← Till Tidningen Global
Zoom

Bläck på liv och död

Foto: Michael Probst/AP/TT | En man från Nederländerna visar sina tatueringar på baksidan av sitt huvud under Frankfurt Tattoo Convention i Tyskland.

Identitet, ställningstagande, aktivism – människans förhållande till bestående kroppsutsmyckningar har ändrat skepnad under de gångna seklen. Men en sak förblir sig lik: tatueringar utmanar alltjämt sociala normer och förblir föremål för politiska stigman. Och förbud.

Pallen är inplastad och tatueringspistolen laddad med en ny nål. Bläcket väntar i en liten behållare intill. Tatueringsprocessen har visserligen moderniserats en hel del sedan urminnes tider, då människor märkte sina kroppar med mönster eller meddelanden med utbrunnet kol. Men tanken förblir densamma: att märka sin kropp.

Där finns även länken mellan den hygienmedvetna studion i centrala Stockholm och de äldre tidernas lägereldar under bar himmel. Bläcket är mer eller mindre sot, en restprodukt efter kolets möte med syre och en utmärkt fond för tatueringar. Såväl under 2000-talets expansiva tatueringsindustri som för 5 500 år sedan.

Det tatuerade paret

I april tidigare i år publicerades nya forskarrön i Journal of Archaeological Science som visade att den så kallade snömannen i Anderna – Ötzi – inte visar upp de äldsta dokumenterade tatueringarna i människans historia, det gör i stället två ökenmumifierade skelett i Egypten. Vid sidan om kropparnas 5 000-åriga ålder var det mest banbrytande fyndet att både kvinnan och mannens överarmar var tatuerade. Kvinnan med ett S-format motiv och mannen med vad som liknar en tjur.

”Tidigare har många trott att kvinnor endast tatuerades av erotiska skäl eller för att fira fertilitet”, konstaterar det brittiska forskarlaget.
De tatuerade överarmarna visar snarare prov på ett slags jämlikhet och motiven kan enligt forskarlaget deklarera allt ifrån status, mod eller magiska kunskaper.

Icke-verbal kommunikation

Förhistoriska tatueringskulturer finner många exempel. Såväl bland civilisationer eller till synes enstöriga snömän i Alperna, bland huvudjägare i Borneos regnskog eller nomader på Sibiriens tundra. Och tatueringar intresserar inte bara arkeologer och historiker.

”Du kan lära mycket om en person utefter dennes tatueringar”, berättar en manlig intern i ett ryskt fängelse i Samara nära gränsen till Kazakstan för journalisten Alix Lambert.

Under arbetet med reportageboken The Mark of Cain blev det många resor och besök i fängelser runtom i Ryssland. Och Lambert erbjuder läsaren en i det närmaste unik inblick i parallellsamhällens tillvaro och ordlösa idiom.

– Det var mitt intresse för icke-verbal kommunikation som gjorde mig intresserad för ryska fängelsetatueringar. Snart insåg jag att det var ett kommunikationssätt som var på utdöende och jag ville dokumentera det innan det var för sent, säger hon till Syre.

I de ryska fängelserna – sedan Gulagtiden unisont kallade för ”Zonen” – fann hon en kroppsspråkstradition som var och förblir utbredd och fylld av dolda hierarkier, hemliga koder och politiskt sprängstoff. Under sovjetepoken var brösttatueringar med ansikten på Lenin och Stalin vanliga på dödsdömda fångar; inte för att fångarna nödvändigtvis sympatiserade med den politiska regimen, utan som ett desperat försök att förmå exekutionspatrullen att visa barmhärtighet.

”I traditionella fångläger fungerar tatueringar som en andra id-handling. Vissa frågor behöver liksom inte ställas”, förklarar Slava Afanasiev, dömd för mord.

I mitten och till vänster: I Japan sträcker sig tatueringskonsten långt bak i tiden men förblir känslig i det offentliga rummet
I mitten och till vänster: I Japan sträcker sig tatueringskonsten långt bak i tiden men förblir känslig i det offentliga rummet. Exempelvis badhus och hotell förbjuder exempelvis personer från att öppet visa upp sina bestående kroppsmotiv.
Till höger: På maori heter ansiktstatueringar ”tā moko” och är ett kvitto på mäns och kvinnors ställning i lokalsamhället och stammar. Under den brittiska kolonialväldet blev tatueringar en måltavla för kyrkor, militär och domstolar, och ett sätt för Nya Zeelands ursprungsfolk att öppet visa sitt förakt mot ockupationen.

