En vän har tillbringat sommaren på en teaterkurs i Japan. Deltagare från hela världen och hård träning från morgon till kväll. Sista dagen berättar hon, ger läraren en föreställning. Och efteråt överöses han av lovord från främst de västerländska deltagarna: ”Du var så bra!” ”Du var helt fantastisk!” Ja, ni kan säkert höra berömmet hagla.
Han säger bara helt kort: ”Jag är inte alls bra. Jag är professionell. Och för att jag ska få kalla mig det krävs det att jag håller den här nivån. Det ni ser är resultatet av decenniers arbete.”
Det är så befriande när hon berättar det. Hur många gånger har jag inte fått liknande kommentarer efter ett föredrag jag hållit, en debatt jag medverkat i eller en text jag skrivit. Och hur många gånger har jag inte haft lust att säga: ”Jag är inte alls bra. Men jag arbetar många timmar om dagen med att tänka. Med att försöka förstå världen omkring oss. Söka ny kunskap. Med att förstå mina meningsmotståndare. Ompröva mina egna åsikter. Ta in ny kunskap. Formulera mig.” Men av rädsla för att bli kallad elitist har jag bara sagt: ”Tack, vad roligt att ni tycker det.”
Men nu får det vara slut på det!
Jag är faktiskt rädd för den här oviljan att se att samtiden kräver något av oss. Och att det verkar bli mer och mer legalt att inte ta sin uppgift på allvar. Den må vara stor eller liten. Men hur många möten har jag inte kommit till där den eller de jag träffar är helt oförberedda. Inte har läst dokument som skickats ut i förväg. Inte har en idé om varför mötet äger rum.
Hur många föredrag har jag inte lyssnat till där moderator eller talare inte har en aning om sammanhang och syfte utan bara litar till sin egen förmåga?
Nu senast vid ett symposium där en framstående kulturperson med stolthet kliver upp på scenen och inleder med att säga att hen inte alls har förberett sig utan tänker göra som manliga professorer gjort i alla tider och vanka lite fram och tillbaka på scenen och småprata. Och sedan gör det i en timme. Och det blir som man kan ana, spretigt och ofokuserat. Men folk applåderar. Själv tar jag det som en förolämpning.
Och jag blir tokarg var gång en moderator säger, när en ringer och ber att få frågeställningar i förväg, ”men ni är ju alla så bra. Nog kommer ni att kunna hålla låda”. Det är klart att vi kan. Men det räcker inte, menar jag. Vad vill vi? Vad är syftet med samtalet? Med konferensen? Hur många gånger har jag inte ställt den frågan till arrangörer av konferenser för tiotusentals, ibland hundratusentals kronor, och ingen har haft något svar.
Det här handlar inte om elitism. Det handlar om att ta sitt uppdrag på allvar. Och om respekt för andras tid och kunskap. Att agera professionellt i vilka sammanhang en än verkar. Vi har inte råd med något annat. Tiden är för kort och det är för mycket att göra här i världen. Och den kultur där det på något sätt signalerar status att inte komma i tid, ringa upp, svara på mejl, har jag för länge sedan genomskådat. Det handlar inte om att man är en oerhört efterfrågad person utan om ren och skär slöhet.
