Zoom

Del 23 – Boken om Abed: Grillad fisk vid Tigris strand

Boken om Abed: Nio års kamp mot migrationsbyråkratin.

Nu får du som är Syre-prenumerant ta del av Boken om Abed: nio års kamp mot migrationsbyråkratin. Den handlar om den unga flyktingen Abeds långa kamp för att få stanna i Sverige. Författaren Tomas Bresky har en lång bana som reporter och grävande journalist bakom sig. Det här är del 23.

I slutet av varje år presenterar organisationer och medier olika listor över de bästa prestationerna det gångna året. Svenska friidrottsförbundets lista för 2014 toppas av Abeba Aregawi. Abed och jag skrattar och gratulerar. Dels till Abebas prestationer på löparbanan, dels till friidrottsförbundet som så snabbt och smidigt såg till att hon blev svensk medborgare. Också Migrationsverket bör berömmas som, till synes utan problem, såg till att Sverige fick en löpare i världsklass.

»Förra veckan firade muslimerna i Luleå att de fyrtio dagarnas sorg efter Ashura var slut«, berättar Abed.

»De hade en stor fest. Men jag var inte där. Jag är ju ingen aktiv muslim och kan inte inse varför jag ska komma ihåg att Husayn dog och vörda hans minne. De som tror och lever efter Koranens regler kan jag känna respekt för. Bara de låter mig ha min uppfattning. Men när svenskar diskuterar och kritiserar islam då kan jag reagera och gå emot. Främst för att jag vet vad jag talar om, jag har läst Koranen och kan se de goda sidorna i islam. När folk som inget vet hackar på muslimer och islam då blir jag muslim. Det finns mycket vackert och tänkvärt i religionen, bara man inte tar den bokstavligt.«

Jag kan förstå Abeds sätt att reagera. Jag kan uppleva detsamma när kritiken mot Israel, som jag i stora stycken delar, övergår till antisemitism. Jag frågar ännu en gång om Abed träffat några som talat om att åka till Syrien eller Irak och slåss för IS. Inga som han vet, men visst har en del uttryckt sympati.

»Men när det kommer på tal visar jag bara total kyla, jag vill inte diskutera Daesh och vad de håller på med. Och ingen av mina vänner har någonsin sagt något gott om Daesh. Kanske finns det några i Luleå som är intresserade men de försöker knappast övertyga sådana som mig.«

Jag leder in samtalet på den senaste tidens diskussion om vem som har rätt att kalla sig svensk, utifrån Sverigedemokraternas partisekreterares intervjusvar i Dagens Nyheter om medborgarskap och nationalitet. Jag berättar att jag dagen innan ätit lunch med några samiska vänner, som Abed träffat och känner, och att vi skojat om att vi, samerna och jag, av SD inte ses som riktiga svenskar. Märkligt menade samerna, »å ena sidan är vi ju mer svenska än ni andra eftersom vi är ett urfolk, å andra sidan har det ju blivit allt viktigare att stärka den samiska identiteten.« Jag svarade att jag som jude känner mig stolt då jag jämförs med samerna. Trots vårt medborgarskap i Sverige kan vi alltså enligt SD:s synsätt inte ses som fullvärdiga medborgare. Abed undrar om inte också han ingår i vårt gäng. Och det gör han ju, eller kommer att göra när alla hans papper är i ordning och han fått sina fyra sista siffror.

Abed har hittills alltid markerat skepsis inför SD:s olika förslag och utspel. Kristdemokraternas ordförande Göran Hägglund gör i en debattartikel i Dagens Nyheter några märkliga svängar om flyktingars möjligheter att få uppehållstillstånd och pläderar för tillfälliga tillstånd.