Förbjuden kroppskonst

Under tsarväldet fungerade tatueringar som ett slags boskapsmärkning (något som även förekom i Nazitysklands förintelseläger). Bokstäver eller siffror markerade ”exil” eller ”tvångsarbetskraft”. Det är inte bara i Ryssland som fängelsetatueringar är bestående kvitton på internernas lojalitet och val att stå utanför det övriga samhället, vilket gör de kastindelande motiven mer eller mindre till brända broar i utomståendes ögon. Enligt Alix Lambert är det därför viktigt att komma ihåg att fängelsetatueringar ger uttryck för en hierarkisk kultur där den starke alltid har överhanden.

– Och hierarkiska system går att finna överallt i samhället, och i alla hörn av världen, säger hon.

När den nyzeeländska staten, med det brittiska samväldets välsignelse, förbjöd ”tohungaism” 1907 var syftet att sätta punkt för tillämpande av tatueringar för kroppsdekorering i andliga eller ceremoniella syften. Först 1962 upphävdes förbudet och att antalet kvinnor som låter tatuera sig i västvärlden växer rekordartat är inte lika mycket en ny företeelse som en återupptagen fortsättning på en tusenårig tradition.

Den amerikanska författaren och journalisten Margot Mifflin resonerar i Bodies of Subversion: A Secret History of Women and Tattoo att den moderna feminismens idéer inte bara har medverkat till att kvinnor har rösträtt och rätt att avbryta graviditeter, de har även bidragit till att sudda ut stämpeln på tatuerade kvinnor som förlorade eller skamliga.

”Tatueringar blev självständighetsemblem i en tid av kontroverser kring aborträtt, våldtäkt och sexuella trakasserier och har väckt frågan om vem som egentligen kontrollerar den egna kroppen”, skriver Mifflin.

Massaker av märkta

I den indonesiska arkipelagen har tatueringar på ön Sumatra daterats till järnåldern. Även Borneos dajakstammar märkte sina kroppar långt innan kolonisatörerna nådde djungeln och deras säregna mönster blev populära motiv i västerländska tatueringssalonger. Men i Indonesien har tatueringsbläcket även används i reningssyften av heroinister som eftersträvat den påstådda kraften från vissa inpräntade symboler i syfte att avvänja sitt beroende och agera väktare mot missbruket.

Tron på tatueringens spirituella förmågor var närvarande i många förhistoriska civilisationer, och i Indonesien liksom i andra delar av världen blev den ett offer för kolonialismen. Särskilt kvinnor drabbades av vallfärdande kyrkor och moskéers stigman och fördömanden och likriktighet, vilket innebar en krock i tusenåriga samhällen där icke-tatuerade kvinnor betraktades som onormala och mindre socialt accepterade.

På 1980-talet svek Indonesiens ekonomi och brottsligheten sköt i höjden till följd av fattigdom och desperation. Diktatorn Suhartos hemliga polis städade undan bland slummen och de kriminella gängen och visade upp blodiga och lemlästade kroppar i tv-inslag och tidningsartiklar. Dödsskvadronerna arbetade dag och natt under 1983 och 1984 och eftersom kriminella oftare än gemene indones bar tatueringar var budskapet i statsvänliga medier övertydligt: den med tatuering går inte säker.

”Därför överlämnade sig personer med tatueringar frivilligt till polisen för att slippa bli mördade”, skriver asienkännaren James Siegel i A New Criminal Type in Jakarta.

Andra gjorde sitt bästa för att ta bort dem, antingen med syra eller genom att skära bort den tatuerade huden. Allt var en påminnelse om Suhartodiktaturens brutalitet och bidrog till att cementera bilden av tatuerade personer som kriminella och onda. En bild som olika konstkollektiv och undergroundscener till slut bestämde sig för att kullkasta och i stället för kriminalitet och ondska visa upp tatueringar som ett kvitto på uppror och revolt.

