Efter Liv Strömqvist, Lena Andersson, Jessica Schiefauer och Hanna Petersson tar sin Teater Tamauer sig an serietecknaren Nina Hemmingssons mörka värld, i ”All min kärlek”.
– Vi vill visa det som skaver. Istället för att dölja det vill vi förhöja det, säger Sara Klingvall, en av manusförfattarna och skådespelare.
Det är inte första gången som Teater Tamauer, som håller till på Hagateatern, gör scenkonst av serier. Liv Strömqvist och Hanna Petersson har tidigare fått sina verk översatta till scenspråk av teatergruppen. Det är en transformationsprocess som de kommit att tycka väldigt mycket om.
– Det är jätteroligt men också krävande. Vi måste tänkta bort ibland att vi älskar Nina Hemmingssons grejer så mycket, och kan inte bara ”gå med” hennes texter. Det handlar om att översätta serierutorna till scenkonst där regin har hjälp av koreografin, att hitta rörelserna som översätter det statiska i serierutorna.
– Hon har en svärta som vi försökt vårda ömt. Men det är inget extremt mörker, utan ett sådant som många har i sitt liv. Som att kunna utropa: ”I dag mår jag som en röv!”
Att det blev just Nina Hemmingsson den här gången motiverar Sara med att hennes serier sätter fingret på en stämning i tidsandan som bara verkar förstärkas, där vi jämför oss med varandra som aldrig tidigare och allt ska så vara perfekt.
– Vi har en ängslan om att allt ska vara så bra hela tiden. Det är fint att kunna skratta åt våra tillkortakommanden istället. Vi vill ge en kärleksförklaring till människor som är lite obekväma och inte riktigt passar in.
Karaktärerna i serierna ger ofta uttryck som går över det normerna snävar in, de tillåter sig vara ”jobbiga” och passerar medvetet gränser. Psykisk ohälsa är ett återkommande tema, något som kontrasterar starkt mot bilden av att man ska älska sig själv.
– Hon går ”för” långt i sina texter, och vi funderar på varför det är så roligt. Det är förbi det cyniska och då gör det så ont. Den tomma blicken som karaktärerna har, och glappet som exponeras mellan den man visar upp och den man är.
Feminism och normkritik är ett genomgående tema i Teatern Tamauers pjäser, så även denna gång. I All min kärlek har två karaktärer följande replikskifte:
”Är det inte så att genus och jämställdhet gäller alla?”
”Alltså jag har precis vant mig vid sopsorteringen – man måste väl få leva också.”
– Feminismen är ett slags förhållningssätt till livet och vår scenkonst att det kommer av sig självt. Vi vill förstås ta chansen att påverka när vi har en scen.
Nina Hemmingssons serier består inte sällan av starka utrop rakt ut, som riktade mot det omgivande samhället. Något som även kommer att förekomma på scen.
– Jag har en replik som är ”Ni är så fula! Åh vad ni är fula!” Vilket ju handlar om personen som ropar ut det, inte om dem som sitter och tittar så klart. Det är viktigt att publiken ska känna sig trygga och inte skräms.
Systrarna Bianca och Tiffany Kronlöf har en föreställning i vår som heter De redan frälsta vilket kommer från att duon ofta anklagats för att bara nå just de som tycker som de.
Krönlöf-systrarna ville därför vända på det och tydligt göra en hyllning till de frälsta, en inställning som även Sara delar.
– Vi hoppas att de redan frälsta kommer. Det handlar om att vårda den publiken. Men förstås även att de nyfikna också kommer. Människor kommer att känna igen sig, även de som inte gillar Nina Hemmingsson.
