”Vi behöver mer empati i världen”

Ni ser, romer är dumma och ointelligenta, de kan inte ens komma ihåg en dikt. Emir, gå och sätt dig.” Det är en lärares ord till klassen om Emir Selimi när han blott börjat skolan i Serbien.

Mörkret har hunnit falla när jag träffar Emir utanför ett kafé i vinterkylans Stockholm. Snabbt inser jag att kontrasten med hur varm han är som person knappast kunde vara större. Emir Selimi är grundaren bakom föreningen Unga romer, ett arbete för vilket han belönats med Raoul Wallenberg-priset. I dag har han breddat sitt engagemang med syftet att ta sig an fler frågor än den romska, för att kunna hjälpa fler.

Emir Selimi föds i Belgrad, Serbien, som mellanbarn mellan två systrar. Redan från början är livet svårt. Som barn får han lära sig vad samhället tycker om romer. På skolan tvingas han och de andra romska barnen sitta längst bak och de särbehandlas helt öppet. Emir får som regel stryk varje dag. Och hemma är situationen ofta lika dålig, med en far han beskriver som en destruktiv man.

– Den närmaste kontakten jag hade med honom var när han slog mig. Den enda gången jag såg mina föräldrar ihop var när han slog min mamma.

Men relationen till mamman, Asija, är kärleksfull och stöttande, och den blir avgörande för honom. När jag ber Emir berätta mer om henne så lyser han upp, ger ifrån sig en suck av beundran och utbrister: ”Min fantastiska mamma.”

– Hon har alltid haft ett jämlikhetstänkande – alla är lika värda. Hon gick både emot sin egen kultur och förtrycket som serberna utsatte oss för. Det här med att killar skulle vara bättre gick hon också emot. Hon var feminist innan jag visste vad det var. Hennes sätt att vara har påverkat mig enormt som vuxen.

Flydde från kriget

När Bosnienkriget bryter ut 1992 jobbar Asija inom vården och vidareutbildar sig samtidigt. 28 år gammal tar hon sina tre barn, flyr landet och lämnar sin man bakom sig. Hon har fått ett tips om att Sverige tar emot flyktingar från kriget. Emir rynkar på pannan när han tänker på tågfärden som åttaåring genom Europa.

– Jag tyckte om hur bäddarna låg ovanpå varandra, tre på varje sida, men jag minns att mamma bad vid varje gränskontroll, bad om att ingen skulle stoppa oss och tvinga oss återvända. Själv med tre barn på väg till ett okänt land. Hur bra kunde det gå? Men det gick bra vid varje gränskontroll och så hamnade vi i Danmark, minns jag, och tåget åkte in i en båt, vilket jag tyckte var ascoolt.

I Sverige flyttar familjen ofrivilligt fem gånger på två år. Emir berättar bekymrat att han ofta tänker på integrationsproblemen i dag kopplat till den tiden. Hans familj kommer att träffa och bli vänner med en svensk familj först efter tre år.

– De stängde en flyktingförläggning och så flyttade man alla flyktingar. Man fick tågbiljetter, en destination och så fick man ta hand om sig själv.

Så fortsätter det till november 1994 då familjen hamnar i Nyköping, staden Emir Selimi med ett leende beskriver som vore den Sveriges bäst bevarade hemlighet. Där behandlas han som jämlik för första gången i livet.

– Det var där jag kunde återhämta mig, från en tuff barndom, från flykten, från alla traumatiska upplevelser som barn. Jag kunde börja fundera över vem jag var och vad jag ville.

Vägen till konsten

I Nyköping har familjen en granne som är konstnär. När Emir tittar på grannens konst tänker han att han själv skulle kunna göra det bättre, och så börjar han måla.

– Men när jag började rita så var det inte alls bra, säger Emir och skrattar. Men jag gav inte upp. Min mamma var underbar, hon köpte ritblock, hon köpte färger, hon stöttade mig verkligen.

