Ulf Bodach Söderström har den 14 juli gått bort 52 år gammal. Närmast anhöriga är barnen Alma, Louie och Otis, frun Anneli, tvillingbrodern Peter med frun Lotta och Almas mor Caroline.
Första gången jag träffade Ulf var i en källarlokal på Kungsholmen. Jag hade efter ett besök av Per Gahrton i min gymnasieskola fått upp ögonen för de gröna idéerna och Ulf hade just startat Grön ungdom. I källaren som gick under namnet Gröna tråden fanns Ulf och hans tvillingbror Peter och den där energin som kan uppstå när kreativa människor bestämt sig för att flytta berg. Denna gång i form av decennier av betongpolitik. Det var fest, stencilapparater, mer eller mindre vildsinta aktioner blandat med allvarliga diskussioner, föredrag och studiecirklar, om allt från anarkism till MPs miljöpolitik.
Så var det ofta runt Ulf, få kunde mäta sig med honom när det gällde engagemang i en diskussion, oavsett om det handlade om statsbudgeten eller en låt av Thåström. Och lika självklart som han skiftade ämne skiftade han mellan en hetsig seriös diskussion till skratt och fest. Ulf var lika mycket en samhällsförändrare som en livsnjutare. Han var en person som inte bara hade oändligt med energi, utan en person som spred den. Där Ulf fanns hände det saker.
Och genom åren hände det många saker runt Ulf, allt från miljöaktivism och spelningar i bandet där han spelade bas till ekonomistudier och tv-produktion. Två saker har löpt som en grön tråd genom Ulfs liv, ord och politik. Eller för att vara mer exakt, skrivande och Miljöpartiet, ofta i en kombination. Ulf hann ge ut två böcker, en egen roman och en bok tillsammans med Gustav Fridolin, han jobbade på såväl tidning som på reklambyrå och så blev det en oändlig mängd tal, debattartiklar och alla andra former av texter som hör politiken till. Ofta åt andra och i andras namn.
I Miljöpartiet startade han Grön ungdom, han var under många år Gustav Fridolins närmaste medarbetare och han följde med honom ända till regeringskansliet. Men än viktigare, det var i Miljöpartiet han träffade Caroline som är mor till hans första barn och sedan Anneli, hans fru och mor till hans två yngsta barn.
Ulf växte upp på Östermalm med tvillingbrodern Peter. Medan deras far hade en borgerlig bakgrund rörde sig deras mor i dåtidens intellektuella hippiekretsar. Det gjorde att Ulf tidigt kom i kontakt med olika världar och värderingar. Kanske var det det som gjorde honom så öppen gentemot olika värdegemenskaper och att han hade så lätt att knyta kontakter i många olika sammanhang.
Ulf var också en del av Syres historia. När han låg inne på sin första behandling dök han upp i min chatt. Mitt fokus var förstås hur det var med honom. Det var dock inte det han ville diskutera, utan han hade hört både att vi letade lokal till Syre, som vi då var på gång att starta, och att Ordfront hade utrymme över som de behövde hyresgäst till. Så mitt under cancerbehandlingen ordnade han Syres första lokal. Det var typiskt Ulf på flera plan, omtanken, nätverken, initiativen och effektiviteten.
Någon vecka senare träffades vi på ett fik. Jag förväntade mig att träffa en nedbruten och trött Ulf, men trots att han sades bara ha 10 procent chans att överleva cancern och att han var mitt under behandling så var det samma energi som vanligt. Det var engagerade utläggningar om såväl allt som han hade läst på om cancer som om dagspolitiken. Det senare var vi sällan överens om trots att vi delade en grön grundsyn. Men en av Ulfs storheter var att det var en person som det fungerade att inte vara överens med. Han älskade diskussion men kunde skilja på person och sak.
Ulf hade innan vi träffades på kaféet sett mallen till Syre och när vi skulle skiljas åt sa han om ni ska ha den där gröna ramen på ettan måste ni göra den rejäl. Ni kan inte ha den så där smal. Ulf, som även hade ett stort sinne för estetik, hade förstås rätt. Och därför fick också Syre den fetare ram som han föreslog och som nu finns på denna tidnings etta. På det sättet syns Ulfs avtryck på varje nytt nummer av Syre som kommer ut.
Ulf hann även skriva några artiklar för oss och sista gången vi sågs var också på Syres AWa för frilansskribenter. De träffarna är bara en av väldigt många ställen och sammanhang som Ulf, med hans engagemang, skratt och värme, nu är djupt saknad.
