Ett kvarts sekel har gått sen Stockholm vann mitt hjärta. Det var en augustikväll på Långholmen. Förföriskt lade staden upp sig framför mina fötter, glittrade och log, kallade in mig, erbjöd mig en framtid. Och medan bomberna föll över Kuwait och landet gick in i lågkonjunktur gick flyttlasset till huvudstaden och Stockholm blev min trygga hamn.
Bara om natten blir mitt eget lilla Stockholm något annat. Då myllrar stadskärnan av annat folk. Det är de ovälkomna. Långt utifrån periferin kryper de nattetid in mot centrum. En del kör svarttaxi, andra dealar droger, några passar på att råna överförfriskade medelklassungar när krogarna stänger och åter andra rör sig oroligt och rastlöst i klungor, avvisade av dörrvakterna till innerstans klubbar och vattenhål. Utanför mina fönster ylar polissirenerna sig fram genom nätterna.
Invaderad av det främmande som kryper in mot mitten blir staden vild och okultiverad. Denna bubblande sörja måste hållas efter så att vi som bor där kan kliva ut om morgonen och känna igen våra gentrifierade kvarter.
Men storstadssvensken vill också gärna ta en walk on the wild side i främmande miljöer. Upplevelseindustrin erbjuder därför specialdesignad vildmark och orörd natur utan varumärkeslogotyper och andra symboler för konsumtionssamhällets toxiska tillvaro. Istället för lyxutrustade hotell sker inkvarteringen i grottor eller hyddor till dubbla priset. Dock med fiberoptik, så att den köpta upplevelsen av en okonstlad och rå verklighet blir klickbar.
Storstadens trygga medborgare drömmer om att leva primitivt men fasar för misär och brutalitet. De spanar efter den äkta verkligheten och konsumerar fejkad verklighet. De vill besöka den oborstade djungeln men återvända hem till en välansad park, där ingen som lever i brutal misär ska komma och sno deras Ecoride eller göra inbrott i den eldrivna SUVen.
Men nu håller inhägnaden runt den ombonade parken på att rämna och ordningsmakten hinner inte städa undan spåren efter de ovälkomnas framfart. Den autentiska verkligheten gör sig alltmer påmind. För de yngsta är exempelvis gatubildens inslag av tiggare fullt normalt.
I min förra bostad vette alla fönster ut mot en myllrande gatukorsning. Där satt en äldre romsk kvinna och stickade i minusgradig kyla. Varje gång jag såg ut genom fönstret vinkade hon glatt. Eftersom hon kunde iaktta alla mina vardagsbestyr och förflyttningar mellan rummen blev jag plågsamt medveten om den stora skillnaden i våra levnadsvillkor och kunde inte längre göra mig en kopp kaffe utan att också springa ut med en mugg åt henne. Ibland med en shot Jägermeister när kylan bet i kinderna, ibland med värktabletter när hon var sjuk. Och en liten slant allt som oftast. Hon brukade kyssa mina händer. Hennes namn är Victoria.
Ibland går jag förbi mina gamla kvarter. Victoria sitter fortfarande och stickar i kylan. I mitt lilla Stockholm. Där den brutala misären stirrar oss in i ögonen.
Att bostadsprisrallyt saktat av. What goes up must come down.
Att Stockholmshem vägrar hyresgäster kontrakt om de inte säger ja till att få ett Ica Kvantum i huset.
