mycket mer än ett virkesförråd.
Även om klimat- och miljöfrågorna varit viktiga för svenska väljare i helgens EU-val backar den gröna gruppen i EU-parlamentet med 18 mandat. Med det i åtanke lär EU-parlamentet ha ett svagare klimatfokus framåt. Desto viktigare då att vi har en stark klimatpolitik på hemmaplan, som är införstådd i skogens alla värden både för oss människor och för allt det liv som utgör skogen.
Att inskränka artskyddet är helt fel väg att gå. Vad vi behöver är utredningar som undersöker motsatsen: Hur kan vi stärka artskyddet och bruka skogen på andra sätt, som inte enbart fokuserar på ekonomisk vinning och som tar hänsyn till såväl klimatnytta som boplats för andra levande varelser? Hur kan vi alliera oss med skogen, för vår egen hållbara framtid såväl som de vi delar den här planeten med? Den utredningen hade jag gärna sett. Gärna snart. Det är dags att vi på allvar tar tillvara den skatt som vår skog faktiskt utgör.
FN:s säkerhetsråd antar en resolution om vapenvila i Gaza.
AfD:s stora framgångar i Tyskland.
