Hej Syreprenumerant!

I min ungdom framstod Danmark i mångt och mycket som det dejligt frihetliga landet. Troligen färgades min bild av att resorna nästan alltid gick till Roskildefestivalen eller Christiania. Men bara att dessa saker fanns var ur ett svenskt perspektiv något väldigt hyggeligt. Visst fanns det musikfestivaler i Sverige också, men skulle du ta en öl fick du hålla dig på ett begränsat område. Och även om cannabis formellt var förbjudet även i Danmark var inte eget bruk i dessa sammanhang något poliserna brydde sig om. I Köpenhamn cyklade var och varannan medan städerna i Sverige var i grunden cykelfientliga. Länge var lådcykel till och med i Sverige lika med Christianiacykel. Och så var det det där med kärnkraften, medan vi byggde ut den byggde Danmark vindkraft och protesterade så hårt mot Barsebäck att det till sist blev de första kärnkraftsreaktorerna som lades ner i Sverige. Om sanningen ska fram byggde de inte bara vindkraft, det vart en hel del fossilt också, men i debatten var det svensk kärnkraft mot dansk vindkraft.

Men så hände något när vi klev in i det här årtusendet. Plötsligt blev Danmark det intoleranta landet som började präglas av ett stort nationalistiskt och populistiskt parti. Gränser stängdes och de flyktingar som trots allt kom tog man smycken och andra värdesaker från. Christiania gick man allt hårdare åt, christianiterna tvingades anpassa sig till majoritetssamhället och så vidare. Danmark var inte längre den där hyggelige grannen, utan ett auktoritärt konservativt land. 

I dag är vi själva där, där vi tidigare förfärades över att Danmark hade hamnat, med ett stort nationalistiskt parti som i praktiken styr den nationalkonservativa regeringen. Och kanske är Danmark på väg att framstå som det där hyggelige landet igen. Deras populistiska nationalistparti har sjunkit ihop helt. Det innebär inte att Danmark öppnar upp, eftersom de flesta andra partierna, inte minst Socialdemokraterna, tagit över den rasistiska migrationspolitiken. Men på andra områden ser det annorlunda ut. Medan den svenska regeringen öppet gett upp miljömålen, med motiveringen att det inte alltid är bäst att vara bäst i klassen, skärper Danmark sin politik med ambitionen att ta en global ledartröja i klimatarbetet. Är de ambitionerna på riktigt – och vad innebär de? Ossian Sandin reste varken till Christiania eller Roskilde, men väl till Esbjerg, Danmarks centrum för olja, gas och vind. På Zoom (sidan 24–33) läser du vilka svar han fick

Apropå kärnkraft och reaktionärt, regeringen vill med toksubventioner göra ny dyr kärnkraft lönsam. Satsar vi på det bör vi också bryta uran i Sverige, vilket regeringen nu också vill möjliggöra. Med 25 procent av Europas uran är det inte moraliskt försvarbart att låta andra länder stå för den smutsiga brytningen. Men visste du att Euratomfördraget gör att EU har option på allt uran som tas upp i Sverige? Jens Holm berättar mer om Euratom och konsekvenserna av svensk uranbrytning i sin krönika på sidan 7.

Missa inte heller Seda Aksoys intervju med den ukrainske pacifisten Yurii Sheliazhenko om alternativ till rustande och militära lösningar på Fredskollen (sidan 18) eller Stina Lagerkvist intervju med veterinären Jonna Johansson som skulle vilja anmäla alla grisbönder. Den hittar du på I blickfånget (sidan 44-47).

Lennart Fernström
Chefredaktör 

PS. Vill du slippa detta nyhetsbrev från oss klickar du här och bockar ur Syres veckomagasin under Redaktionens val. Där kan du även anmäla dig till eller ta bort dig från våra andra nyhetsbrev. DS