Ivan Illich var en österrikisk-amerikansk filosof, författare och anarkistisk samhällskritiker som levde 1926–2002. Han ifrågasatte samhällsinstitutioner som skola, arbete och tillväxt och är mest känd för sin bok Deschooling society, på svenska Samhälle utan skola, som han gav ut 1971. Jerker Jansson mötte honom oväntat och gjorde en omöjlig intervju.
Skolan ligger i mörker när jag traskar över skolgården. Tre fönster är upplysta. Biologisalen. Skolbiblioteket. Min yngste sons hemklassrum. Kvartssamtal. Eller vad det heter nuförtiden. Nåt snofsigt antagligen.
Metallhandtaget på den tunga dörren känns kall mot min hand. Jag lutar mig automatiskt bakåt för att få kraft, trots att jag är stor och stark nog att öppna den nu. Skolan sitter djupt. Den sitter i själva kroppen. Det är en speciell känsla att vara på en skola på kvällen. Som om hela huset vilar, andas tryggt och lugnt efter dagens högljudda verksamheter. Lite spännande. Förbjudet, nästan.
När jag öppnar dörren möts jag av en person jag aldrig har sett förut. Han liknar Ivan Illich, tänker jag och fnissar till.
– Jo, men det är jag, säger han. Hej, Ivan.
– Är du lärare? Här?
– Nej, svarar Ivan. Jag är här för att du ville intervjua mig.
Han slår ut med handen för att be mig sitta ner vid en av bänkarna. En termos kaffe, ett fat med finska pinnar och några plastkoppar står mitt på bordet. Jag häller upp en kopp och tar en kaka.
Befria lärandet
Filosofen och civilisationskritikern Ivan Illich var en hård kritiker av skolan som institution. Han menade att den först och främst var ett verktyg för att lära barn att acceptera att makten över samhället ligger hos olika institutioner och att den mest lär barnen att bli produktionsenheter. Som frihetlig tänkare menade han att vägen till ett avinstitutionaliserat samhälle nödvändigtvis går via att avinstitutionalisera skolan. Befria lärandet från lärarna.
– Men behövs inte skolan? undrar jag när jag har svalt den torra, dammsmakande kakan.
– Tänk efter. Det mesta du har lärt dig har du lärt dig någon annanstans. Som elev lär du dig mest utan din lärare. Kanske trots din lärare. Skolan lär oss att allt värdefullt lärande är ett resultat av närvaro i skolan, att värdet av lärandet ökar ju mer man stoppar i eleverna och att det värdet kan mätas med betyg.
Statens representant
Kaffet är surt och oljigt. Antagligen bryggt i matsalen för minst fem timmar sen. Skolan går på gammalt kaffe. När jag jobbade som lärare kunde jag komma hem alldeles skakig. Inte av eleverna, utan av alla koppar ljummet skitkaffe jag hällt i mig under dagen.
– Läraren agerar ställföreträdande förälder, säger Ivan, och samtidigt är den statens representant, ansvarig för att se till att varenda liten knodd sakta men säkert lär sig att vara en samhällsvarelse. Skolan har mer makt över sina elever än någon annan institution.
– Handlar det inte minst lika mycket om förvaring, undrar jag.
Ivan rycker till och skrattar.
– Ja, varför ska ungarna nödvändigtvis behöva vara där jämt? undrar han. Egentligen borde det enda intressanta vara om de hänger med, kan det de ska, men skolan är mycket mer än bara undervisning. Det handlar om att ha koll på individen. Det börjar redan på dagis.
– Fan, säger jag. Jag lärde mig spela gitarr och prata engelska genom Beatlessånger. Lärde mig att läsa innan jag började skolan och bildade mig på universitetet. Grundskolan var bara en väntan på att ungdomsgården skulle öppna.
Lära av varandra
Redan 1971 talade Ivan Illich om att använda det han kallar inlärningsnätverk, datorbaserad kommunikation där den som vill lära sig något kan söka upp andra i samma situation för att samarbeta och lära sig av varandra, långt innan internet.
– I praktiken fungerar det ju så nu med internet, nickar jag. Folk söker sig frivilligt till sammanhang där andra människor med samma intresse finns. Diskussionsforum, Facebook och till och med Youtube är viktiga ställen där folk lär sig saker.
