Musik blir till politik i Sierra Leone

Kao Denero är den största rapparen i Sierra Leone. Han har turnerat i USA, Australien och Europa. Nu satsar han på att bibehålla sin bas i Sierra Leone och ska släppa sitt tionde album The Last king, som ska firas med en stor konsert på den nationella arenan i Freetown.

– Inte många sierraleonska artister har släppt tio album. Det känns speciellt att fira mitt arv, min karriär och det jag gått igenom, säger han när vi träffas på ett hotell vid stranden i Lumely, där han bor med sitt följe under några dagar innan konserten.

Musikens betydelse

I en kal tv-studio träffar jag Alhaji K Tarawally som kallas Laj-K, programledare och programdirektör för radio- och tv-bolaget African Young Voices underhållningskanal. Enligt honom har musiken stor betydelse för Sierra Leone.

– Det är som religion för sierraleonier. Inga är så passionerade som vi. Musik är en stor del av landet, säger han.

Samtidigt har musiken använts politiskt. Ett exempel är hur hiphop användes för att stärka Revolutionära frontens styrkor (RUF) under inbördeskriget och för att bearbeta kriget efteråt. I dag är musikgenren en naturlig del av kulturlivet och ger uttryck för sociala-, politiska problem och speglar livet, vilket lockade Kao Denero.

– Hiphop innebär yttrandefrihet. 70-talets reggae var socialt medveten, afro beat får dig att dansa och r’n’b handlar om relationer. Hiphopen kombinerar dessa genrer och ger uttryck för relationer, social medvetenhet och samhällsfrågor. I mitt pojkrum drömde jag om att uttrycka mig och förmedla det till andra, säger Kao Denero.

Sierra Leone satsar

På ett öde hotell, på vägen ut mot stranden i Lumely möter jag ”Empress Pee” eller Philika Tenneh Kamara. I en trång studio arbetar hon och Freetown Uncut band för att sätta rytm till raplyriken inför en spelning. Hennes senaste hit Shadout spelas på dansgolven. Hon har varit en del av hiphopscenen i sex år. På samma sätt som andra artister jag möter, betonar hon att musikscenen i Sierra Leone är under förändring – från att vara lokal med små resurser till att arbeta för samarbete, export och att sprida sina influenser över den afrikanska kontinenten.

– I dag konkurrerar vi med andra afrikanska länder. Det är en stor förändring i hur vi gör musik i dag och att ta konsten utanför Salone genom att vara professionella och internationella, säger Empress Pee.

Det är något Laj-K håller med om. Förra året instiftade han ett nationellt underhållningspris med medföljande gala där musiker, låtar, skådespelare och filmer prisas. För att utveckla Sierra Leones musikscen med förhoppning om fler jobb och internationellt erkännande.

– Ghana, Nigeria och Sydafrika sprider sin musik i internationella kanaler. Vi är långt efter. Vi vill skapa en internationell plattform för våra artister så att de kan konkurrera med andra afrikanska länder.

”Internationell” innebär främst att få ett erkännande på den afrikanska kontinenten. På sikt kanske resten av världen men att behålla det ”afrikanska soundet” är viktigt.

– Du behöver inte sjunga på engelska, du kan sjunga på våra lokala språk såsom kreo, mende eller ”pidgin english” vilket är en del av oss. Rytmen och instrumenten är unika och gör att människor vill dansa. Det ska vara ”africana”. Musik som kläs i en afrikansk dräkt som till slut blir gångbar över världen, säger Laj-K.

Att andra länder bjuds in till galan och artister sprider sin musik via traditionella- och sociala medier är hans strategi av att förändra bilden av Sierra Leones musikliv. Samtidigt är resurser till kulturevenemang svårt i ett av världens fattigaste länder. Infrastrukturen för it- och medieproduktion är begränsad. Enligt Laj-K krävs det att regeringen ger en inofficiell ”godkänd”-stämpel till evenemanget för att företag och organisationer ska sponsra. När vi träffas, har han just haft ett möte med kulturministern inför nästa års evenemang.

