Glöd · Ledare

När baddräkten blir politik

Snart är den slut, sommaren då baddräkter blev politik. I Frankrike, där flera kommuner förbjöd burkinin, handlade det om rikets säkerhet. Kvinnor i burkini för tankarna till islam, och därifrån är det snubblande nära till terror och fanatism – i varje fall enligt hjärnorna bakom det nu upphävda förbudet.

Men debatten omkring förbudet har kommit att röra sig om andra saker. Den handlar om friheten att välja vad man ska ha på sig, som uttryck för friheten att välja sitt eget liv. Den är intressant, inte bara som sakfråga utan också för att skiljelinjer i olika sätt att se på frihet blir tydliga.

Många av dem som är positiva till de franska kommunernas burkiniförbud och vill ha ett förbud mot vissa typer av täckande klädsel motiverar det med omtanke om flickor och kvinnor som är utsatta för tvång.

Ja, säkert finns det tjejer som önskar att plagg som kontrollerande familjemedlemmar och släktingar tvingar dem att bära skulle förbjudas. Men omtanke om enskilda flickor och kvinnor var också det som låg bakom burkinin från början.

Den australiska kläddesignern Aheda Zanetti, som uppfann burkinin, berättar i The Guardian om hur den kom till. Det började med att hennes systerdotter ville spela basket, men blev för varm och orörlig i byxor, tröja och slöja. Då uppfann hon ett sportplagg för tjejer ”som vill klä sig modest” som hon uttrycker saken.

”Det handlar om integration och acceptans och att vara jämlik och inte bli dömd. Det har varit en svår tid för oss muslimer, och många har varit rädda för att utmärka sig. De har varit rädda för att besöka allmänna badplatser och stränder. Jag ville istället ge unga tjejer självförtroendet att leva ett bra och fritt liv” skriver hon.

”Ett hån mot ordet frihet!” kommenterade Sara Mohammad på Twitter. Och journalisten och författaren Helene Bergman protesterar på SVT Opinion mot försvar av täckande klädesplagg i allmänhet och Hijabuppropet i synnerhet. Hon ser tillbaka på kvinnokampen i Sverige och övriga Europa på 1960- och 1970-talet, ”då vi slängde våra bh:ar och gav våra kroppar just den frihet vi behövde för att kämpa för våra medborgerliga rättigheter. Det är nämligen lättare att springa fort ju mindre kläder du har på dig.”

Rent anatomiskt kan man ifrågasätta om det verkligen är lättare för en person med bröst att springa utan bh än med. Oavsett svaret använder de flesta kvinnor bh – för att det är bekvämt eller snyggt, av gammal vana eller för att slippa väcka uppmärksamhet genom att låta bli. Knappast någon tvingas bära bh, men frivilligheten är ofta relativ. Men skulle vi bli friare om bh förbjöds?

Det ser ut som en konflikt mellan friheter: å ena sidan friheten att simma och spela basket utan att visa mer än man vill (eller får) av sin kropp. Å andra sidan friheten att visa sin kropp, om än till priset av friheten att låta bli.

Kvinnor och flickor som lever i patriarkal fångenskap, i form av tyg eller något annat, behöver stöd i att göra sig fria. Men det betyder inte att jag kan bestämma vad som befriar dig eller vice versa. Om staten kan tvinga oss att ta av eller på en bh eller en burkini, vad mer kan då tvingas på eller av oss?

Små, små paddor på grusvägen i skogen en sen augustikväll.

Fler och fler dör i Medelhavet och vi vägrar hjälpa dem.