»Vad menar han och partiet?« frågar Abed. »Är det bara av taktiska skäl de vill hindra flyktingar från att få permanenta uppehållstillstånd eller … Jag trodde att kristna var toleranta och välkomnande.«

»Är Sverige ett kristet land?« Frågan ställs efter att Abed en söndag suttit hemma hos oss och bläddrat i Dagens Nyheter. Han stannade upp vid sidorna med dödsannonser. Jag förstod vad han menade och tillsammans räknade vi antalet dödsannonser i en lördags- och en söndagstidning. Sammanlagt 165 stycken. Av dessa var 27 försedda med ett kors, de övriga 138 hade båtar, bilar, fåglar, cyklar, hästar eller flygplan som minnessymbol. Någon hade en skiftnyckel, en annan en spackelspade. Flera hade klubbmärken från fotbollsklubbar. Förutom de 27 korsen fanns ett par Davidsstjärnor, men inga andra religiösa eller kristna symboler.

Abed har blivit en skarp iakttagare. Han ser hur hierarkier till exempel på jobbet påverkar olika personers beteenden. Hur vissa klarar att ta emot en tillsägelse medan andra blir stötta, arga eller ledsna.

»Jag försöker förstå varför vissa reagerar som de gör. Någon har en dålig dag, någon är mer stressad än vanligt, någon har inte sovit ordentligt. Häromdagen gjorde jag ett misstag när jag förberedde en sallad och missade en detalj. Att jag fick kritik för det var helt okej, jag gjorde ju fel, men många verkar inte kunna ta kritik. De klagar på chefen i stället. Det har jag märkt på andra ställen där jag jobbat. Det är så lätt att säga att allt är chefens fel när man borde fråga sig själv varför man får klagomål på sig. Är det ett svenskt beteende?«

Abed väntar inte på något svar utan fortsätter:

»Jag brukar tänka på hur mycket jag lärt mig på de olika jobb jag haft. Hur man ska uppträda. Inte för att vara till lags men för att lära sig hur man ska bete sig i olika situationer.

Jag kommer ju från ett samhälle där jag tidigt fick lära mig att lyda, först föräldrarna sedan de äldre syskonen, främst bröderna. Sedan lärarna. Allt för att veta sin plats när man får sitt första jobb. I Irak var det väldigt viktigt vem som hade rätt att bestämma över vem. Här är det inte så. Ta Göran på Miljöskolan. Han kunde vara jäkligt hård, men man märkte snart att han alltid var rättvis. Då får man respekt för en sådan person.

Likadant på salladsbaren. Att göra som Sofia, kökschefen, sa när jag var ny handlade ju om att hon kunde och jag skulle lära mig. Jag visste nästan inget om hur man skalar ägg eller sköljer och hackar grönsaker när jag började. Jag var ganska bortskämd när jag växte upp. Yngsta barnet. Jag lärde mig aldrig ens koka ett ägg hemma. Eller städa. Det gjorde mamma. Och min äldre syster. Så var det också för mina kamrater, alltså för oss pojkar. Det var självklart att det var våra mammor som skötte allt kring barnen och hemmet.«

Abed vill ogärna kritisera sina arbetskamrater. Han konstaterar bara att det märks att svenskarna på jobbet har svårare att ta kritik, att de inte verkar vana vid att man säger till när de gör något misstag. Därför har han också blivit försiktig när han ser att någon gör fel. Väljer sina ord noga eller rättar själv till det som blivit fel och hoppas att den personen förstår.

Vi äter röding som vi fått av våra samiska vänner och smaken påminner Abed om en fiskrätt han brukade äta i Bagdad.

»På söndagarna kunde det hända att pappa och jag var ute och gick. Jag var ju nästan helt isolerad efter den där bomben och fick aldrig gå ut själv. Men med pappa gick det bra. Inte så långt hemifrån, vid floden Tigris, kunde man beställa fisk vid ett stånd och medan den grillades gick vi en promenad. När vi kom tillbaka var fisken klar och vi satt ute och åt. Det var jättegott och mysigt. Då mådde jag bra. Mamma var aldrig med vid de här tillfällena. Inga kvinnor gick ut för att äta fisk vid Tigris. Det var bara män och barn. Vi kunde gå på restaurang hela familjen, men just det här var inget för mamma eller kvinnor.«

På nyheterna samma kväll får vi höra om attentatet mot en moské i Eskilstuna. Polisen ser det som mordbrand. Uppgifterna om vad som hände innan det började brinna går isär. Det kunde slutat i en katastrof. Nu stannade det vid att några förts till sjukhus men oron sprider sig i hela den muslimska gemenskapen i Sverige. När en demonstration genomfördes i Eskilstuna dagen efter deltog människor från hela staden. Vad vi inte visste då var att det skulle bli värre.