– Exakt. Fattar du vad jag skulle ha vilja levt i din tid?
Han ser lite sorgsen ut en sekund. Ett mörkt moln drar blixtsnabbt över hans annars leende ansikte. Han tar upp en finsk pinne, tittar på svarta tavlan, som om han undrar om han ska äta den torra kakan eller skriva på tavlan med den. Till slut stoppar han den i munnen. Hans leende kommer tillbaka.
– Ja, det är onekligen spännande, säger jag. Också politiskt. För en anarkist är internet en dröm och jag tror att fler och fler institutioner kommer att utmanas av det som vi kan kalla befriat lärande. Men menar du att pedagogik i sig är farligt?
– Kanske inte farligt, men själva idén att ett fritt samhälle kan bygga på dagens skola är paradoxal. Människors grundläggande rätt till frihet förhindras snarare i själva relationen mellan lärare och elev.
– Skolan vidarebefordrar idén att man kan producera lärdom och att produktionsprocessen i sig skapar något av värde. Men snarare lär oss skolan att kunskap bara fås från samhälliga institutioner. Pedagogik är en metod för att manipulera barn.
– All pedagogik?
– Nej, om jag ska parafrasera Claude Lévi-Strauss så är också det vilda lärandet byggt på en pedagogik, all inlärning bygger på pedagogiska idéer och lärande kan vara befriande och nyttigt, det handlar inte om att slänga ut barnet med barnvattnet.
”Att fråga sig varför”
Kritiker pekar på att Illich inte riktigt lyckades beskriva ett alternativ till dagens skola. Det räcker inte med teknologin, menar man, utan skola lämnas banan öppen för de destruktiva krafter som kapitalismen och medierna utgör. Men jag får känslan av att Ivan inte var ute efter att skapa en ny pedagogik, det vore självmotsägande, på samma sätt som när jag som anarkist säger att jag inte vill bestämma hur samhället ska se ut. Det är själva idén med ett frihetligt tänkande.
Ivan nickar. Jag börjar vänja mig vid att mina intervjupersoner tar sig in i mina tankar.
– Marknaden är ju bara ytterligare en institution, säger han. Det är idiotiskt att tro att man skulle kunna befria individen genom att låta den mest hierarkiska, mest orättvisa och destruktiva institutionen av alla utbilda sina framtida trälar. Och medierna. De har stor makt över alla oss oavsett hur skolan ser ut.
Det knackar på dörren. Jossans pappa Karl sticker in huvudet och säger något som jag inte kan höra. Vi har pratat fem minuter för länge. Ivan reser sig snabbt och ber om ursäkt. Medan Karl krånglar av sig jackan reser jag mig upp. Ivan lutar sig fram och viskar.
– Varför ska jag berätta för honom om hans barn? Han vet väl redan? Och tiden? Skolan gör oss till slav under tiden. Vi går från att vara fria individer som lever i takt med sin egen klocka till att acceptera att ruta in dagen i allt mindre moduler. Bara att fråga sig varför.
Böcker och skrifter av Ivan Illich
Die philosophischen Grundlagen der Geschichtsschreibung bei Arnold J. Toynbee (1951), Diss. Salzburg • Celebration of awareness (1971) • Deschooling society (1971) • Tools for conviviality (1973) • Energy and equity (1974) • Medical Nemesis (1975) • The Right to useful unemployment (1978) • Toward a history of needs (1978)• Shadow work (1981) • Gender (1982) • H2O and the waters of forgetfulness (1985) • ABC: The Alphabetization of the popular mind (1988) • In the mirror of the past (1992) • In the vineyard of the text: A commentary to Hugh’s Didascalicon (1993) • Blasphemy: A radical critique of our technological culture (We the people series) (July 1995) (Morristown, NJ: Aaron Press) • Ivan Illich in conversation interviews with Cayley, David. (1992) (Toronto: Anansi Press). • The Rivers north of the future – the testament of Ivan Illich as told to David Cayley (2005) (Toronto: Anansi Press) • Corruption of christianity Illich, Ivan (Author) Cayley, David (Editor) (2000)