– Du behöver regeringens inflytande för att få företag att ställa upp. Det är fortfarande en kamp att få ihop pengar. Du kan inte göra något i Sierra Leone utan att regeringen stödjer dig, vilket kan vara begränsande, säger han.

Musik under ebolakrisen

I ett land där 40,9 procent av männen och 56,2 procent av kvinnorna inte kan läsa eller skriva, har musik använts för att förmedla information.

– Det är det snabbaste sättet att överföra information här. Politiker och icke-statliga organisationer har använt musik för att sprida deras meddelanden, säger Laj-K.

Ebolaepidemin mellan 2014 och 2016 är ett exempel som visar på artisters samhällsengagemang. Empress Pee, som är fredsambassadör i FN:s utvecklingsprogram, stöttade både ett fredligt deltagande i valet 2018 och deltog tillsammans med andra artister i informationskampanjer under ebolakrisen.

– Låtar och musikvideor användes första tiden för att informera dem som satt hemma i karantän. Under utbrottet var det väldigt riskfyllt att vistas ute. Det var svårt att följa utvecklingen, säger hon.

När situationen förbättrades gjorde Empress Pee en turné i landet, som handlade om att bryta stigmat som ebola-överlevarna hade fått.

Kao Deneros låt Goodmorning Salone ifrågasatte regeringen.

– Den handlade inte om hur sorgligt det var. Jag ifrågasatte hur viruset kunde sprida sig från Guinea och hit utan att regeringen gjorde något. Varför stängdes inte gränserna mellan Guinea och Liberia? En ansvarsfull regering skulle ha vidtagit dessa åtgärder, säger han.

Han beskriver hur de som styrde blev förolämpade, vilket gav honom fiender utan att det egentligen varit hans syfte. Efter det har han haft svårt att få sina låtar spelade på radion och han tror att APC-anhängare eller dåvarande regeringsföreträdare har ett finger med i spelet.

Politiskt inflytande

De jag talar med anser att det politiska inflytandet över musikindustrin är problematisk. Empress Pee uttrycker att politisk färg riskerar att skymma musikens budskap. Hennes far var politiker för APC men hon säger sig inte vara partipolitisk.

– Musik ska vara folkets röst, därför är jag med i Artister för fred och Medvetna artister. Vi gör det för folket och vad de behöver, inte för partier, säger Empress Pee.

All Peoples congress (APC) och Sierra Leone Peoples party (SLPP) har dominerat det politiska landskapet sedan flerpartisystemet infördes 2002. Den djupa splittringen mellan partierna och dess anhängare genomsyrar också musiklivet. Enligt Laj-K har politiken påverkat musikbranschen på flera sätt: vilka som tilldelas kulturfonder, tillstånd som dras in, poliskontroller utan grund eller att anhängare placerat artisterna i fack vilket gör att man inte går på deras spelningar. Också att många artister i valet 2018 öppet stödde eller kampanjade för partierna, spädde på konflikten.

Men också Laj-K deltog i förra valet. Han kandiderade för ett mindre parti, National Grand coalitition (NGC), för att förändra kultursektorn.
– Det gick inte vägen. Du har ingen chans om du står utanför de stora partierna, suckar han.

Han säger att det sista valet visade att det kan vara farligt i framtiden. Att landet är splittrat mellan starka anhängare. Att Freetown, där mycket musik produceras och spelas in, domineras av APC-anhängare.

– Det är svårt att vara helt oberoende.

Hans förhoppning är att priset ska ha en opolitisk prägel för att överbrygga splittringen och att ett ökat antal företag inom musikbranschen ska minska det politiska inflytandet.

