Inställningen till narkotika har förändrats i många delar av världen. En betydligt humanare inställning har ersatt fängelsestraff och skuldbeläggande. Vetenskapen har börjat förstå droger på ett helt annat sätt än tidigare. Men i Sverige är det fortfarande kriminellt att ens ha rester av droger i blodet. En utveckling som beskrivs i antologin Dogmer som dödar.
I grunden handlar det om en ideologi som under 60-talet förändrade vård och behandling av människor med drogproblem, en utveckling som Magnus Linton beskriver i sin bok Knark – en svensk historia (2015). Missbruk hade tidigare i stort setts som ett personligt och medicinskt problem, nu blev det ett politiskt. En fråga om folkhälsa, med folkhemsidén som inspirationskälla. Narkotika är främmande den svenska kulturen och hotar dess bestånd, narkomaner hör inte hemma här och det är statens uppgift att med straff och kontroll avskräcka människor från att använda droger. En ideologi som ännu ställer till det.
Exemplet naloxon, som tas upp i flera texter, är ett läkemedel som kan rädda människor som har tagit en överdos av opiater. I många länder är det en självklar del av utrustningen för människor som jobbar med missbrukare. Men inte i Sverige. Och det är där som den svenska drogpolitikens verkliga ansikte visar sig.
Den officiella förklaringen till att läkemedlet inte får användas av människor som jobbar i sådana miljöer där de kan träffa på människor som tagit en överdos är att en receptbelagd medicin bara får skrivas ut direkt av en läkare till en individ, en socialsekreterare som jobbar med människor med heroinmissbruk får inte skriva ut mediciner. Vilket skördar människoliv. Och bakom ligger i själva verket en cynisk, hård syn på människor, de med missbruksproblem i synnerhet. Kontentan är att det är bättre om knarkare dör. En pinne mindre i kolumnen för heroinister.
”Kontentan är att det är bättre om knarkare dör. En pinne mindre i kolumnen för heroinister.”
Det är lätt att fastna i upprördhet inför läget samtidigt som antalet intravenösa heroinmissbrukare stadigt växer, i dag med en effektiv rekrytering av nya missbrukare via billigt rökheroin. Men antologin lyckas hålla nere på emotionerna genom en blandning av stringenta vetenskapliga texter och personliga vittnesmål som inte tillåts flyta ut i eländesbeskrivningar.
Debattörer och forskare som under den repressiva svenska narkotikapolitiken försökt nyansera debatten och visa på vetenskapliga landvinningar som går stick i stäv emot den gängse svenska hållningen har behandlats tämligen omilt. Karriärer har lagts på is. Vissa ställningstaganden har hånats. Men nu börjar vinden att vända. Plötsligt är det möjligt att prata om nya strategier, vilket Filip Roumeliotis gör i sin text Narkotikaprevention i det postpolitiska samhället där han visar hur drogpolitiken följer samhällets övriga politiska och vetenskapliga utveckling.
Dagens nyliberala vindar har letat sig in i narkomanvården, precis som i övriga delar av samhället. Politiken och vetenskapen förändras ständigt. Roumeliotis menar att vi borde fundera över vad som är ”eftersträvansvärt i ett samhälle som vårt”. För precis som Johan Kakko skriver i sitt kapitel: ”Det går att utveckla den svenska narkomanvanvården. Om man vill.”
Bok: Dogmer som dödar
Redaktörer: Mikaela Hildebrand och Niklas Eklund
Förlag: Verbal