Slagordet »Je suis Charlie« spreds över världen efter terrorattentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo.

»Det är förfärligt det som hänt«, säger Abed, »inga ska behöva dödas för vad de skrivit eller sagt. Det är jag helt med på. Jag är inte religiös, det vet du, men om nu Muhammed betyder så mycket för troende muslimer, och det vet jag att han gör, kan man inte respektera det då?«

Här är vi faktiskt överens. Samtidigt som alla, jag också, betygar hur viktig yttrandefriheten är, så finns det gränser. Det vet naturligtvis alla som högljutt och på största allvar talar om tryck- och yttrandefrihet. Men få talar om var de gränserna ska dras. Vem är i dag beredd att visa nidteckningar av judar från der Stürmer, nazisternas propagandablad?

Vem kan säga säkert att mördarna i Paris angrep Charlie Hebdo på grund av tidningens Muhammedkarikatyrer? De kanske tog dem som förevändning för att genomföra ett attentat och på köpet fördjupa fiendskapen mellan fundamentalister inom islam och västvärlden. Så var det i fallet Jyllands-Posten. Det var inga eftertänksamma, kloka muslimska ledare som hetsade mot tidningen och Danmark. Det var snarare ett allmänt uppdämt hat mot väst och våra värderingar, uttryckta i tidningar, på annonspelare och filmer, som retat folk. Muhammedteckningarna blev bara den utlösande gnistan.
När jag långt senare läser journalisten Niklas Orrenius bok, Skotten i Köpenhamn, som bland annat ger en inträngande bild av hur konstnären Lars Vilks tänker och arbetar, inser jag vikten av att tänka både en och två gånger när tryck- och yttrandefriheten ställs mot företeelser som människor håller heligt. Finns det någon gräns, var går den i så fall, och vem ska sätta gränsen?

Jag påminns också vad vår vän Hassan i Luleå berättat om vad som pågår på nätet. Vid så kallade chat-talks kunde han ofta höra frustrerade araber som ansåg att det var dags att ta till våld. De anförde diskriminering som orsak. Hur de sidsteppats när de sökt jobb och aldrig fick någon bostad. Hur de behandlats av svenska myndigheter och företagare. »Det brinner en eld hos många«, sa Hassan.

Migrationsministern Tobias Billström fick en gång hård kritik när han i en tv-intervju talade om volymer, att Sverige måste se över antalet som vi kan ta emot. Efteråt bad han om ursäkt. Två år senare har talet om volymer en självklar plats i debatten och uttalas från flera partiers företrädare. Så genomgår vårt land sakta en »danmarkisering«, en tillvänjning av ett hårdare tonfall mot flyktingar och invandrare.

I Norrbotten samlas namn in för att upphäva beslutet att lilla Maria från Armenien ska utvisas. I nio städer hålls möten med tal och vädjanden. Migrationsverket meddelar att man ska se över ärendet en gång till. Det lugnar tillfälligt fostermamman Lisa Marklund i Piteå.

Abed har i januari 2015 varit i Sverige i sex år. Tre gånger har han ansökt uppehållstillstånd. Tre gånger har han fått avslag. Hans hopp att få stanna i Sverige står nu till den ansökan om arbetstillstånd som Migrationsverket i åtta månader funderat på om man ska godta eller underkänna. I februari har vi, enligt det senaste beskedet, blivit lovade att ett beslut ska vara klart.