Foto: Natacha Pisarenko/AP/TT | Tatueringsindustrin har beskrivits som ”macho” och manlig
Foto: Natacha Pisarenko/AP/TT | Tatueringsindustrin har beskrivits som ”macho” och manlig. Men tiderna förändras och i dag tatuerar fler kvinnor än någonsin, samtidigt som alltfler unga kvinnor än män i USA och Storbritannien väljer att bli tatuerade. ”Det känns som om kvinnor inte blir tagna på allvar, att tatueringsindustrin inte tar oss på allvar”, säger tatueringsartisten Jes Dwyer till New York Times.

Den politiska tatueringen

Ibland kan ändå den politiska tatueringen falla platt som en bekväm variant av ”fåtöljaktivism”. I alla fall enligt Bidisha Bandyopadhay, brittisk författare och människorättsaktivist.

Med anledning av Zlatan Ibrahimovics tillfälligt övertatuerade torso i samband med en Champions League-match 2015 skrev hon en krönika på temat för The Guardian. De 50-talet namn som syntes skrivna i olika stilar på den svenske fotbollsspelarens överkropp symboliserade namnen på de uppskattningsvis 805 miljoner människor som världen över riskerar att dö till följd av svält. Initiativet var ett samarbete med FNs globala matprogram och i ett pressmeddelande sa Ibrahimovic: ”Varje gång ni hör mitt namn kommer ni tänka på deras namn.”

För Bidisha Bandyopadhay var samarbetet ett jippo och klockrent exempel på när självuppfyllande ändamål förkläds till aktivism. Den här gången i form av tillfälliga tatueringar på en fotbollsmiljonärs bröst – och någon som inte lär riskera att dö av matbrist.

”Jag älskar att tatueringarna är tillfälliga, det är liksom som att de bara är där tills han kommer på andra tankar eller sätter stopp för världshungern. Vad som än kommer först”, skrev hon och förkunnade att den politiska tatueringen gör allt jobb som fåtöljaktivisten därmed inte behöver göra själv. I handling.

”Religiös propaganda”

En åsikt som miljontals människor världen över – tatuerade eller inte – är oförmögna att föreviga i åsiktsbläck. Turkiets president Recep Tayyip Erdogan har upprepade gånger uttryckt sin avsky för tatueringar, oavsett bärarens kön eller socioekonomiska tillhörighet, och kallat dem ”skadliga” och ”omoraliska”.

2015 utfärdade landets högsta religiösa organ, Diyanet, till och med en fatwa mot tatueringar och uppmanade alla som bar några att ta bort dem.

I Iran har den hemliga polisen befogenheter att gripa personer med blottade, tatuerade kroppsdelar och sedan visa upp dem inför allmänheten där de tatuerade under förnedrande former tvingas bedyra sin ånger och löften om bättring. I Sri Lanka och Thailand är Buddhas ansikte förbjudet att bära och 2014 deporterades en brittisk turist från Sri Lanka för att ha ”skadat andras religiösa känslor” med sin armstatuering av en rofull Siddharta Gautama.

Världens systemreligioner har aldrig uppmuntrat människan att betrakta sin kropp som en målarduk att färglägga, understryker Lars Krutak, tatueringsantropolog och programledare för Discovery-serien Tatueringsjägarna, som kastar ljus på ursprungsfolks döende tatueringskulturer i exempelvis Brasilien, Filippinerna och Papua Nya Guinea.

– Judisk-kristna Gamla testamentet förbjuder en att skära i köttet eller märka kroppen och i den islamiska traditionen beskrivs det som skamfullt. Den sociala stigman är en urgammal tradition som förenar världens största religioner, säger han till Syre.

Enligt Lars Krutak har det tagit lång tid för tatueringskonsten ”att bryta sig loss” från negativa stereotyper som inte bör beskrivas som annat än ”religiös propaganda”. De senaste decenniernas ökade intresse för tatueringskonsten och dess tusenåriga historia har visserligen bäddat för mer forskning och ökade insikter om tatueringskonstens historia och ursprung – men ännu återstår mycket jobb.

– Ursprungsfolks unika tatueringskultur har varit ett av offren för missionärer, skogsbolag och gruvbolag och andra industrier, vilka bär ett ansvar för att de tynar bort. Därför är det viktigt att allmänheten känner till dessa fakta och ställa de ansvariga till svars, säger han.