Efter ett tag blir Emir känd som killen som kan rita. Två år senare har han en bildlärare, Claes Österlund, som han verkligen tycker om. En ovanlig man, enligt Emir, som berättar att han var både surfare och tidigare FN-soldat. Det är Claes som uppmuntrar Emir till att ha sin första utställning vid 14 års ålder, bara två år efter att han börjat måla.

– Jag hade flera målningar, tavlor, och visste inte vad en konstnär brukar göra, berättar Emir och skrattar högt. Jag frågade Claes och han sa: ”En konstnär ska ha utställning”. Bra, då är det en utställning som gäller.

På den första utställningen köper både Claes Österlund och skolans rektor målningar, en del till lärarrummet där de fortfarande hänger i dag. Emir lyckas sälja 21 tavlor bara efter en vecka. I hans skåp på skolan hänger dock andra bilder. Foton på Gandhi, Martin Luther King Jr och avbildningar av Buddha. Hans förebilder.

Rasism på jobbet

Att Emir sedan utbildar sig till bildlärare är inte oväntat. Han trivs i sin yrkesroll och med kollegorna. Första terminen på jobbet går han och en kollega på museum med eleverna för att se en konstutställning. Samtidigt visas en fotoutställning om romer av en slump. Kollegan är en av hans närmaste, de kommer väldigt bra överens. När de står framför ett av porträtten så berättar Emir plötsligt att han är rom.

– Hon stelnade. Jag märker i hennes ansiktsuttryck och kroppsspråk. Hela livet har jag blivit tränad att läsa vad det betyder. Jag går runt med en jättedålig efterkänsla, jag mådde skit. Varför hade jag avslöjat mig?

Efter ett par veckor är stämningen på jobbet så dålig att rektorn känner av det och kallar till ett möte för att lugna ner situationen. Men när Emirs tjänst går ut så lämnar han skolan och går in i en depression. Hela episoden kommer att göra att han under fem år inte vågar säga till någon att han är rom.

– Ju mer jag ljög om vem jag var, desto sämre mådde jag, förklarar Emir och dricker lite mer av sitt kaffe.

Händelsen på skolan är också vad som får Emir att starta sin första förening, Unga romer, för att ta tag i problemen. Det i sin tur gör att han lär sig mer om det romska folket, bland annat att det finns 60 olika romska grupper som kan delas in i fem huvudgrupper. Nästa år lanserar Emir Selimi en sajt som ska heta Kunskapomromer.se. Tanken är att den ska fungera som ett hjälpmedel för lärare som vill undervisa om romer.

– Det kommer finnas material som de kan ladda ner för att hålla en lektion om minoriteten romer. När jag går ut och föreläser så kommer ofta lärare fram och tackar mig och säger att undervisningsmaterialet om romer är bristfälligt.

Hyllade #metoo

Emir satsar numer också på andra frågor än den romska, något han velat göra sedan starten. Han driver i dag föreningen Swedish human rights project. Där driver han ett projekt som heter Vi har ingen plats för rasism, ett projekt genom vilket han vill kämpa mot alla typer av rasism i samhället. Ett annat av initiativen föreningen driver är Women power som belyser kvinnor som förändrat och förändrar världen.

– Women power kom till som en reaktion på #metoo-rörelsen. Jag som rom kände igen mig i den formen som kvinnan blivit förtryckt i generationer. Jag hyllade initiativet, och blev så förbannad på alla män som gav mothugg. Jag kände att vi måste göra något och då kläcktes idén om Women power, att belysa olika kvinnor genom historien som förändrat samhället.

Han påpekar att vi inte får lära oss om det här i skolan.

– Jag visste inte att världens första romanförfattare var en kvinna, att världens första programmerare var en kvinna.

När Emir följer mig till stationen genom snön så frågar jag honom vad han hoppas på för Sverige på det nya året. Han ler.

– Vi behöver mer empati i världen. Så att skapa fler projekt som hjälper till att skapa empati.

Har du ett nyårslöfte du skulle önska att andra gav?

– Reagera när du ser orättvisa. Och att hitta inre kärlek till dig själv.