Iran–USA: den oändliga konflikten

IRAN/USA USA:s återinförda sanktioner mot Iran som drabbar humanitära insatser och produkter är olaglig och måste dras tillbaka, meddelade FN:s högsta domstol i början av oktober. Domen är en följd av Irans stämning av USA för brott mot ett ömsesidigt avtal från 1955. Då hade USA nyligen störtat Irans progressive premiärminister Mohammad Mosaddegh med hjälp av CIA-operationen ”Ajax”.

Anledningen till USA:s onda öga till Mosaddeghs regering och politik var dennes förstatligande av Irans enorma oljetillgångar och höjda skatter på särskilt brittiska och franska bolag verksamma i landet. I Mosaddeghs ställe återinsattes monarken, shah Reza Pahlavi, och det innebar starten på en seglivad brutal diktatur som helhjärtat stöddes av västmakterna.

Uppgång och fall

USA:s relationer med Iran bröt samman när shah Pahlavi störtades i revolutionen 1979, ur vilken den islamistiska motståndsfraktionen ledd av landets kommande högste politiske och andlige ledare ayatollan Khomeini gick segrande och omstöpte landet till en teokrati.

Sedan dess har en rad händelser kastat ytterligare fotogen på elden som separerar de två politiska ärkefienderna. Avgörande var gisslandramat som utspelade sig på den amerikanska ambassaden i Teheran mellan november 1979 och januari 1981. Krisen ledde inte bara till den iranska regeringens avgång utan även till att omvärlden utsatte Iran för sanktioner.

USA fördjupade samtidigt sina nära band till Saudiarabien och sålde vapen och strategisk information till Saddam Husseins regim under Iran–Irak-kriget (1980–1988), en väpnad konflikt där amerikansk militär bland annat sköt ner ett passagerarplan med 290 dödsoffer som följd. Men det gjordes samtidigt affärer länderna emellan, vilket uppdagades i och med den så kallade ”Iran–Contras-affären”, där president Ronald Reagan sanktionerade illegal vapenförsäljning till Iran i strid mot sanktionsdirektiven. Intäkterna gick sedan till de CIA-tränade Contras-rebellerna som stred mot sandinistregeringen i Nicaragua.

Gamla planer, nya problem

Irans planer på kärnkraft i egen regi är ingalunda nya utan sträcker sig ända bak till 1950-talet. 1967 etablerades det första forskningscentret på området i Teheran, vilket fick stöd från bland annat USA. Året därpå undertecknade shah Pahlavi ickespridningsavtalet av kärnvapen och deklarerade att Iran skulle besitta 23 kärnkraftverk vid millennieskiftet.

Men en revolution kom emellan och USA:s sanktioner stängde dörrarna till många av Irans framtidsplaner, däribland på energifronten. Ett förändrat geopolitiskt läge och ett Mellanöstern som i kölvattnet av terrorattentaten i New York 2001 blivit en flerfrontskrigszon har bidragit till att höja insatserna – och lockat till sig ekonomiska och politiska lycksökare.

Efter Kalla krigets slut och Sovjetunionens upplösning kom den ryske presidenten Boris Jeltsin till den iranska kärnindustrins undsättning med expertis och materiel. Men USA:s sanktionspolitik vann stadigt mark och under George W Bushs ”krig mot terror” blev Iran en ”ondskans axelmakt” tillsammans med Nordkorea och Irak.

Paradigmskifte

Barack Obama – och inte Bush – visade sig dock bli den amerikanske president som inte bara fann och dräpte den ökände terroristen Usama bin Ladin, han blev även den som luckrade upp USA:s seglivade tilltro till sanktioner – inte bara mot Kuba, utan framför allt mot Iran.

2015 slöt Iran och världssamfundet – främst representerat av EU och de permanenta medlemsstaterna i FN:s säkerhetsråd – ett historiskt avtal som garanterade Irans fredliga avsikter med sitt kärnenergiprogram och regler när det gäller anrikning av uran samt fortsatta kontroller och inspektioner.

Moroten för Iran blev att alla FN-initierade sanktioner – merparten framtagna av USA – annullerades och öppnade dörrar för utländska investerare och samarbete med omvärlden.

Iran-avtalet hyllades som ett exempel på framgångsrik diplomati och världssamfundets förmåga att söka fredliga vägar i stället för upptrappning av konflikter. Men långt ifrån alla var imponerade av avtalet.

I slutet av september uppvisade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu ”bevis” på hemliga iranska kärnvapenanläggningar. Platsen för avslöjandet var talarpodiet i FN-skrapan i New York och allt i en tid då USA:s president Donald Trump just deklarerat sin avsikt att skrota Iran-avtalet och återinföra sanktioner som påtryckningsmedel.

Högt spel

FN:s högsta domstol har visserligen visat att sanktioner som förhindrar humanitärt bistånd att nå landet stridet mot avtalet från 1955, men att Trump har återfört USA till Busherans ”hårda linje” gentemot sin ärkefiende kan få långsiktiga konsekvenser – Irans oljesektor är numera viktig för ekonomiskt trängda EU-länder som Spanien, Grekland och Italien, länder som alltmer ser ut att behöva ”välja sida” i konflikten.

Även Iran spelar högt. Landets regering har i spåren av Trumps beslut att häva avtalet sagt sig påbörja arbetet med att sitta på tillräckligt stora kvoter anrikat uran motsvarande en atombomb, ord som gör det enkelt för europeiska aktörer och intressenter att vända Iran ryggen. Europa är Irans ekonomiska ryggrad: 37 procent av alla oljeexporter har EU som destination och EU har på kort tid blivit landets viktigaste partner.

Spelar högt gör även Israel som ska ha genomfört en rad militära operationer inne på iranskt territorium i syfte att avslöja Irans planer på att besitta kärnvapen – vilket vore ett hot mot Israels existens och en smärre krigsförklaring, enligt premiärminister Netanyahu.

Klart är att konflikten eskalerat på några få månader: från att ha haft ett FN-initierat avtal till ett läge då tre länder – Iran, Israel och USA – säger sig vara villiga att försvara sig ”militärt” om så skulle behövas. Blockeringen av iransk olja är ett sätt att förvärra en redan allvarlig situation, menar Helima Croft, oljemarknadsalaytiker vid RBC Capital:

– En oavsiktlig militär upptrappning genom missbedömningar fortsätter att vara en av mest underskattade riskerna, säger hon till CNBC.