Energi · Kultur med Nike

Lönedumpning i musikbranschen

Många av landets krogar överträffar varandra och sig själva nu för tiden, när det gäller att underbetala och utnyttja artisters och musikers arbete, och den negativa trenden ser tyvärr ut att accelerera för varje år.

När jag började spela i band i slutet av 70-talet fanns det gott om livescener runt om i hela landet. På 80-talet blomstrade musikföreningar i stort sett i varje stad och drevs av eldsjälar som brann för livemusik och som förverkligade sina och medborgarnas önskningar om att få dit de mest tongivande och spännande banden som fanns för tiden. Arrangörer som skapade kontaktnät, nosade upp och bokade band, affischerade, pyntade lokaler, tog ledigt och stod i klungor vid sceningången när banden kom för att hjälpa till att bära in tunga högtalarlådor, cymbalstativ och förstärkare, bredde mackor och kokade kaffe, städade lokaler och ordnade efterfester, köpte frukost och lade ut madrasser över golven i sina hem för att unga fattiga ditresta musiker från andra änden av landet skulle ha nånstans att sova.

Statliga och kommunala pengar var avsatta till arrangemangen och gjorde det möjligt att gynna mångfalden. Publiken skulle inte bara ha tillgång till hit-musik och dansband, utan även smalare, moderna och mer experimentella grupper skulle få plats på scenerna och det fungerade utan spekulationer eller oro för biljettförsäljning. Det gick att hålla nere biljettpriserna och banden fick rimligt betalt oavsett hur mycket publik som kom. Det var en kreativ tid som fick de mest insomnade avkrokar att blomma upp.

Nu är klimatet ett helt annat. Samtidigt som allt fler musiker får svårt att leva på skivförsäljning, i och med att fysiska skivor knappt säljer alls och är på väg att fasas ut, så är det turnéerna som många försöker att få ihop sitt levebröd på. De få riktigt stora artisterna klarar det för det mesta. Stjärnorna som gör stora festival- och arenaturnéer kan håva in mångmiljonbelopp på en långhelg. De kan avlöna en hel turnécirkus, bo på flådiga hotell och äta gott.

De mellanstora banden och artisterna får i bästa fall ut ett par tusen per kväll och person på kortare och allt mer svårbokade turnéer, medan de mindre och små banden, som är de flesta och som är minst lika viktiga och tongivande för den konstnärliga mångfalden och kulturutbudet i samhället, inte sällan blir erbjudna endast en tallrik mat och en öl som betalning när de kommer för att spela. Eller en låg procentsats på dörren eller försäljningen i baren.

 

”I tider som dessa har jag en känsla av att värdet av de verkliga mötena mellan musik och publik är något som mer än nånsin behöver prioriteras när pengar till kultur fördelas.”

Många ställen betalar inte ens resan, vissa bjuder inte ens på mat fast det är en restaurang, andra inte ens en dricka till soundcheck. Nej, de tycker de är schyssta som upplåter ett hörn av lokalen för banden att ställa upp sina grejer och spela på. Banden ska vara glada att de får ett tillfälle att spela sin musik för andra människor. Det börjar likna nån sorts välgörenhet.

Jag känner inte till någon annan yrkesgrupp som förväntas göra sitt arbete gratis.

Men det handlar om elitism och hierarkier här. Musikbranschen har gjort sig beroende av klick och publiksiffror. Den är så genomkommersialiserad, och det var svårt att tänka sig, för några år sen, att det skulle gå så långt. Klyftan har blivit gigantisk mellan dem som prioriterats bort och dem som lyckats hålla sig kvar i värmen. Medan arbetsinsatsen är den samma. För de allra flesta upphovspersoner, oavsett publiktillströmning, ligger det åratal av övning och arbete bakom en repertoar, med låtskriveri, arrangemang och repetitioner. Detta alldeles oavsett vilken lönenivå artisten hamnar på.
Nu har vi hamnat i ett läge då många har att välja mellan att spela gratis eller inte spela alls. De band som kräver rimlig lön får inte jobben. Mycket på grund av att andra artister spelar gratis och därmed försvårar fackets arbete med att få arrangörerna att följa de riktlinjer för minimilöner som finns i artistavtalen.

Nyligen hörde jag talas om ett ställe som på fullaste allvar tyckte att en orkester med fyra professionella musiker med 30–40 års yrkeserfarenhet bakom sig skulle fakturera 940 kronor efter en spelning. Att dela på. Alla fyra. Det blir drygt hundra kronor var i handen efter skatt. För alla de arbetsdagar som krävs för att få till en spelning.

Det är komplicerat. Å ena sidan kan en tycka att musik som inte säljer stort eller drar stora mängder publik inte kan räkna med att få finnas i professionella sammanhang. Men å andra sidan behövs en levande musikscen bortom siffror och klick. Musiken lever sitt eget liv och det ena ger det andra, medvetet eller omedvetet så utvecklas musiken och musikerna parallellt, universellt. Musikscenen blir oerhört utarmad och enkelspårig om bara den kommersiella musiken får plats.

Samtidigt tycker vissa att de som säljer mindre borde böja på nacken och inse att de tillhör B-laget, försörja sig på annat sätt och se musiken som en hobby.

Jag minns att vi sa för länge sen, nån gång på 80-talet, apropå kommersialism, att det är utbudet som styr publikens behov – spelas bara topplistornas översta tio låtar på radion så vet inte publiken om något annat – och hur viktigt vi tyckte det var att motverka detta, för att värna mångfalden.

Men nu när den virala spridningen är så omfattande och näst intill obegränsad blir publiken snabbt övermätt på all information och all egen-marknadsföring och den klickjakt som många artister ägnar sig åt för att höras och synas i bruset.

I tider som dessa har jag en känsla av att värdet av de verkliga mötena mellan musik och publik, de unika stunderna i rummet där det händer, kanske i synnerhet de intima mindre konserterna som har lättare att beröra på djupet, är något som mer än nånsin behöver prioriteras när pengar till kultur fördelas. Vi behöver inte fler meloditävlingar, vi behöver fler fungerande scener över hela landet, och pengar som avsätts för att befolka dem.