string(8) "goteborg" Uppdrag: Avväpna rädslan för ryssen - Syre Göteborg
Zoom

Uppdrag: Avväpna rädslan för ryssen

Han är en av Sveriges mest respekterade journalister. Men nu har Mattias Göransson, chefredaktör på reportagemagasinet Filter, gett sig ut på djupt vatten, nämligen granskat om det finns något fog för den utbredda svenska rysskräcken. Syre Göteborg har som första tidning fått förhandsläsa hans nya bok Björnen kommer. 

Det är som att sätta på en kran. Mattias Göransson, till vardags chefredaktör på det Göteborgsbaserade magasinet Filter, har mycket att berätta, detaljrikt. Om några dagar kommer hans nya bok Björnen kommer ut i handeln. En mer gedigen granskning av påstådda hot, provokationer och territoriella kränkningar mot Sverige från Ryssland går knappt att hitta. Innehållet har potential att slå ner som en bomb i den svenska försvarsdebatten. Själv har han inga jättestora förhoppningar om att påverka.

– Det räcker med att veta att jag genomskådade detta och att någon ser värdet.

Mattias inledde arbetet med boken strax efter den senaste uppmärksammade ubåtsjakten i den svenska skärgården 2014. Då tyckte han sig se en kombination av extremt bristfälliga bevis tillsammans med någon slags masspsykos hos försvarsmakten, politiker och medier. De flesta tycktes köpa den officiella förklaringen, att en förmodad rysk ubåt hade kränkt svenskt vatten, långt in i skärgården, trots de svaga bevis som försvaret lade fram. På presskonferensen stod både statsminister Stefan Löfven och försvarsminister Peter Hultqvist bredvid dåvarande ÖB Sverker Göranson och redogjorde för händelsen.

– Bevisningen var väldigt slapp och extremt ovetenskapligt framtagen. Försvarets metoder går emot all utredningsmetodik. Och ingen förmår kritiskt granska uppgifterna i de här hetsiga lägena. Ingen orkar sitta ner och tänka kritiskt, med några få undantag.

Mattias Göransson, författare och chefredaktör på magasinet Filter. Foto: Ingemar Tigerberg

”Ingen förmår kritiskt granska uppgifterna i de här hetsiga lägena.”

Thomas Quick-fallet

Mattias tyckte sig se ett liknande händelseförlopp utspela sig i offentligheten som i fallet Thomas Quick (i dag Sture Bergwall). Den påstådda seriemördaren var oskyldigt dömd i samtliga fall, efter kraftigt undermålig bevisning. Tvivelaktiga metoder och bevisning ifrågasattes inte utan svaldes med hull och hår, av såväl samhällets rättsinstanser som av medier och allmänhet.

Hannes Råstam, en av Sveriges mest noggranna journalister tog sig an fallet och gav sig inte förrän Sture Bergwall friades. Cancern tog Hannes Råstam innan han hann färdigställa sin bok om det som kallats Sveriges största rättsskandal, och Mattias fick uppdraget att färdigställa sin bortgångne kollegas bok på temat.

Fallet Quick fick Mattias att inse hur långt utvecklingen kan gå när alla springer åt samma håll, utan att stanna upp och granska fakta.

– Har man tragglat igenom en sådan utredning och läst alla artiklar och sett hur svaga beläggen var, och hur dessa ändå kan funka när folk är övertygade så blir man väldigt känslig för när samma företeelse händer igen. Det var för mig så uppenbart likt. Allt var väldigt väldigt luddigt.

Han började intressera sig mer och mer för ämnet, och började gå igenom marina memoarer och incidentrapporter från misstänkta kränkningar av svenskt vatten och luftrum genom historien. Mattias lyser upp och ler pillemariskt när han visar upp några gamla handlingar som avhemligats av försvarsmakten, decennier efter att de är skrivna. Det ser ut som dokument hämtade ur en någon gammal spionrulle.

– Jag har utvecklat en pervers njutning av att plöja såna här, jag tror att jag har läst runt 300 stycken. På kuppen har jag blivit ubåtsnörd, berättar han och läser högt: ”Rapportörerna har sett en ubåt mindre än en kaffeburk”.

Incidenter var skämt

Han beskriver mycket av det som står i de historiska rapporterna som löjeväckande nonsens, i flera fall tycker han sig se människor som uppenbart drivit med försvarets rapportförfattare: ”Flera stora och små ubåtar hade samlats vid ytan utanför ett midsommarfirande sällskap och sedan gett sig av”. Inte mindre än 6 400 observationer av misstänkta ubåtar har gjorts i den svenska skärgården under åren. Det handlar alltså om observationer inomskärs, trots det ovanliga i att ubåtar, som oftast är stora svårmanövrerade åbäken, tar sig in i en skärgård.

– Man blir alldeles matt av att läsa de här. Det uppstår en slags situationell logik där alla medier och militärer säger att skärgården är full av ubåtar. Har man väl etablerat en sådan bild kan folk få för sig precis vad som helst.