Amidu Bockarie, eller Emmerson, är popstjärnan som i femton år varit en nagel i ögat på Sierra Leones makthavare. Vi möts i dagsljus på en nystartad nattklubb i närheten av där han bor och producerar musik. Han beskriver hur Sierra Leone fortfarande präglas av inbördeskriget, politisk splittring och korruption. Det spiller över på musikindustrin där radio- och tv-DJ:s och artister motarbetar varandra, talangfulla musiker som saknar uthållighet eller management team utan kompetens. Enligt honom är arbetslöshet, brist på utbildning och kompetens ett generellt problem bland Sierra Leones unga. Han arbetar för att förstärka människors egenmakt men samtidigt är hans budskap att unga måste ta ansvar, göra uppoffringar och arbeta hårt för att utvecklas.

– Människor är inte professionella. De måste börja göra sitt jobb. De förväntar sig rätt till betalning utan att göra något.

Tankesättet där många arbetslösa lever på gatorna, ägnar sig åt stölder och vill ha snabba pengar tror han sitter kvar sedan inbördeskriget. Att landet inte återhämtat sig helt.

– Problemet ligger i att vi var traumatiserade. Direkt efter kriget blev vi tillsagda att förlåta. Vi var trötta på att slåss, till slut förlät vi och accepterade. Men det påverkar oss fortfarande mentalt. Vi litar inte på varandra och tycker oss vara förtjänta av att ta det lugnt nu.

Att världen kom till undsättning, FN och olika organisationer skapade en offermentalitet.

– Vi slappnade av och kände att vi ska ta det lugnt och låta andra göra saker för oss. ”Låt regeringen, FN och världen komma och hjälpa oss”. Vi gjorde oss ömkliga.

Samtidigt brinner han för en förändring. Att kommentera samhällsfrågor och inspirera unga vuxna att göra något av sig själva. Han bygger upp ett nätverk i form av ett produktionsbolag för att stötta andra artister. Att musik har potential att förändra samhället tror han starkt på.

Ett politiserat landskap

Både Kao Denero och Emmerson har fått utstå politiska påtryckningar där politiker och politiska anhängare saboterar spelningar eller sprider lögner om vad de står för. Var och en av dem berättar, var för sig, en liknande historia om hur de förespråkade förändring inför valet 2018 och kritiserade den dåvarande regeringen APC för maktmissbruk och korruption. De uppfattades som anhängare av det andra partiet, SLPP, något båda förnekar.

– Vi behövde förändring. Jag har inte någon partipolitisk inriktning eller följer strömmen. Det handlar snarare om att vara för folket, säger Emmerson.

Enligt Kao Denero, har artister som förmedlar politikers intressen försvårat för artister.

– Jag försöker göra mitt bästa för att inte falla offer för det. Det har gett mig fiender att sträva efter självständighet. Mina spelningar stoppades och tårgas kastades in på arenan, för att jag inte bugade för etablissemanget, säger han.

Samtidigt var det ett svårt beslut att ta, att öppet ta ställning mot det förra regeringspartiet.

– Jag insåg att jag inte kunde fokusera på musiken. När jag gjorde ett album funderade jag på om jag skulle få polistillstånd eller om de skulle skicka in tårgas i min buss. Så jag kände att jag behövde ta ställning.

I dag ser han ljusare på framtiden och hoppas på att kunna få göra musik och uttrycka sig utan repressalier. Att landet är på väg i rätt riktning men att han inte är en del av den nuvarande regeringen eller dess parti, SLPP.

– Jag kommer inte att vara språkrör åt någon regering eller etablissemang. Om de gör saker som är fel, om folket lider, så kommer jag att skriva låtar om det, säger Kao Denero.

Också Emmerson beskriver att hans samhällsengagemang via musiken inneburit att han under åtta år motarbetats av förra regeringen från att få spela på arenan i Freetown. Att tillstånd dragits in med påhittade skäl. Att han blivit påhoppad och baktalats av politiker och dess anhängare i offentliga medier. Han anser att den politiserade musikindustrin är ett stort problem och önskar att den kommer att bli mer fristående i framtiden.

– Jag vill utvecklas som låtskrivare och artist och samtidigt kunna spegla och kritisera det som är fel i samhället. Det spelar ingen roll vilket parti som sitter vid makten. Som konstnär är min uppgift att kommentera samhällsutvecklingen och att bibehålla mitt oberoende.