Industrin har ett ansvar

Omedvetna om varandra uppfann ursprungsfolk världen över tatueringskonsten, något som den lukrativa industrin i dag borde uppmärksamma på bättre sätt.

– Det finns otroligt många skickliga tatuerare där ute som behöver uppmuntran, stöd, utbildning och handledning. På det sättet kan industrin bidra till att bevara tatueringens rika kulturarv och historia för kommande generationer, säger Lars Krutak.

Det kommande decenniet lär även bjuda på fler upptäckter och nyskriven historia på tatueringsfronten. Främst tack vare ny teknik och modernare forskarmetoder. Lars Krutak gör sig redo för ännu en tjänsteresa till Indien, och ännu en inblick i unika kulturella, politiska och spirituella springor av en döende kulturvärld. Men 20 års forskning, resande och skrivande har mer än något annat övertygat honom om att en tatuering är allt annat än ett simpelt motiv i huden.

– Tatueringar ger oss kunskaper om komplexa kulturer och individer, om deras begär, rädslor och vilka de strävar efter att vara. I slutändan tror jag att de erbjuder djupa insikter om vad det innebär att vara människa, säger han.

Foto: Lars Krutak
Foto: Lars Krutak. | Bianca Gutierrez och Irene Mangon från stammen Mark of the Four Waves.

En mångmiljardindustri 

★ Dagens globala tatueringsboom har sina rötter i USA och den kroppskulturrörelse som växte fram efter andra världskriget. På 1980-talet var det bodybuilding och solarier, på 1990-talet piercingar och med millennieskiftet var det tatueringens tur. En trend som ser ut att hålla i sig.

★ Bara i USA växte industrin med över tio procent mellan 2011 och 2016 och livnär omkring 40 000 amerikaner i arbete och omsätter cirka 10 miljarder kronor per år. Även i Europa stiger trenden och Sverige och i synnerhet Stockholm sägs tillhöra de mest tatuerade platserna i världen, vid sidan om maorier, ursprungsbefolkningen på Nya Zeeland.

★ I Stockholm verkar cirka 300 professionella tatuerare och industrin fick stor uppmärksamhet våren 2017 när Zenith inkubator, där skådespelaren Mikael Persbrandt är delägare, investerade 4 miljoner i tatueringstjänsten Inkbay som erbjuder kunder en helhetsbild över motiv och studios att välja bland.

Att tatuera är ”att skriva”

★ Ordet tatuering, eller ”tattoo”, tros först ha introducerats i Europa och sedermera i västvärlden av erövraren James Cook efter sin första resa till vad som i dag är Tahiti och Nya Zeeland. Cook fascinerades av de polynesiska öbornas kroppsdekoreringar, något de kallade för ta tau, vilket översätts till ”att skriva”. Cook tog till och med sig en tatueringskonstnär – Ma’i – tillbaka till Europa.

Hemmatatueringar – vanligare och hälsovådligare

★ Enligt en tatueringsartist som Syre talat med drar ”amatörtatuerare”, det vill säga personer som utför tatueringsjobb utan att betala skatt och ofta i hemmiljöer, skam och löje över en annars hälsomedveten och utbildad bransch:

– Det händer ofta att folk kommer in till vår studio och ber oss ordna tatueringar som är dåligt gjorda eller rentav farliga, där utföraren inte är tillräckligt påläst när det gäller kroppens anatomi och annat. Vi har ju faktiskt med blod och bläck att göra, och går saker och ting snett kan det gå illa, säger hen.

Hemmatatueringar är icke desto mindre attraktiva alternativ och förutom skattefria oftare billigare än i tatueringssalonger. Men de innebär ofta att tatueringar görs i miljöer som inte är sterila, instrumenten är nödvändigtvis inte av bästa sort och riskerna för infektioner ökar. Även risker för sjukdomar som hepatit B och C samt HIV anses större om tatueringsjobb utförs i hemmiljöer.

Även i skattepliktiga tatueringsstudios är det viktigt att kontrollera så att inte förbjudna ämnen används i bläcket.

Källor: Journal of Infection and Public Health, Läkemedelsverket, Science Direct, SvD, Tonic