Systematiskt har Mattias gått igenom bevisen för de påstådda provokationer som skett från sovjetiskt och ryskt håll genom historien och medierapporteringen runt omkring. I de allra flesta fall har bevisningen varit extremt bristfällig, men medierna har oftast köpt försvarets version och spunnit vidare i vilda spekulationer, även i modern tid.

– Ubåtarna är en tung puck att klara av. Det är ett vetenskapteoretiskt resonemang som går ut på att förklara att bevisningen inte håller. Alla de bevis som marinen har visat upp genom åren har visat sig ha naturliga förklaringar. Det är sillstim, minkar, vrak, valar, flyttimmer, ett kylskåp som man bombat. De har tagit fel på sina egna båtar, en gång var det en taxibåt som DN hade hyrt in…

Mattias beskriver händelse på händelse genom historien, redogör för de bevis som visats upp och sågar dem allt som oftast vid fotknölarna.

– I och med att merparten av observationerna var inomskärs fick man komma på en teori om miniubåtar som gjort djupa inträngningar på svenskt vatten. All forskning, och brittisk, tysk och amerikansk underrättelsetjänst, visar att det inte finns några sådana farkoster i rysk regi som kan ha gjort detta.

Mattias Göransson plöjer handlingar som varit hemligstämplade. Foto: Ingemar Tigerberg
”Jag har utvecklat en pervers njutning av att plöja incidentrapporter från ubåtsjakter, jag tror att jag har läst runt 300 stycken” säger Mattias Göransson. Foto: Ingemar Tigerberg

Lång historia av rysskräck

Men det är inte bara ubåtskränkningar som får sig en rejäl genomgång i boken. Här sågas allt från påstådda sovjetiska spökraketer som skulle ha flugit över Sverige efter andra världskriget till sentida luftrumskränkningar, ibland med en medvetet bisarr underton.

– Vissa av de här idéerna är ganska fantastiska om man tittar på dem utifrån. De saknar belägg och sans över huvudtaget. Ändå har de fått enormt fäste. Att man kan missta ljudet från sillar för en ubåt, att meteorregn är raketer, att tavelförsäljande polacker i själva verket är sovjetiska spioner. Många äldre militärer tror fortfarande på det här.

I boken går det också att läsa om de gånger då det faktiskt har skett kränkningar av olika slag, såsom när Sovjet sköt ner den svenska DC3:an som i hemlighet spionerade på ryssarna åt bland annat USA. Vilket i sig var ett brott mot den svenska neutralitetspolitiken under det kalla kriget. Detta var under en period då svensk militär skickade spioner till Sovjet, ibland utan ansvariga politikers vetskap. Vid ett tillfälle som Mattias beskriver har svenska spioner till och med skjutit en sovjetisk gränsvakt under en tafatt operation där de greps av ryssarna direkt vid gränsen.

Svensk militär agerade även på egen hand när de skickade spionflyg till Sovjet över Finland, under en extremt känslig period i Kalla kriget.

Mattias skriver om sovjetiskt industrispionage, avslöjade ryska spioner inom det svenska försvaret (Stig Bergling och Stig Wennerström) och en ubåtskränkning som faktiskt ägde rum. Ubåten U137 strandade utanför Karlskrona 1981, och ansågs då utgöra bevis för sovjets massiva undervattensverksamhet i svenska farvatten. Idag anser många bedömare händelsen snarare som ett omedvetet misstag än en rysk spionoperation.

– Karl Andersson, kommendören som intervjuade personalen på U137 var en av de få högljudda dissidenterna i ubåtsfrågan. Han har alltid stått på sig att ubåtarna är hjärnspöken. Han bara stönade när de fick för sig det här igen.

Det senaste året har arbetet med boken intensifierats. Mattias har även skrivit några artiklar i Filter på temat och redan blivit anklagad för att negligera hotet från Ryssland från bland annat DNs Ledarsida. Själv har han ingen ambition att komma med någon inlaga i försvarsdebatten, men däremot slå ett slag för faktagranskning och kritiskt tänkande.

– Jag skiter i Ryssland och militären egentligen. Men jag efterlyser en allmän stringens.

Masspsykos bakom hotbild

Klart är att boken utgör en kraftig käftsmäll på försvarsmakt, politiker och medier och deras slapphänta, periodvis tvivelaktiga, agerande.

– Det tycks alltid vara omvänd bevisbörda när det gäller den här frågan. Det finns ett antal militärer och andra som ser något misstänkt, och hävdar från en hypotes att det är ett rysk angrepp eller spioneri. Och när medierna eller allmänheten köper den här berättelsen, så har det på något konstigt sett blivit den som ifrågasätter teorin som måste bevisa. Det är väldigt svårt att bevisa att något inte finns. I alla andra avseenden är det tvärtom.

Han har inte så mycket till övers för försvarets kompetens i att utreda som han menar han har gått helt ovetenskapligt till. Ett exempel är att antalet observationer skulle utgöra ett bevis i sig. Det skapas en slags masspsykos som en följd av den mänskliga egenskapen att se mönster.

– Ingen rök utan eld. 997 spökraketer rapporterades i slutet av 40-talet, så många kan inte ha fel, tänker man.

Här har förstås även politikerna ett ansvar.

– Det är patetiskt att ingen har förmått stå upp och säga till militären ”Ni hade helt fel, och ni har ett personalproblem. Ni måste garantera att det här inte händer igen. Om inte ni kan sköta den här typen av utredningar måste vi outsourca det.” Militären söker militära svar, enligt militär logik.

Som en kalv på grönbete. När vi får komma in på Maritiman trots att det är stängt skiner Mattias upp. Han öser ur sig detaljer om olika ubåtsjakter genom åren. Foto: Ingemar Tigerberg

”Det är sillstim, minkar, vrak,
valar, flyttimmer, ett kylskåp som man bombat.”

Saknas självkritik

Men någon självkritik i de här frågorna syns knappast till, varken från försvaret, Säpo eller politikerna. Och granskningar från medierna är också extremt sällsynta.

– Det är lättare att fallera. Det kräver mer att granska. De jag är mest besviken på är public service. Att kvällstidningar skenar iväg är inget unikt. Det finns de som anklagar Ryssland för att ha en ensidig nyhetsrapportering. Men det förefaller vara så att det inte behövs någon statlig styrning av medierna för att få samma effekt …

Vad har du gjort för att själv inte falla i fällan att enbart söka källor som bevisar din tes?

– Jag har granskat bevisen som presenterats och hänvisar hela tiden till källan. Jag påstår inte att Ryssland gör eller inte gör något. I vissa fall har det stämt, men i de här fallen har bevisen varit svajiga och fel. Med det sagt kan det alltid dyka upp nya källor som visar annat. Jag har också haft en del fina filurer som som har läst manuset, alla jag har intervjuat däribland en före detta Säpo-chef och en ubåtsjägare.

Vad ser du för risker med rysskräcken?

– Jag citerar några människor som har varit aktiva i försvaret i vad de ser för risker, och jag håller med dem: Det finns enorma risker om man lägger en massa pengar på saker som inte behövs. Då kan folk tappa tron på hela samhällssystemet. Om politiker själva går på den typen av bluffar eller är slarviga eller opportunistiska – det är riktigt farligt.

Mattias Göransson är mest besviken på public services granskning, eller brist på granskning, av de här fallen. ”Att kvällstidningar skenar iväg är inget unikt”, säger han. Foto: Ingemar Tigerberg

Syre Göteborg frågar: Är du rädd för Ryssland?

Ehsan Rezai

– Nej, varför ska man vara rädd för Ryssland? De är också människor, som vi. Jag tänker inte så. Jag tror att tankesättet är ett arv från tiden vid andra världskriget, att Ryssland skulle agera så som de gjorde då. Men det var dåtid. Nu lever vi annorlunda.

Ehsan Rezai Foto: Ingemar Tigerberg

Syre Göteborg frågar: Är du rädd för Ryssland?

Fredrika Fritiofsson

– Nej, jag är inte rädd för Ryssland. Jag är inte jätteinsatt, men de har inte gjort något så hotfullt. Jag tänker det bästa om alla. Det är oroligt i världen just nu. Många är inte helt säkra med allt som håller på att hända, kanske tänker det värsta och inte vågar lita på människor. Med all rätt. Men jag tycker inte om att oroa mig så mycket.

Fredrika Fritiofsson Foto: Ingemar Tigerberg

Syre Göteborg frågar: Är du rädd för Ryssland?

Rune Leithe

– Ja, därför att det sitter en galen president där. Det är ingen demokrati och han fängslar och avrättar alla oppositionella och journalister. Det krävs mycket för att han skulle göra något mot oss, men mycket väl mot sina närmsta grannar, baltstaterna. Mot oss kanske han skulle kunna infiltrera och skada vår demokrati och ekonomi, men inte invadera vårt land.

– Jag var i gamla Sovjet och i baltstaterna och vilken rädsla de hade, hur bevakade de var och hur folk var rädda för att uttala sig.

Rune Leithe Foto: Ingemar Tigerberg

Andra artiklar från Syre Göteborg

Radar – Nyheter

Frivilliga ska hjälpa till vid bränder

Zoom

Att investera i utsatthet

Radar – Nyheter

M vill stoppa gymnasielagprövningar

Radar – Nyheter

"Dags för förbud mot rasistorganisationer"

Radar – Nyheter

Djurrättsaktivister hotades efter fredlig demonstration

Krönika

I yttrandefrihetens namn förgiftas luften

Radar – Nyheter

Torkan hot mot svenska bin